Källa: Brännpunkt SvD/debatt söndagen den 9 december 2001.

I Roy Anderssons samhällskritiska film »Sånger frän andra våningen» finns en ödesmättad scen där ett barn knuffas utför ett stup. Det sker under mycket ceremoniella former och inför en stor åskådarmassa, bestående av grupper från olika samhällssektorer. Kommentaren efteråt lyder: »Vi har offrat blomstrande ungdom. Kan vi göra mer? Kan vi det?»

Våra ungdomar lever i materiellt överflöd, men har ingen framtidstro säger många. Om det är så, måste det vara viktigt att fråga vad det beror på.

Har vuxenvärlden övergett ungdomen? Var står skolan? Är den med i den samling människor, som står och ser på hur det lilla barnet knuffas utför stupet? Bidrar skolan till att beröva ungdomarna deras framtidstro?

Inger Enkvist visar i sin bok »Feltänkt" att skolan, framför allt efter kommunaliseringen 1989, har präglats av idéer, som måste tolkas som att den har kapitulerat. Hon ger några exempel på idéer som genomsyrar dagens skola.

Romantisk människosyn - Den finns hos bla Rousseau. Vi föds goda och med inneboende förmågor att skaffa oss kunskap, vi kan forma en moral och utveckla kreativitet om vi bara lämnas i fred, men samhället och kulturen förstör människan.

Det finns ingenting, som visar att detta stämmer. Kunskap kräver hårt arbete under kunnig ledning. Känslor växer till och nyanseras i samverkan med andra. Normbildande kräver goda förebilder.

Elevers självständighet - ett uttryck för den romantiska människosynen. Tanken om att eleverna är självgående, att de kan ta eget ansvar i sitt kunskapssökande och på sin höjd behöver lite vägledning, tycks idag vara målet med skolgången. Läraren blir i det närmaste överflödig. Samtidigt har gymnasiet blivit en förlängd grundskola, där alla elever ska gå.

Eleverna ska ta ansvar för sitt eget lärande, heter det. Vem har hävdat att eleverna inte ska ta ansvar? Att undergräva lärarnas auktoritet, och att överlåta ansvaret på eleverna, kan lika väl betyda att överge dem. Självklarheter, som arbetsro och en viss ordning, blir, problem att diskutera om eleverna ska ha ansvar även för det. Närvaron är ett annat banalt problem, som upptar mycket tid och energi i skolan.

Teknifiering som ideologi. Tron att om man släpper eleven lös med lämpliga hjälpmedel, så blir resultatet bättre än i traditionell undervisning", (Enkvist), leder till brist på mänskliga kontakter. Distansundervisning, datorisering och IT-användning är gamla metoder i ny klädedräkt. Skolan som fabrik leder till ytterligare avhumanisering av mänsklig verksamhet. De egentliga syftena är enligt Enkvist kommersiella (företagen ska in i skolorna och sälja datorer och program) och ekonomiska (det är ont om lärare, lokalerna är dyra och kommunerna måste spara).

I själva verket åsidosätts minst två av skolans huvuduppgifter, omsorg och normöverföring. Man bortser från att skolans unika värde för samhällsgemenskapen ligger i att man arbetar i grupp.

Byråkratisering. "Life is what happens, while we are making other plans." Det viktigaste med skolan försummas medan lärarna sysslar med andra saker. Lärarna tvingas sitta i oändliga diskussioner om förutsättningarna för verksamheten (mål och visioner, organisation, arbetsplaner, marknadsföring, kvalitetssäkring etc), i stället för att ägna sig åt verksamheten.

En orsak till detta är kommunaliseringen, som tog bort likvärdighet och elementär enhetlighet. En annan orsak är konkurrensutsättningen - man lägger mycket av skolans knappa resurser på marknadsföringen, på bilden av verksamheten. Att vi accepterat denna byråkratisering av lärarrollen beror bl a på de individuella lönerna. »Följsamheten» och därmed likriktningen har ökat.

Mål och medel blandas samman. Arbetssätt och metoder (problembaserad undervisning, loggboksskrivande, lärarlagsarbete etc), diskuteras mer än innehåll och resultat. Skolans problem blir metodproblem. Bara man hittar rätt metod och arbetssätt så löser sig allt, heter det, i stället för att diskutera innehåll och orsaker till att man ska lära sig något.

Den postmoderna trenden, med dess förnekande av objektiva fakta och absoluta normer, är negativ för skolan. Synen på fakta som endast subjektiva upplevelser ledier till kunskapsförakt. Om allt är tillåtet och ingenting förbjudet finns det inget att revoltera emot (enligt etnologen Jonas Frykman gör inte dagens skolelever något bus längre). Men det finns heller ingenting som är heligt.

Den platonska världsbilden med dess eviga sanningar och absoluta värden, då prästen läraren och föräldern var auktoriteter som åtlyddes, är passé. Dagens ungdomar kan tyckas leva i en värld där det inte finns några ramar eller gränser. (Om Gud är död är allt tillåtet, är en tanke som redan Dostojevskij prövade.)

Så tolkad kan postmoderismen förstås leda till fundamentalism eller nihilism. Allt blir lika meningsfullt eller meningslöst. Framtidstron försvinner. "Det är upp till var och en’; är ett vanligt standardsvar från många elever idag.

Oavsett om skolans nuvarande situation kan anses grundad på en medveten idébakgrund eller ej, är den enligt Enkvist uttryck för en verklighet där de unga " ... överges och lämnas att klara sig bäst de kan’ De lever i ett ständigt yttre och inre kaos.

Vad kan vi då göra? Vilket ansvar har vi som arbetar i skolan? Om vi vill ta vårt ansvar måste vi fundera över vilka värden och värderingar våra vardagliga och skenbart neutrala handlingar bidrar till att skapa.

Vi bör verka för att kommunaliseringen rivs upp. Det är viktigt för en nationellt likvärdig skola, för samhällsgemenskapen och för demokratin att inte ansvar och styrning bollas mellan stat och kommun. Skolan är en nationell angelägenhet. Få skulle komma på tanken att kommunalisera t ex försvaret. En nationell likvärdighet skulle också motverka byråkratiseringen. Likvärdighet behöver inte reducera möjligheten till mångfald.

‘Vi bör byta perspektiv, visa att vuxenvärlden står för något. För närvarande strävar vi snarare att efterlikna ungdomarna, än at försöka vara förebilder för dem. Om inte skolan kan bidra till normbildande har den avhänt sig sitt ansvar. Vi bör hävda de centrala och unika värdena med en skola och dess betydelse för samhället.

Vi bör prioritera innehållet i skolan, ägna oss åt verksamheten i stället för att diskutera förutsättningarna för den. Skolans mål är att ge kunskap, förmedla normer och ha omsorg om eleverna. Vi bör behandla frågor om metod, form och teknik som medel att utföra huvuduppgiften, inte som nu, låta formfrågorna få högsta prioritet.

Skolan fungerar inte med de resurser, styrmedel och organisation den nu har. Det måste ändras. Men den viktigaste förändringen vore att låta lärarna få ägna sig åt det de är utbildade för och det skolan är till för. Det kan ge våra ungdomar framtidstro.

CHRISTINA. OVERÖDDER

MARIE-LOUISE RANDAHL

HANS SANDSTRÖM

gymnasieadjunkter, Västerort Stockholm