Louis De Geer är nog den person som betytt mest för Godegård genom alla tider. Här följer ett utdrag ur boken "Anteckningar om Godegårds Socken" av Eskil Risegård. Han beskriver här Louis De Geer och vad han gjorde för Godegåd och Sverige. Eskil är en författare från Godegård vilket förklarar att "vi" dyker upp i denna text.

Louis De Geer
Den man som på 1600-talet blåste nytt liv i vår primitiva järnhantering och genom införandet av nya metoder blev av den allra största betydelse för dess fortsatta utveckling var Louis De Geer d.ä. Han bodde aldrig på Godegård, men det var han, som lade grunden till Godegårds Säteri, vilket av honom och hans ättlingar innehades i över ett och ett halvt århundrade, åren 1619-1775.
 

Louis De Geer härstammar från en urgammal brabantisk ätt, de Hamal. Den äldste i hävderna omtalade medlemmen av ätten är Florent de Hamal, antog i början av 1300-talet namnet De Geer efter slottet och kommunen Geer i furstendömet Liège. En av ättens medlemmar, Louis De Geer de Chaineé, herre till Noiremon, Gaillardmont och Brialmont, född omkr. 1445 och död omkr. 1528, utmärkte sig genom krigstjänst i Frankrikes härar, att han av konungen erhöll tillstånd att med devisen "non sans cause" föra trenne gyllne liljor på melersta röda rutan i sitt vapen. Denna rättighet skulle dock endast tillkomma den äldste i ätten, men föreskriften efterlevdes icke, utan alla hans ättlingar förde de franska liljorna. Till denna gren av ätten hörde också under senare delen av 1500-talet en i Maastricht i trakten av Liège bosatt rik och ansedd köpman, Louis Lambertsson De Geer till Gaillardmont. Han var fader till Louis De Geer, stamfadern för den svenska ätten De Geer.

Louis De Geer föddes i Liège den 17 nov. 1587. Då fadern som var protestant, ej ansåg sig säker för katolikernas förföljelser, flydde han i hemlighet med sin familj till Dordrecht i Holland. Det berättas, att familjens flykt blivit mycket dramatisk. Så säges Louis De Geer ha fått tillbringa första delen av resan i en hängmatta under faderns vagn. Sedan man i hemlighet hållit sig dold i en kammare av torv, som skepparen byggt åt dem under lasten. På detta sätt färdades de längs floden Maas till Holland. Enligt andra uppgifter skall orsaken till utvandringen ej ha haft med de religiösa förföljelserna att göra utan haft sin rot i en ekonomisk kris som följd av långvariga krig i grannskapet. I varje fall medförde den att Louis De Geer omkring år 1596 kom att bli bosatt i Dordrecht.

Louis De Geer utbildade sig till köpman, gjorde resor i olika länder och vistades några år i Frankrike. Därefter slog han sig först ner i Dordrecht och öppnade år 1615 ett handelshus i Amsterdam, där han drev handel med vapen och krigsförnödenheter och även sysslade med bankirrörelse. Hans första förbindelse med Sverige sammanhängde med de lån Sverige måste upptaga för att gälda Älvsborgs län lösen åren 1616-1618 och bestod bl.a. dels i vapenleveranser och dels i kopparköp. Ända fram till tiden för de stora svenska framgångarna i Tyskland hösten 1631 var De Geer svenska härens störste vapenleverantör, på samma gång som han finansierade krigföringen genom lån. Ett av Lennart Torstenssons fälttåg i tyskland möjliggjordes av De Geer genom en växel. Dessa affärer utgjorde för övrigt en av huvudkällorna till hans stora rikedom

Karl IX hade år 1595 inkallat en landsman till De Geer, Wilhelm Gilliusson De Besche, till Sverige för att restaurera Uppsala domkyrkas nedbrunna torn. De Besche slog sig sedan ned i Sverige och sysslade med järnhantering, samt tjänstgjorde i sinom tid även såsom Louis De Geers ombud i Sverige. De Besche fäste De Geers uppmärksamhet på, att det i landet fanns ymnig tillgång på malm, skog och vattenfall, men att järnhanteringen genom bristande kapacitet och oföretagsamhet var försummad. Han föreslog De Geer, att de skulle arrendera Finspångs obetydliga kronomasugn. Den 20 juli 1618 utarrenderades Finspångs gård med underlydande län till De Besche med Louis De Geer som förlagsgivare, så att det i själva verket var De Geer, som var arrendatorn. I arrendet ingick även Godegårdds bruk, som skulle av bergsmännen därstädes underhållas. De Geer skulle vara berättigad att bygga i alla strömmar, fälla skog och upptaga nya bergsbruk, blott det inte skedde kronan till förfång eller gjorde intrång i enskildes äganderätt. Det järn som han tillverkade eller som tillfölle honom av länets uppbörd, skulle han få tullfritt utföra, men för allt annat järn skulle han betala tull till hälften mot en borgare. Vid en inventering före övertagandet bestod Godegårds bruk av en hytta och en stångjärnshammare.

