Motala Museum 100 år

Den 2 nov. 1911 kan alltså räknas som Motala Museiförenings födelsedag. Vid sammanträde den 16 nov. 1911 erhöll herr Flodin, Petré och Scheutz i uppdrag att utarbeta förslag till stadgar för föreningen, vilket förslag skulle föreläggas följande sammanträde. Detta hölls den 17 jan. 1912. Förslaget antogs med några smärre ändringar och befordrades till tryckning, vilket föredrogs vid sammanträdet den 16 april s.å. Med smärre justeringar har stadgarna förblivit oförändrade genom åren.

Av första paragrafen i de antagna stadgarna, som lyder som följer, framgår föreningens syftemål:

"Föreningen har till ändamål att sammanbringa kulturkonst- och naturhistoriska föremål av allmänt intresse och speciellt sådana av ortsintresse, ävensom beskrivningar om allt, som kan bidraga till att teckna platsens historia och sålunda verka för kännedomen om och kärleken till hembygden."

Som bekant väntar Motala ännu på sin historik, men man får hoppas att stadens och bygdens historia måtte föreligga färdig till 100-årsjubileet 1981. Enligt stadgarna skulle var och en som intresserade sig för föreningens syften kunna bli medlem av densamma mot en årsavgift av en krona eller en engångsavgift av 20:- kronor. Styrelsen föreslogs bestå av 9 personer, som skulle väljas på årsmötet och inom sig utse ordförande, vice ordförande, kassaförvaltare jämte suppleanter. Stadgarna innehåller även bestämmelser om åtgärder i händelse av föreningens upplösning.

Vid sammanträdet den 16 april beslöts utfärda inbjudningsformulär till allmänheten för att stimulera intresset för föreningens verksamhet och för att stärka dess ekonomi, vilken var mer än bekymmersam. För ändamålet hade motalasonen, artisten Georg Olofsson, son till handlanden Anton Georg Olofsson, av den kända Lemundasläkten, vilken drev ekiperingsaffär på Platensgatan och en lång tid tillhörde styrelsen efter 1921, tecknat förslag till nämnda formulär. Som ett exempel på under vilka blygsamma ekonomiska förhållanden föreningen verkade, kan nämnas, att vid sammanträde den 26 april 1912 Hjalmar Flodin fick i uppdrag, att för en kostnad av 78 kr. inköpa ett skåp med glasdörrar för förvaring av insamlade värdefulla föremål. Tillsyn över föreningens tillhörigheter skulle förvaltas av tre intendenter.

Lokalfrågan hade under tiden temporärt lösts, då stadsfullmäktige vid sammanträde den 20 december 1911 på vissa villkor beslöt upplåta sydvästra flygeln vid Rådhuset hyresfritt till museiföreningen, vilket för föreningen måste innebära en stor framgång. Nämnas bör i detta sammanhang att sammanträdeslokal helt saknades, och att Hjalmar Flodin upplät sin bostad för varje sammankomst. Ett viktigt sammanträde hölls den 14 mars 1913. Då hade man fått samtliga föremål ordnade i den av stadsfullmäktige upplåtna lokalen och beslöts att den 14 mars anordna pressvisning, dit även stadsfullmäktige, borgmästare och övriga honoratiores skulle inbjudas. Vid tillfället presiderade bankdirektör Wigert, som till fullmäktige framförde föreningens tack för visad välvilja och förståelse för föreningens verksamhet. För allmänheten öppnades museet första gången påskdagen den 23 mars 1913. I entre erlade varje äldre person 25 öre och barn 10 öre. Föreningens skrala kassa blev därigenom något bättre, hur mycket framgår ej av tillgängliga handlingar. Vid ett kommande sammanträde konstaterades att föreningen dittills levat på kredit, och att affärerna på något sätt måste saneras. Bland de mycket solventa stiftarna fanns bankdirektören Wigert och köpmannen Anton Georg Olofsson och med dessa namn på ett avlångt papper förstärktes föreningens kassa med 300:- kronor och de värsta hålen täpptes till åtminstone för tillfället. Varje söndag inflöt c:a 5:- kronor i entréavgifter och efter många omsättningar med 20:- kronor inlöstes så småningom växeln.

