Rättsväsendet

Rättsskipningen i vårt land har urgamla anor. Redan i landskapslagarna omnämns olika slags ting. Parochia Motala med kvarnbyn hörde till Aska härad, och dess inbyggares förhållande till lag och rätt handlades vid Aska härads ting. Till 1374 var häradets tingsplats belägen vid Sjökumla, men nämnda år flyttades tingsplatsen till Motala, och rättshandlingar från denna tid äro undertecknade med orden "a rettom tingstadh i Motalum"

Tingsplatsen var belägen mitt emot Storbrons södra fäste, troligen på den plats, där gamla tingshuset nu rivet en gång låg. Den första häradshövdingen i Motala hette Elef Diaekn. Elef Diaekn i Grepstad var en på sin tid mycket känd man, som fungerade som häradshövding redan under Sjökumlatiden. Från 1370 och framåt i tiden förekom hans namn på många fastebrev och andra rättshandlingar. Ibland heter han Elifuer i Greefstadha, ibland Elif i Greepstadha, eller Elliffuer, Elewer Dyaekn.

En påminnelse om den mäktige drotsen Bo Jonsson Grips inflytande i Motalabygden - han gynnade Vadstena kloster i hög grad för att få sitt vilorum i Klos­terkyrkan - utgör ett av Elef Diaekn undertecknat fastebrev på den jord i Bromma, som Thorsten i denna by "med Bo Jonssons samtycke" sålde till biskop Thomas i Växjö och Johan Pettersson för klostrets i Vadstena räkning. Akten är daterad II aa raettom thingstadh Siokumbla" nästa tingsdag efter tjugondedag jul 1370.

Bland övriga ärenden, som Elef Diaekn har handlagt må nämnas ett tidigare jord­köp i Kwistberga /Kvissberg i Vinnerstad/, varvid riddare Erik Karlsson beviljades lagfart. Ett annat bevarat fastebrev från 1374 berättar, att Christina Ormsdotter till Vadstena kloster sålde en attung jord i Bispmotala för 60 mark penningar och åtta alnar kläde. Alltsammans använde Christina till att lösa ut sin make Brynolf ur fångenskap. Något senare utfärdade Elef Diaekn fastebrevet utan att angiva tingsplats. Men fr.o.m. 1374 hölls alla ting i Motala av bevarade handlingar att döma.

Det märkligaste medeltida mål, som handlades vid Motala ting, var säkerligen det, då bondeplågaren, Jösse Eriksson, efter en i högsta grad summarisk rättegång dömdes till döden och avrättades. Fogden hade sökt skydd i Vadstena kloster, och då de uppretade askabönderna fick veta detta, samlades de i Vadstena och företog något för den tiden oerhört. De kränkte klosterfriden genom att tränga in i klostret, grep Jösse och släpade honom utför trapporna.
De band honom sedan i en släde "som ett swin" "och fördhen swa til Mothala tingh och satthen midh i then ring och dömdhe ther strax domen sa, ath han skuldhe fran hwdhit ga. Ther huggo the thet aff vthan flärd med en ixe, the skötto ey swerd."

Rimkrönikan beskriver sedan själva exekutionen och slutar sist beskrivningen av händelsen med en bön för Jösses själ.

Den sist citerade versraden i rimkrönikan innehåller en intressant uppgift. "Med en ixe, the skötto ey swerdh" är ett uttryck för askaböndernas självhävdelse. Jösse var adelsman, och för en sådan ansågs det i högsta grad förnedrande att avrättas med yxa, när börden gav rätt till en förnämligare hädanfärd - att halhuggas med svärd. Men de uppretade böndarna struntade just då i adelsskapet, och det är om detta, som rimkrönikan berättar.

Troligen avkunnades domen och verkställdes i Brinken på den plats, som ännu i vår tid kallas Galgbacken. Här möttes vägarna från Vadstena och Skänninge och den då obebodda platsen var säkerligen ett lämpligt ställe för omedelbart verkställande av domen.

Många andra intressanta rättsfall behandlades säkert vid Mothala ting under me­deltiden, men här skall endast nertecknas några av senare datum, eftersom protokol­len omnämner en rad gårdsnamn, som ännu är lätt att identifiera trots den gammal­modiga stavningen. Intressant är också, hur man markerar skillnaden på person. Det är en väsentlig skillnad på "Wälbördig" och "Wälachtad". Bönder och annat vanligt folk hade på sin höjd yrkestitel.

Den 7 maj 1605 hölls laga ting i Motala. Rättens ledamöter utgjordes av Edle och wälbördige Lindorm Ribbing till Näs, ståthållare på Vadstena slott,. Edle och wälbördig Thure Jacobson till Bornsholm samt häradsfogden wälachtad Jöns Peder­son. Nämnden utgjordes av Niels i Fugelsta, Per Jonsson i Wrecknebro (sedermera Charlottenborg). Per i Sandbytorp, Swen i Ask, Anders i Dufwedal, Niels i Tud­dorp, Elof i Diurskiälla, Lasse' i Häszleby, Ingolf i Stafwegård (Stavgård mellan Fågelsta och Skänninge) Niels i Stafwegård, Joen i Stänkilshuarf (Stenkilsvarv) samt Anders i Jolesta (Jolstad).

Bland mål som ovan nämnda ting hade att handlägga, må följande nämnas: Håkan i Kolmetorpet hade slagit Per i Erikstorp "ihjäl med en Knijf, onödd och utan alt trångsmål", som det heter. Rätten tog inte lång tid till överläggning. Det blev "lijfsstraff", d.v.s. galgen.