Från den stunden började en ny tid för hela orten. Vid Finspång uppfördes inom kort nya masugnar, härdar av bättre typ, hammare och kanongjuteri, spik och hästskosmedjor samt mässingsbruk. Genom dessa två föregångsmän blev Finspång en av den svenska storslöjdens främsta härdar, och sedan De Geer "allra först i riket infört rätta konsten att gjuta stycken av järn", vunno de där tillverkade järnkanonerna internationell berömmelse. Järnverken i Godegård fördubblades. I Lerbäcks socken inrättades Skyllbergs bruk för stångjärnssmide och i orten däromkring infördes det lüttichska handsmidet av söm, spik, nubb och hästskor. Till följd av detta uppsving beslöt regeringen att till ortens lättnad anlägga staden Askersund år 1640. På Gustav II Adolfs kallelse inflyttade De Geer omkring år 1620 till Sverige och bosatte sig i Norrköping.

Gammaldags arbetsmetoder och avsaknad av fackkunniga arbetare hade hittils hindrat vår järnindustris utvekling. Louis De Geer lär ha sagt, att svenskarna nog kunde duga till hammarsmeder och kanongjutare men inte till masmästare och smältare. Därför inkallade han såna från sin hemtrakt, Pays des Wallons i Liége. Det var yrkesskickliga murmästare, smältare. kolare, hammarsmeder, masmästare och byggmästare, som nu skulle lära svenskarna en ny metod för stångjärnstillverkning, vallonsmidet. De anställdes genom De Geers ombud i Amseterdam, och anställningskontrakten undertecknades före avresan i vittnens närvaro av arbetarnas och De Geers ombud. Ofta fingo arbetslösa valloner fri resa, och likaså fingo de fri återresa efter ett år, om de ej trivdes. De Geer ordnade också med skolundervisning för deras barn vid sina bruk, så anställdes före år 1647 vid Godegård en Gillis Becude såsom barnalärare för att lära dem "lire, écrir, chiffrer, chanter et prier Dieu" ( läsa, skriva, räkna, sjunga och bedja till Gud). Det behövdes nog också, ty deras förfäder ha ofta undertecknat anställningskontrakten med endast bokmärken. Deras språk var franskan och religionen den katolska. Själv anklagades han år 1648 av biskopen i Linköping för att ha hållit kalvinistisk gudstjänst i sitt hus i Norrköping, men saken förföll utan vidare åtal. Han var också intresserad av skolväsendets utveckling i allmänhet och inkallade år 1652 på egen bekostnad den lärde Johan Amos Comenius "för att besörja om det svenska skolverkets allmänna förbättring".

De Geer fann snart att det var en utmärkt affär att lägga ner pengar i Sverige, och han utvidgade därför sina företag genom att arrendera Dannemora gruvor med Österby och Lövsta bruk. Med tiden förvärvade han genom köp full äganderätt till både Finspång och andra stora områden, bl.a. Godegård, som inköptes åren 1641 och 1643. "Herr De Geer, Ni tager för Eder de bästa egendomarna i landet", sade regeringens ombud vid avslutandet av ett köp. Till sist blev han i stånd att övertaga hela vapentillverkningen för armén och flottan samt även soldaternas beklädnad, sedan han anlagt klädesfabriker i Norrköping. han anlade också salpeterbruk, skeppsvarv, repslagerier och mycket annat. På hans förslag inrättades år 1649 det s.k. Afrikanska handelskompaniet med nederlagskontor vid Cabo Corso på Guinekusten. Själv handlade han med holländska juveler, franskt, spanskt och rhenskt vin, indigo från Guatemala, trä och järn från Sverige, kochenill, socker och ingefära från Västindien m.m. Värdet av hans krigsmaterialleveranser till svenska kronan från år 1624 till år 1648 beräknas till nära 3 miljoner specieriksdaler. I Holland uppsatte och utrustade han en hjälpflotta på 30 fartyg, vilka deltogo i slaget vid Femern och kraftigt bidrog till segern där år 1644. För denna flotta hade De Geer lagt ut 2 miljoner riksdaler. Av dessa återbetalades 50 000 riksdaler efter freden med Tyskland 1648.

Till växten var han en liten men kraftigt byggd, med skarp blick och hade ganska mycke tycke av Axel Oxienstierna å äldre dagar. Han hade en outtröttlig arbetsförmåga. Butter och tvär var han på ytan, men i tysthet utövade han en storartad välgörenhet, varför han blivit kallad "Europas store allmosegivare". För sina framgångar gav han Gud äran. "Prisad vare Gud, Hjälparen", har han skrivit överst på varje sida i bruksboken för år 1649 vid Österby bruk.

Han avled den 9 juni 1652