Av föreningens av mig i all hast genomgångna handlingar framgår att år 1913 den med en viss pompa invigda museilokalen i Rådhusflygeln måste utrymmas, då staden behövde den för annat ändamål. Lokalfrågan avklarades emellertid på ett relativt tillfredsställande sätt.

Ovannämnda år hade nämligen dåvarande Samskolan - sedermera kommunala mellanskolans - numera Östra skolans - nybyggnad färdigställts och museet fick flytta in i de ledigblivna lokalerna i Kungsgatan 4, som i fortsättningen blev museets "hem" under 45 år. Det är mig kärt att i detta sammanhang omnämna namnet på den unge man, som främst medverkade till ordnandet av montrar o.dyl. i förutvarande Samskolan.

Gamla hotell Prins Oscar, som byggnaden före samskoletiden hetat. Det var huvudsakligen motalasonen, min gamla skolkamrat Carl Gustaf Ahlin, som med sin konstnärliga begåvning i hög grad bidrog till ordnandet av de olika föremålen. Än i dag vittnar många prydligt textade anvisningar inom museet om Carl Gustaf Ahlins insats. Hans minne är förvisso värt att hedras.

Som tidigare nämnts hade tre intendenter förordnats och detta triumvirat, hrr Flodin, Andersson och Olofsson, tycks ha utgjort föreningens styrelse. Protokollen före 1921 omnämner åtminstone ej något styrelseval, utan intendenterna tycks ha fungerat som styrelse. Under krigsåren 1914-1919 hölls inga sammanträden, åtminstone finns inga protokoll från den tiden. Under krigstiden inträffade emellertid något som krönikören Hugo Andersson kallar "en oförgätlig ljuspunkt i Motala museums historia." Jag vet inte riktigt, hur man skall tolka uttrycket, men kanske skall man ta det på allvar, ty pretentionerna var små på den tiden. Motala museum fick nämligen motta sin första donation till en byggnadsfond. Beloppet var 300 kr. stort och donator var Motala sparbank, vars direktör Aug. Fredriksson blev vederbörligen avtackad för "den storartade penninggåvan".

Marstadslyckan

Hugo Andersson, en av intendenterna, omnämner på ett ställe i sina anteckningar, att triumviratet ibland handlade rätt egenmäktigt, bl.a. genom att för museets räkning inköpa fast egendom utan styrelsens hörande. Affären var emellertid på intet sätt ruinerande för föreningen utan tjänar snarare initiativtagarna till stor heder. För 50 kronor inköptes nämligen den lilla ryggåsstuga, som vid sekelskiftet och ytterligare ett par årtionden framåt var belägen vid Marstadsvägen invid den milsten, som för 10 kronor inköpts av Aska vägstyrelse och tidigare varit placerad vid Skänningevägen i närheten av Sjökumla.

Den som skriver dessa rader minns mycket väl den lilla gumman, som omkring år 1900 bodde i stugan. Hur ömt hon vårdade sin lilla täppa med lavendel, åbrodd, brandgula liljor och stormhatt eller blå duvor, som växten kallades i bygden. Ryggåsstugan låg på exlesiastik mark, som sedermera förvärvades av staden. Motala museiförening förvärvade stugan av sterbhuset efter gummans död och gjorde mycket för att rusta upp densamma. Tomten omgavs med "hank och stör", d.v.s. en slags ålderdomlig inhägnad, bestående av smala granslanor och störarna i gärdesgården sammanbundna med vidjor eller hank av en. Stugans torvtak reparerades och planterades med taklök, skorstenen ommurades och vitfärgades och den lilla rara stugan var en verklig prydnad från en gången tid. Men så försvann den plötsligt, marken förvärvades av staden och enligt uppgifter från en gammal medlem av föreningens styrelse ålades föreningen att riva stugan. Trots enträgna forskningar har jag ej kunnat få upplysningar - jag bodde inte då i Motala - om var byggnadsmaterialet hamnade. Förmodligen brändes det upp. Nu kan man ej annat än beklaga att den tidens styrande i vår stad hade så liten känsla för pietet att det enda minnesmärket i vår bygd, som vittnade om gångna tiders och svunna generationers små fordringar på bostäder förstördes. Det är med sorg en gammal motalason konstaterar detta och avslutar dessa korta anteckningar ur museiföreningens äldre historia med den förhoppningen, att de som nu styr vår stad och dess öden, på allt sätt måtte stödja den nya sammanslutningen i dess strävanden att åt kommande släktled bevara vad som gammalt och fornt är. "Det ligger makt i ordet hembygdskärlek" har Hugo Andersson sagt och han har så rätt. Den som saknar sinne för fädernas insats och vördnad inför anblicken av de mången gång enkla redskap med vilka de utförde sin gärning, den människan gör sig urarva genom att avsäga sig ansvaret för det förgångna, för fädernas gärning. Varje generation har sin uppgift och vi får inte glömma, att de gamla lade den grund på vilken vi bygger vidare och som blev förutsättningarna till vad vi i dag kallar välfärdssverige. Ty sant och visst är att hembygdskärleken är ett band mellan tider som varit, tiden som är och tider som kommer.