Niels Arfwedssons hustru i Backegården var anklagad för stöld. Hon hade uppträtt iförd en säck, "som fantz upå hennes krop och hörde en annan gwinna til". Hon förhördes och påstod, att hon köpt säcken av en för henne okänd kvinna. Frikändes av brist på bevis.

Ett mål vid Motalatinget som kan synas nutidsmänniskan egendomligt var, som det heter: "Måns Skräddare, gåendes i Aska håra", hade bedrivit "landsköp", d.v.s. handel på landet med sill och därigenom gjort sig skyldig till lagbrott. För förseelsen dömdes Måns Skräddare till 40 skillings böter, vilket troligen översteg hans ekonomiska möjligheter. Sannolikt fick han "sitta av" böterna som det hette. För den tidens landsbygdsbefolkning var det otänkbart att köpa sill eller andra livsförnöden­heter av gårdfarihandlare. Hantverk och handel var förbehållna borgarna i staden och reglerades genom skråförordningen och andra lagbestämmelser. Först 1846 upphävdes skråtvånget och 1864 tillkom lagen om näringsfrihet. Bestämmelserna om borgarnas handelsprivilegier är förklaringen till bötfällandet av Måns Skräddare.

Under de närmaste åren - under 1600-talets andra årtionde bestraffades vid Motalatinget en rad olika brott, slagsmål, äktenskapsbrott (kallat hor på den tiden), hemfridsbrott, snatteri och ärekränkningsbrott. I böter utdömdes under en femårsperiod 431 daler och 4 1/2 öre. Straffet för ärekränkning, förtal och smädelse kallas i saköreslängderna "läpagäld". Ordet har ett gammaldags och egendomligt ursprung. I äldre tider fick den som dömts för ärekränkning gå baklänges ur tingssalen och slå sig själv för munnen för att markera, att vederbörande bort hålla tand för tunga.

Studiet av gamla rättsprotokoll från gångna tider ger vid handen, att såväl brott som straff mycket skiljer sig från dem, som förekommer vid våra dagars härads- eller rådhusrätt. Trafikmål i nutida mening förekom givetvis inte, men av protokollen framgår, att många slagsmål hade sin upprinnelse på dåtidens smala och dåligt underhållna vägar och ridstigar. Det hände ofta, särskilt i tjällossningstider, att vägfarande brukade stanna på svårframkomliga ställen på vägarna och träta om vem som skulle vika åt sidan för mötande fora. Då togs lätt de hårda orden till och så blev det rättssak. Nykterhet var ett okänt begrepp på den tiden och fylleri bestraffades inte.

1634 handlade Motalatinget ett mål, som nära berörde vår bygd och som väckte stort uppseende på sin tid. Nämnda år heter det i rättens handlingar "blev ransakadt för ett dråp, som Capellanen Hr Niels Laurentii i Winnersta på sin hustru begått hafver".

- Herr Nils var kaplan (närmast hjälppräst), och sålunda en betrodd och känd man. I akterna heter det, att Hr Niels hade tagit sin bössa och gått ned till sjön (förmodli­gen Boren) för att skjuta änder. Hans hustru ville gå med, och så skedde. När de kommit till sjön och in i "stuffvan", satte sig hr Niels på en stol för att laga fyrstenen på sin flintlåsbössa. Under tiden stod hans hustru vid härden och gjorde upp eld. Av någon oförklarlig anledning slog hanen igen, skottet brann av, och Niels hustru fick hagelsvärmen genom huvudet, så att hon "föll på golvet och aldrig mer talade ett ord".

Domaren hette Haqvinius Hökk, och av redogörelsen för förhandlingarna framgår att denne var en välvillig man, som hyste stor medkänsla med den olycklige "Capel­lanen. På fråga från rättens ordförande svarade herr Niels i "stor ängslan och bedröfvelse, att han icke kunde komma sig ihåg, det han tillförne, medan han var ute i markerna, hade uppspändt låset, utan detta alldeles mot hans vilja slogs lös". Rätten tog detta i betänkande. Och så föll utslaget, vilken här nedan återges som ett exempel på 1600-talets domsskäl:

"1. Alldenstund Herr Niels och hans hustru hafva haft hvarandra så kära, som några äkta folk i världen kunna hafva.

2. Var bössan uppspänd, då han kom in i Stufvan och honom oförmodligen slogs lös.

3. Låter han sig sin hustrus död så bitterlig till sinnes gå, likasom han uti samvetsängslan stadd vore.

4. Är han en enfaldig, stilla och from person och alltid hafver varit, som hans förmän i Linköpings consistorio och alla människors vittnesbörda en gudfruktig man. 

5. Tillägga hennes föräldrar Hr Niels icke någon misstanke för sin dotters viljebaneman.

Blef därför av uppräknade skäl detta dråp våda pröfvat och dömt efter 1 kap. i dråpsmålabalken".

Tiden går, och mycket ändras, även rättsuppfattningen. Mer än ett århundrade efter handläggningen av målet mot "Hr Niels Laurentii" fälldes stränga domar vid Motalatinget. Dom till livets förlust var inte ovanligt. Den siste som Aska häradsrätt dömde till döden genom hängning på den gamla galgbacken vid Brinken hette Kalle Kull.

Men även om rättsuppfattningen i många hänseenden ändrats har motalatinget i dag att handlägga många mål, som i stort sett likna dem, som Elef Diaekn och dennes många efterträdare hade att handlägga. Det är lagfarter och andra fastighetsärenden, arvsmål och brottmål och kanske ett eller annat mål, som föranleder "Laepagäld". Men ett är säkert. Domaren har att handlägga mål, som hans företrädare förskonades ifrån och som jag vet bereder (tingsmännen) domstolen stora bekymmer. Det är mål som berör den alltmer stegrade ungdomsbrottsligheten. Men det är en annan historia.