Politiker stjäl tid från lärarna. 

Har politiker fått väljarnas mandat att försämra kvaliteten på den svenska skolan?

Skolans nya arbetsgivare kommunerna är tämligen okunniga om den verksamheten de är satta att leda. Skolan befinner sig i den paradoxala situationen att dess arbetsgivare inte har kunskap om den verksamhet som bedrivs och tyvärr inte år särskilt intresserad av att skaffa sig den heller.

I stället för att ta reda på vad som är gynnsamma förutsättningar för undervisning och vilka villkor som krävs för att elever ska få goda kunskaper och färdigheter under sin skolgång är det helt andra ting som står i fokus för kommunernas intresse - det nya läraravtalet som ska konkretiseras på kommunnivå.

Vad innebär då detta? Skolutveckling är nyckelordet. Det är skolorna som ska utvecklas genom att man anstränger sig att totalt förändra lärarrollen och skolans arbetsformer. Det är alltså inte eleverna som ska utvecklas utan det är skolan som ska utvecklas genom en ständig förändring. (Detta ger onekligen skolbyråkrater och skolpolitiker ständig sysselsättning, men är det sådant vi ska lägga pengarna på?)

Skolpolitiker och administratörer har i decennier försökt förändra skolan för förändringens egen skull, men det har inte gått så bra så länge skolan var statlig och lärarna välutbildade med fullständig akademisk examen även på högstadiet. Men med kommunaliseringen, det nya gymnasiet och det nya läraravtalet är det fritt fram.

Det nya läraravtalet innehåller även individuell lönesättning, och nu har man fått det verkliga instrumentet för snabba förändringar. De lärare som snabbt anpassar sig till de nya signalerna belönas, och de gamla perukstockarna som vill ha läraren undervisning med struktur, kunskapsinhämtning, förklaringar och diskussioner i klassen blir akterseglade lönemässigt.

Något tillspetsat kan det bli så att de lärare som snabbt ställer om sig och med liv och lust bryter ned skolans kvalitet får de högsta lönepåslagen.

För det är ju inte alls sant att elever klarar av att söka kunskap själva i biblioteket eller framför datorn. Det skulle innebära att de utan problem är kapabla att överta både läroboksförfattares och lärares arbete.

Om det vore sant skulle det betyda att svenska skolpolitiker och deras idégivare hade gjort en sensationell upptäckt som ingen annan varken tidigare i historien eller i andra länder har gjort, nämligen att elever kan undervisa sig själva - läroböcker och lärare är helt onödiga!

Lärares fria och självständiga arbete har länge varit en nagel i ögat på skolpolitiker och administratörer. Det sägs att läraryrket är ett ensamjobb så lärare ska tvingas "samarbeta" med sin kolleger i lärarlag och dessutom underordnas administrativa chefer inom kommunerna.

Det är alltså kommunpolitikerna och den administrativa personal som de utser som ska bestämma hur lärare ska undervisa. Är det någon utom beslutsfattarna själva som tror att detta höjer undervisningskvaliteten?

Något mindre ensamt än att vara gymnasielärare är svårt att tänka sig. Lärare samarbetar med sina elever och de kan vara 150 olika personer per dag. Om inte lärare kan samarbeta med sina elever fungerar inte undervisningen. Det är detta samarbete som är det viktiga. Sina kolleger samarbetar man med när det finns behov av det.

Rektorer ska vara pedagogiska ledare som det så vackert heter, men många rektorer har aldrig varit några pedagoger, och även om somliga har det så är de inte överlägsna genomsnittsläraren i detta avseende.

I Sverige har rektorer knappast fungerat som pedagogiska ledare ens tidigare. Lärare är utbildade inom sitt yrke och resten lär man sig av erfarenhet.

Att vara pedagogisk ledare låter vackert, men det betyder på det skolpolitiska nyspråket något helt annat än man skulle kunna tro.

Det betyder att rektorer ska locka eller tvinga lärare att arbeta efter kommunpolitikers önskemål i arbetslag och som handledare åt eleverna. Varför detta skulle vara bättre än normal undervisning redovisas aldrig.

I det nya läraravtalet går den kommunala arbetsgivaren alltså in och detaljstyr skolans arbete. En byråkratisering av såväl elev- som lärarroll hägrar. Eleverna arbetar tyst och individuellt med enskilda uppgifter som lämnas in och lärare förväntas finnas på sin arbetsplats från åtta till fem och läsa papper och delta i konferenser som alla andra kommunalanställda.

Eftersom den kommunala arbetsgivaren anser att lärare endast arbetar när de har lektioner har man hittat på en massa nya arbetsuppgifter för att få lärare fullt sysselsatta. Lärare ska alltså tvingas arbeta i arbetslag och sitta i konferenser och diskutera vad som är god pedagogik i stället för att beredas möjlighet att utöva en sådan.

När lärare påpekar att det inte finns tid för nya arbetsuppgifter får de till svar att de måste "rationalisera" sitt arbetssätt och inte ägna så mycket tid åt traditionellt lärararbete. Att man ska låta bli att konstruera nya arbetsuppgifter för lärare är det inte tal om.

Om lärare inte får tid att följa upp elevers kunskapsinhämtning så är de inte längre lärare utan sysselsättningsterapeuter, lekledare eller fångvaktare beroende på hur elever betraktar sin skolgång.

Vi förstör vårt lands framtid om vi fortsätter på den inslagna vägen. Det nya läraravtalet bör inte realiseras utan omförhandlas på central nivå efter helt andra riktlinjer. Om det genomförs kommer lärare inte längre att få den tid som krävs för att ge eleverna god undervisning.

Gunilla Hellström Gymnasielärare, Täby  (Infört i DN april 1998)