Vändpunkt i Museets historia

Ar 1921 betecknar en vändpunkt i Motala museiförenings historia. Första världskrigets fruktansvärda år var över och vi som minns den tiden erinrar oss, att männniskorna liksom började leva på nytt, så även museiföreningen. Den 17 mars höll föreningen offentligt sammanträde på Rådhuset. Av protokollets längd - 16 paragrafer - framgår, att man under de gångna åren samlat på hög. Förhandlingarna leddes av köpman Hjalmar Flodin och vid protokollet förekom ett nytt namn, fabrikören C.G. Ewerbring, som sedermera under en lång följd av år inom styrelsen utförde en gagnande och uppskattad gärning. Herr Flodin rekapitulerade föreningens öden under de gångna 10 åren och föreslog att styrelse stadgeenligt måtte väljas, ty något egentligt styrelseval hade som nämnts aldrig förekommit, utan triumviratet Flodin, Hugo Andersson och Anton Georg Olofsson hade i egenskap av intendenter skött de löpande ärendena, ofta under mycket brydsamma förhållanden.

Styrelseval förrättades enligt förslaget, vilket vid ett följande sammanträde konstituerade sig enligt följande: Ordförande Hjalmar Flodin, vice ordf.

Hugo Andersson, sekreterare C.G. Ewerbring, vice sekr. Martin L. Stjärnström, journalist, några år senare död under tragiska förhållanden, kassör Ernst Henricson.

Styrelseledamot utan särskild funktion: Philip Ericsson, godsägare, Mariebergs gård. Till styrelsen hörde även intendenterna och till detta uppdrag utsågs följande personer: För naturhistoriska avdelningen: l:e Hjalmar Flodin 2: e Tage Pettersson. För kulturhistoriska avdelningen: l:e Hugo Andersson 2:e Edvin Pettersson, handlande, sedermera känd som humorist under namnet "Edvin Pelle" , 3:e Martin L. Stjärnström. Intendenter för konstavdelningen blev hrr Anton Georg Olofsson och Ernst Henricson. Ingen av ovan nämnda första styrelseledamöterna inom museiföreningen är nu i livet mer än en, nämligen kassör Tage Pettersson, som alltjämt tillhör styrelsen och som under de många åren genom ett intresserat, osjälviskt och uppoffrande arbete gagnat föreningen på olika poster: som ordförande, kassaförvaltare, sekreterare och intendent. Mer därom senare.

I protokollet från sammanträdet den 17 mars 1921 finnes även antecknat, att föreningen skulle utse s.k. huvudmän, vilkas uppgift skulle vara att stödja styrelsen och vara densamma till hjälp i arbetet. Antalet huvudmän fastställdes till 20. Att uppräkna alla skulle ta för stort utrymme, men nämnas kan att bland de valda finner man namnen på många prominenta personer i det dåtida Motala, de flesta redan glömda. Bland de mera kända kan nämnas borgmästaren Gustaf Ekström, domaren vid Aska, Dals och Bobergs häradsrätt Fredrik Törner, landsfiskalen Gustaf Karlholm, advokaten Georg Selander m.fl.

