Människorna har alltid tyckt, att det varit något mystiskt över Vättern. Man har bland annat undrat mycket över hur den ovanligt djupa sjön har uppkommit, och varför den har fått namnet Vättern. Därför har det uppstått många sagor och sägner om denna sjö.

Det var en gång för länge sedan en gammal jätte, som höll på att plöja, berättas det. Han började uppe i Närke, och så plöjde han upp en djup och bred fåra ända ner till smålandskanten. När han hunnit dit, blev han missnöjd med plöjningen, och i förargelsen grep han plogtiltan och kastade ut den i Östersjön. Där ligger den än i dag, och den kallas nu Öland.

En annan saga berättar, att förr i världen fanns det en stor och vacker dal, där nu Vättern ligger. Mitt i dalen låg ett praktfullt slott. Där bodde två kungar, som var bröder och gemensamt regerade över riket i dalen. Den ene brodern hette Vise, och den andre hette Vätte. Vise var god och rättvis, men Vätte var elak och grym.

Efter en tid hemförde Vise en skön prinsessa som sin gemål och byggde sig ett eget slott. Men den elake Vätte blev avundsjuk på brodern och slog ihjäl honom. Den döde broderns gemål förde han till sitt slott och gjorde henne till sin drottning.

Men drottningen hade en god vän, en kringvandrande sångare, som hette Atle. Han gick nu till sjöjungfrun och bad henne hjälpa drottningen, vilket sjöjungfrun lovade att göra. På kvällen, då bröllopsfesten pågick, spelade Atle på sin harpa utanför slottet. Då gick drottningen ut för att höra på musiken. Atle, som väntade på detta, rusade fram och förde drottningen hem till hennes faders slott. Sjöjungfrun, som ville locka Vätte ner till sitt eget rike, antog därefter drottningens gestalt och gick in till konungen. Därpå förvandlade hon hela den sköna dalen till en sjö. Vattenmassorna uppslukade Vättes slott, och sjön fick efter honom namnet Vättern. Ibland blir Vätte vred i slottet på sjöbottnen, och då brusar Vättern upp i storm. Men snart börjar sjöjungfrun spela på sin luta. Då blir Vätte mild och lugn till sinnes, och vågorna lägger sig till vila.

 Vättern i verkligheten

Tänk dig, att du kliver in i en helikopter på hjässan av Omberg! Helikoptern lyfter och svävar över Vättern. Den stiger till en höjd av 400 meter över vattenytan, där den stannar mitt emellan Omberg och Hjo. Från din upphöjda utsiktsplats ser du nu omkring sju mil åt alla håll. Du ser sexton städer i fyra landskap. Vilka? Vattnet under dig är till färgen gråblått, men om du tittar mot Visingsö, ser du, hur vattnets färg förändras. Den går över i grågrönt, gröngult, gult och närmast stranden gulvitt. Denna färgförändring beror på att i Vätterns klara vatten syns bottnens färg lysa igenom även på ganska stort djup. Ju grundare vattnet är, desto mera framträder bottenfärgen. Då berggrunden utgöres av mörk skiffer och ljusgul sandsten, förstår du nu färgskiftningarna.

Vi låter helikoptern sätta fart och styra söderut längs Vätterns östra strand. Utanför Hästholmen korsas helikopterns kurs av en liten vit passagerarbåt på väg från Hästholmen till Hjo. År 1918 inträffade utanför Hästholmens hamn en svår olycka. Då gick ångfartyget "Pehr Brahe" under. Därvid omkom bland andra den kände tecknaren John Bauer - han, som ritat figurerna i "Bland tomtar och troll".

Strax innan vi flyger in över Gränna, päronens och polkagrisarnas stad, ser vi minerna av Brahehus. Vi fortsätter söderut och gör ett svep över Husqvarna. Där ser vi som en mörk strimma

den ravin, som Husqvarnaån, Vätterns största tillflöde, under årtusendenas lopp bildat. Efter en sväng över Jönköping med dess många fabriksskorstenar styr vi åter ut över Vättern, nu med kurs mot Hjo. Strax innan vi passerar Näsuddens fyr på sydspetsen av Visingsö, har vi flugit över Vätterns största djup, 127 meter. Från Hjo följer vi stranden upp till Karlsborg, där västgötadelen av Göta kanal mynnar i Vättern. Norr om Karlsborg ser vi för första gången på vår flygtur skärgård. Under det att hela södra Vättern saknar öar, ligger sådana tätt i norra delen av sjön. Vid

Olshammar, där Verner von Heidenstam var född, lägger vi om kursen mot sydöst. Vi flyger över den långsträckta ön Stora Röknen mot den gamla brunnsorten Medevi och vidare till Motala. Här börjar östgötadelen av Göta kanal, och här låter vi vår helikopterresa sluta.