I det dåtida manssamhället fanns inte plats för en enda kvinna bland de 20 huvudmännen. Huvudmannainstitutionen befanns f.ö. ganska snart obehövlig och försvann ur sammanhanget. Vid sammanträdet meddelade även disponent Hugo Andersson, att museiföreningen av Motala sparbank fått mottaga en donation av 5000 kronor till förmån för sin byggnadsfond. Han tilllade entusiastiskt, att den stora och ömmande tanke, som låg bakom donationen ej kunde värdesättas högt nog, att framtiden tedde sig allt ljusare och det syntes honom möjligt, att inom överskådlig framtid åstadkomma en "fantastisk" museibyggnad i Motala. Som lämplig tomt nämndes backen ovanför torgstallarna, för länge sedan rivna, men som då låg ovanför Repslagaregatan.

Motala Ström från Vättern till Boren

Under åren 1918-1921 hade arbetet med Motala kraftverk påbörjats och fullbordats. Detta arbete intresserade i hög grad museiföreningen, ty därigenom förändrades en stor del av bygdens typografi helt. Strömdalen med dess många kvarnar och småindustrier, där en gång den forna kvarn- och fiskebyn Motala legat sattes under vatten och därmed började en ny tid i Motalas historia. I och med kraftverkets tillkomst skedde förändringen hastigt. Den forna idyllen försvann, och urbaniseringen, särskilt av de gamla sockenområdena, gick snabbt. Det låg därför i museiföreningens intresse att åt kommmande generationer i ord och bild söka bevara så mycket som möjligt av det Motala, där våra fäder en gång levde och verkade.

Man tillsatte en redaktionskommitté bestående av hrr Hjalmar Flodin, Ernst

Henricson, Tage Pettersson och dåvarande rektorn vid Samrealskolan och privata Saragymnasiet Carl Larsson att utarbeta ett minnesalbum, kallat Motala Ström, från Vättern till Boren, med syftemålet "att bevara minnet av vår vackra ström". Minnesalbumet, som nu tyvärr är utgånget ur bokhandeln, blev ett mycket förnämligt verk, av vilket museiföreningen har all heder.

De främsta medverkande vid tillkomsten av bildverket "Motala Ström från Vättern till Boren", var rektor Carl Larsson, som skrev "Ur Motaladalens historia", amanuensen Seth Rosen, vars bidrag heter "Huru naturens krafter utformat dalstråket mellan Vättern och Boren" och föreståndaren för fiskodlingsanstalten vid Borenshult, Gottfrid Arvidsson, som bidragit med några ord om fisket i Motala Ström".

Carl Larssons skildring vittnar om stor lärdom och forskarglädje och upptar bl.a. värdefulla avsnitt ur Motalabygdens tidigare historia, alltsedan medeltiden, med skildringar av de större gårdarna och deras växlande öden.

Seth Rosen var motalason. Hans far var lokförare, stationerad vid Motala Verkstad och barndomshemmet vid Liverpoolsgatan finns ännu kvar då detta skrives. Amanuens Rosen bidrog redan från början med ordnandet av museets geologiska samlingar på ett vetenskapligt sätt. I min barn- och ungdom kunde man ännu se spångar i strömmen, där laxfisket bedrevs och museet var nog förtänksamt att skaffa en modell av ett dylikt fiske, innan dalen dränktes av det stigande vattnet. Originalet till nämnda fiske fanns vid Herrekvarn och är förfärdigat av en av de sista yrkesutövarna, fiskaren Moreau. Genom strömregleringen försvann även de olika manufakturverken, men i museets förråd förvaras redskap och bilder av anläggningar i det Motala som var en gång. Det må vara mig tillåtet att i detta sammanhang uttala den förhoppningen att klenoderna från en svunnen tid måtte beredas plats och utrymme helst i den omgivning där de ursprungligen hörde hemma.

10-årsjubileum

Den 13 nov. 1921 firades Museiföreningens 10-årsdag. Om detsamma skriver sekreterare C. G.Ewerbring: "Föreningens 10-årsminne firades genom att hålla museet öppet mellan 13 och 16. Tillströmningen av besökande var mycket stor, 200 personer togo denna dag våra samlingar i skärskådande. Belåtenheten var allmän och erhöll museet som synliga bevis därpå denna dag en mångfald gåvor. I korthet sagt blev denna dag en verklig högtidsdag som sent skall glömmas. Måtte nästa decenniumsdag bli lika lyckad." Den sista meningen får hänföras till de fromma önskningarnas område, ty av protokollen från år 1931 framgår inget beslut om firande av museets 20årsdag.

Bondebacka

Den 16 oktober 1923 hölls ett sammanträde som kan ha intresse även i våra dagar. Av konservator G.Sandberg hade väckts förslag, att en del av Bondebacka kronodomän borde förvärvas i och för anordnande därstädes av, som det heter i protokollet, friluftsmuseum jämte museibyggnader m.m. Vid sammanträdet visade förslagsställaren en kartskiss över de planerade anläggningarna och en femmannakommitté, med borgmästare Gustaf Ekström som sammankallande, utsågs att utreda frågan om nyttjande- och äganderätten till området jämte lösandet av de med frågan sammanhängande ekonomiska problemen. Som känt kom något köp av det föreslagna området aldrig till stånd, men man får hoppas, att de värdefulla byggnaderna vid Bondebacka, som nu äges av staden måtte överlämnas till de sammanslagna föreningarna för bevarande åt eftervärlden.

Jungfru Isbergsminnet

 Under åren 1924-1927 tycks föreningen ej hållit stadgeenligt årsmöte. Däremot föreligger protokoll från olika styrelsesammanträden. Av viktigare beslut, som fattades av styrelsen under denna tid må nämnas, att med anledning av 50-årsdagen av den berömda skulptrisen Jungfru Sophia Isbergs död, en minnesutställning av hennes arbeten måtte anordnas. Förslaget väcktes av den konstintresserade ledamoten Ernst Henricssm och styrelsen utfärdade följande direktiv:

I samråd med styrelsen skulle herr Henricsson vara verkställande ledamot. Alla till utställningen lånade föremål skulle vara brand- och stöldförsäkrade. Utställningen skulle öppnas på Sophia Isbergs dödsdag den 21 maj och hållas öppen t.o.m. pingstdagen.

En krans skulle av föreningen nedläggas på Jungfru Isbergs grav på hennes dödsdag.

Vid styrelsesammanträde den 18 september 1925 rapporterade herr Henricssm att utställningen öppnats den 21 maj och fortgått till juni månads slut. Allmänheten hade visat sig synnerligen intresserad och utställningen hade uppmärksammats såväl i lokalpressen som i andra tidningar. Inkomsterna hade uppgått till 1200 kronor och utgifterna till 600 kronor.

Alltså gav utställningen en behållning av 600 kronor och hade för övrigt det goda med sig att intresset för Jungfru Isbergs originella konst väcktes till nytt liv och att museets samling av hennes konst ökades och blev både representativ och mycket värdefull. Isbergssamlingen ordnades på ett mycket förtjänstfullt sätt av Ernst Henricsson. I anslutning till minnesutställningen 1925 utarbetades av intendenten vid Östergötlands museum i Linköping, fil. doktor Bengt Cnattingius en katalog jämte en studie över Sophia Isbergs liv och konstnärliga verksamhet. Katalogens tryckning möjliggjordes genom ekonomiskt bistånd av fruarna Emilie Sandberg, maka till apotekaren och kommunalmannen Axel Sandberg, Alice Henricsson, en släkting till Ernst Henricson, och Frida Almen, gift med stadsfiskalen Eric Almen.

Vid studiet av protokollen finner man, att nya personer med tiden invaldes i styrelsen. Hugo Andersson gick den 5 december 1927 oväntat ur tiden. Som styrelseledamot i hans ställe utsågs korrespondenten vid Motala Verkstad, M. Palmer. Bland frågor som diskuterades under sammanträdena märks nyförvärv till museet. Av frågor av mera säregen art, som behandlades, märktes ett förslag att uppföra ett minnesmärke å den plats på kanalbanken där Baltzar von Platens bäst är begravd. Frågan ställdes på framtiden.