Vätterns geografi

Vättern är Sveriges näst största insjö. Den är omkring 13 mil lång och 3 mil bred mellan Motala och Karlsborg. För några hundra miljoner år sedan bildades i marken två sprickor, varefter området mellan sprickorna sjönk. Härigenom uppkom vad man brukar kalla en förkastningsgrav eller gravsänka. Denna fylldes sedan med vatten och så uppstod Vättern.

Efter istiden låg landet lägre i förhållande till havsytan, än vad det gör nu. Havet med dess salta vatten sträckte sig då in över Mellansverige, så att Östersjön och Vättern var havsvikar. Från denna tid lever några arter av kräftdjur och fiskar kvar i Vättern. Till och med några havsstrandväxter finns kvar vid Vättern. Sådana djur och växter, som dröjt sig kvar, brukar man kalla för relikter.

Man har räknat ut, att det genom Motala ström rinner bort mer vatten från Vättern, än vad som rinner till genom bäckar och åar. Det tillföres nämligen också vatten genom tillflöden på sjöns botten. Vättern kallas därför en källsjö, och sådana sjöar brukar i regel ha kallt bottenvatten. Vid långvarig ostlig vind blåser det varmare ytvattnet bort från östgötasidan, och kallare bottenvatten kommer upp. Man har mitt i sommaren uppmätt temperaturförändringar på ytvattnet från +23° till +6° på några dagar. Omkring vart tredje år lägger sig isen över hela Vättern. Den blir dock sällan så bärkraftig, att man kan gå tvärs över sjön.

Sjöfart och fyrar

Sjöfarten på Vättern har tidigare varit mera livlig än nu. Regelbunden passageraretrafik bedrives på flera linjer. Dessutom går det lastbåtar från många hamnar i norra Vättern till Jönköping. Dessa båtar transporterar timmer till Munksjö i Jönköping, där timret förvandlas till pappersmassa, papper och papp. Från Åmmeberg går båtar över Vättern till Karlsborg och därifrån vidare genom Göta kanal till Göteborg. Dessa lastbåtar för med sig zinkmalm, som i Göteborg lastas om på större fartyg, vilka för malmen till Belgien, där den förädlas till zink.

För att båtarna skall kunna hitta rätt även på natten, har man byggt mer än tjugo fyrar vid Vättern. Av dessa ligger de flesta på fastlandet, medan sex fyrar finns på öarna i Vättern. Kanalbåtarna, vilka korsar Vättern, där den är bredast, vägledes av fyren på Fjuk, som ligger mitt emellan Motala och Karlsborg. Sju kilometer sydväst om Fjuk finns en annan fyr på den lilla ön Jungfrun. Här häckar tusentals sjöfåglar, som sällan blir störda av människor, då ön är mycket svårtillgänglig. Endast på ett ställe går det att lägga till med båt, och då måste det vara alldeles lugnt, ty man måste klättra från båten rakt upp för bergväggen.

Fiskar och fiske

Av vårt lands 40 olika sötvattensfiskar finns 28 arter i Vättern. Dessutom fanns förr gott om kräftor i norra delen av sjön. Dessa dog dock ut genom kräftpestens härjningar åren 1948- 1949.

Rödingen är den värdefullaste fisken. Den är en kallvattenfisk, som endast trivs i djupa sjöar och som egentligen hör hemma i fjällområdet. I Vättern fiskas den mest med lodutter. Ett sådant redskap består av en tunn metallina, försedd med ett tungt sänke, som, då båten går långsamt, stryker fram helt nära botten. Strax ovanför sänket är fästade en rad metallfiskar, den största först och den minsta sist. Endast den sista bär krokar, medan de övriga endast skall locka dit rödingen. Utterlinan är fästad i masten och försedd med en liten bjällra, som ringer, då fisken nappar. Fiske med lodutter förekommer inte i någon annan svensk sjö än Vättern.

Annan fisk fångas mest med nät, numera vanligen av nylon. Man brukar få sik, siklöja, lake och abborre samt mindre mängder laxöring, gädda, braxen, harr och ål. Omkring Vättern lever många människor av fiske.
 

Vättern är bekant för sin opålitlighet. Från att vattenytan ligger blank som en spegel, behöver det ej dröja länge, förrän det går grov sjö. Det är ej ovanligt med två system av vågor. Olika lufttryck över norra och södra delen av sjön kan nämligen ge upphov till vågor i sjöns längdriktning, samtidigt som vinden åstadkommer vågor i annan riktning.

Källa: Östergötland - En läsebok om hembygden 1958