Hjalmar Flodin avgår

Vid styrelsesammanträde den 28 juni 1928 avgick Hjalmar Flodin som ordförande i styrelsen och valdes i hans ställe rektor Carl Larsson. Bland nya namn i styrelsen märkes även borgmästaren G. Ekström, köpman O. Karlström och överstelöjtnant Hallin, efter ledamöter, som av olika anledningar lämnat sina uppdrag. Vid årsmötet 1933 avsade sig initiativtagaren till museiföreningen, Hjalmar Flodin, återval. Avsägelsen godkändes och utsågs herr Flodin enhälligt till föreningens första hedersledamot. Även ordföranden, rektor Carl Larsson, avgick ur styrelsen på grund av avflyttning. Nya i styrelsen blev rektor Thorsten Rosen, ordförande 1936, och disponent G. Råhlen. Vid årsmötet 1936 invaldes undertecknad och tandläkare Gösta Synnerstad i styrelsen. I protokollet från styrelsens sammanträde den 17 nov. 1936 är antecknat, att föreningen skulle fira sin 25-åriga tillvaro med en minnesfest i Samskolan, nu Östra skolan, med medverkan av den tidens kända och välkända motalaförmågor. Musik skulle utföras av fru Viola Johansson, piano, Allan Johansson, fiol, och Carl Larsson, cello. Anföranden skulle hållas av ordföranden, rektor Rosen, folkskollärare Carl-Herman Ekstam och Ernst Henrikson. En flickkör skulle även medverka. Att festen firades på ett värdigt sätt kan betygas av undertecknad, som själv var närvarande. Lokalfrågan var fortfarande aktuell och vid sammanträden den 5/8 och 14/11 1938 behandlades frågan om eventuellt övertagande av Gästis som blivande museum. Resultatet blev att styrelsen hos drätselkammaren skulle hemställa att bliva representerad i den kommitté, som skulle utreda frågan om användningen av Gästis. Som känt ledde det hela till, att Gästisbyggnaden ej ansågs värd att reparera utan revs med undantag av den s.k. Hertig Johans källare.

Utbrottet av andra världskriget och därmed följande kristid avbröt tydligen för en följd av år föreningens verksamhet. Först den 10 oktober 1941 hölls styrelsesammanträde, varvid till protokollet antecknades, att makarna Adam och Karolina Höglund genom testamente donerat en viss del av sin kontanta kvarlåtenskap till Motala museums byggnadsfond, samt att framlidne bokhandlaren Wilhelm Segerbrand donerat 1.000 kronor till museet utan föreskrivna villkor.

Nästa protokoll är daterat den 29 oktober 1946, varvid beslöts att årsmöte skulle hållas den 18 november varvid ny styrelse skulle väljas. Årsmötet hölls även å fastställd tid, varvid nyvaldes i styrelsen juvelerare Sven Danielsson, kakelugnsmakare Ludvig Eriksson, rektor Axel Holmberg och stadsarkitekt Gunnar Påhlman. Vid sammanträdet beslöts även, att till hedersledamot kalla en av föreningens stiftare och mångåriga ordförande, köpmannen Anton Georg Olofsson. Vid ett följande sammanträde utsågs herr Ernst Henricson till ordförande. Lokalfrågan upptogs på nytt och styrelsen beslöt tillskriva stadsfullmäktige ang. Gästis. Resultatet har redan redovisats. Vid sammanträde med styrelsen den 2/6 1953 omnämnes för första gången i museiföreningens journaler Motala Hembygdsförening, som just skulle bildas. Ett samarbete förordades med nämnda förening, där så lämpligen kunde ske. Något annat beslut fattades ej. Med anledning av redaktör Georg Scheutz värdefulla insatser för museets utveckling beslöt styrelsen uppdra åt motalakonstnären Åke Liljeson att utföra ett porträtt i olja av herr Scheutz, för en kostnad av 250-300 kronor. Porträttet skulle redaktör Scheutz få disponera under sin livstid, varefter det skulle överlämnas till museet, i vars samlingar det nu ingår. Nya i styrelsen vid årsmötet 1954 blev fabrikören Karl Gustafsson och köpman Sven Bohlin. Samma år beslöt styrelsen uppdraga åt en kommitté att tillsammans med representanter för Motala Hembygdsförening förhandla med stadens myndigheter om Gästis och området vid gamla tingshuset för att om möjligt bevara detta som kulturreservat. År 1957 invaldes efter rektor Axel Holmberg konsulent Ragnar Bendelius i styrelsen, vilken sedermera som intendent tillsammans med Tage Pettersson utfört ett mycket förtjänstfullt arbete vid ordnandet av museets samlingar. Då lokalfrågan fortfarande var högaktuell, beslöts vid samma sammanträde avlåta en skrivelse till drätselkammaren med hemställan, att kammaren måtte anvisa nya lokaler för museet, då de i gamla hotellet var synnerligen bristfälliga och risk förelåg att museets värdefulla inventarier kunde ta allvarlig skada. Framställningen gav till resultat, att stadens representanter vid sammanträde den 12 november 1957 erbjöd styrelsen att för museets räkning få disponera huset Karlsboda på Gästisområdet.

Förslaget väckte ej någon större entusiasm, men efter diskussion gick museistyrelsen med på en tillfällig förflyttning till Karlsboda, under förutsättning, att lokalerna där ställdes i ordning på ett för museet tillfredsställande sätt. Ärendet behandlades av stadsfullmäktige, och beslöts enligt utdrag av protokoll att som provisoriska lokaler för Museiföreningens i Motala samlingar upplåta stadsägan 580 (Karlsboda).

-att för reparation av fastigheten av stadsfullmäktiges anslag för oförutsedda utgifter anvisa 19 000 kronor

   -att uppdraga åt drätselkammarens fastighetsavdelning att låta utföra reparationsarbeten

Därmed var museets lokalfråga provisoriskt löst.

Flytten av alla föremål samt inventarierna, som var ett mycket omfattande arbete, ägde rum under medverkan bl.a. av de båda intendenterna, hrr Tage Pettersson och Ragnar Bendelius samt en känd motalabo, fröken Anna-Lisa Eriksson.

Ett visst samarbete hade under tiden etablerats mellan Musei- och Hembygdsföreningarna. I en gemensam skrivelse till drätselkammaren, daterad den 13 maj, hemställde de båda föreningarna, att den gamla traditionsrika Gästisbyggnaden måtte rivas av sakkunnig person och byggnadsmaterialet uppmärkas och lagras för uppmontering å annan plats, förslagsvis Bispmotala, till glädje för kommande generationer. En fråga, som under 1950-talet visade sig svårlöst var besättandet av ordförandeposten. Denna var vakant under åtskilliga år och herr Tage Pettersson fick fungera både som ordförande, sekreterare, kassaförvaltare och intendent. Uppdraget anförtroddes efter någon tid intendent Ragnar Bendelius.

Bland de viktigare frågor, som diskuterades under början av 1960-talet, var en planerad sammanslagning med Motala Hembygdsförening, som i stort sett hade samma målsättning för sitt arbete som Museiföreningen. Vid årsmötet den 9 juni 1961 tillsattes en kommitte för utredning av planerna på en eventuell fusion. Vid sammanträde den 9/5 1962 redovisade kommitterade sitt uppdrag, erhöll befrielse från förordnandet och förklarades frågan om sammanslagning till vidare vilande.

50-årsjubileum

Den 12 november 1961 firades föreningens 50-årsjubileum på restaurang Vättern med historik över verksamheten av intentent Ragnar Bendelius, föredrag av landsantikvarien dr. Bengt Cnattingius och kåseri om Gamla Motalaminnen av undertecknad. Musik utfördes av Allan Johanssons kapell med programmet huvudsakligen hämtat från den tyvärr nu nästan helt glömda Motalakompositören Nils Theodor Kjellanders operett "Vid Vätterns strand", som var ett av de stora slagnumren i Motalas teaterliv vid sekelskiftet. Under den vecka då jubileet firades var en fotoutställning med bilder från gångna tiders Motala anordnad å museet, som vid tillfället hölls öppet varje dag. Till supen efter högtidssammankomsten hade ett 50-tal personer inbjudits, bl.a. representanter för staden med stadsfullmäktiges ordförande i spetsen samt medlemmar av stiftarnas familjer. Under dagen nedlade representanter för styrelsen kransar på Hjalmar Flodins, Hugo Anderssons gravar. Till jubileet hade intendent Bendelius utarbetat en ny katalog med tillhörande vägledning för museets räkning. Protokollen från början av 1960-talet upptar för övrigt mest frågor angående nyförvärv till museet genom gåvor och köp. På vakanta poster inom styrelsen tillkom under tiden intendent N.G. Svahle, konsulent Magnus Hedlund, bokhandlare Arne Westerberg och konstnär Åke Liljeson.

Sammanslagningen för sista gången

Vid ett styrelsesammanträde i maj 1968 väcktes frågan om samgående med Hembygdsföreningen till nytt liv och utsåg styrelsen hrr Magnus Hedlund och Arne Westerberg att kontakta Hembygdsföreningens ordförande ingenjör Erik Dahlberg för överläggning om eventuell fusion mellan föreningarna. Vid årsssammanträdet utsågs enligt förslag av hrr Hedlund och Westerberg en kommitté bestående av hrr Tage Pettersson, Magnus Hedlund och Arne Westerberg från Museiföreningen samt Erik Dahlberg och Harald Spångberg från Hembygdsföreningen med uppdrag att utarbeta förslag till samarbete mellan de båda föreningarna. Kommittén skulle även verka som valberedning. Resultatet av kommitterades utredning redovisades vid styrelsesammanträde den 25 nov. 1968. Kommitterade föreslog en sammanslagning av de båda föreningarna. Fusionen skulle ske enligt rekommendationer av kanslichefen Folke Andren, vilket innebar vissa stadgeändringar. Därjämte skulle donatorers rätt skyddas och de båda föreningarnas bokslut granskas av revisorer. Styrelsen beslöt därefter enhälligt att tillstyrka fusionen för beslut vid kommande årsmöte och godkände kommitterades namnförslag "Motala Musei- och Hembygdsförening". Åt den vid årsmötet 1968 valda samarbetskommitten utsågs att som fusionsdelegerade fullfölja fusionen, som definitivt beslöts vid årsmötet den 20 maj 1969. Även Motala Hembygdsförening hade enligt föredragning av protokoll beslutat om sammanslagningen och godkänt namnet Motala Musei- och Hembygdsförening. Kommitterades förslag till stadgar godkändes och utkast till organisationsplan efter sammanslagningen föredrogs. Genom det fattade beslutet var ett tidsskede i Motala Museiförenings historia avslutat och det blir nu Motala Musei- och Hembygdsförenings uppgift att med gemensamma krafter verka för bevarandet av minnet av det Motala som var en gång. Härtill önskas föreningen lycka och välgång.

Beträffande museets rika och värdefulla samlingar hänvisas till tillhörande katalog, men framför allt rekommenderas till ett personligt besök i detsamma. Det vid fusionen avslutade bokslutet utvisar i fonder en behållning av 49 671 kronor, och en kapitalbehållning av 18 613 kronor. Härmed anser jag mitt uppdrag beträfffande Museiföreningen avslutat. Mina anteckningar ur Museiföreningens protokoll avser ingalunda att uttömmande skildra föreningens öden under dess nära 60-åriga tillvaro. Härför behövs längre tid än den som stått mig till buds och en annan arbetsförmåga och tankeskärpa än den en 77-åring äger. Jag överlåter därför åt en kommande generation att författa den historik, som Motala Museiförening för sin insats i stadens och bygdens kulturliv är värd. Men innan jag definitivt sätter punkt vill jag avsluta mitt bidrag med några korta biografiska anteckningar om " de personer, som nedlagt ett uppoffrande och osjälviskt arbete inom föreningen och som då en ny epok i Museiföreningens historia nu börjar är förtjänta av ett särskilt hedersomnämnande. Länk

Nedtecknat av distriktsöverlärare Einar Sjöö 1970