Midsommarfirande

Mina tidigaste minnen från midsommarfirandet i Motala före sekelskiftet har anknytning till min födelseort Motala Verkstad. I och med tillkomsten av vårt lands första och en tid största mekaniska verkstad randades en ny tid för den lilla kvarn­och fiskebyn Motala, som under ett par århundraden fört en tynande tillvaro. En betydande inflyttning ägde rum, och därmed skapades nya traditioner, bl.a. för midsommarfirandet.

En gammal litografi från 1830-talet visar, att redan under den s.k. engelska tiden, d.v.s. åren 1822-1843, då skotten Daniel Fraser och hans engelska verkmästare stod för den tekniska ledningen av företaget, samlades verkstadsborna kring midsommarstången, som restes på den s.k. dansplanen på norra sidan av kanalen mitt emot verkstadsporten. Midsommaraftonen slutade arbetet klockan 12. Den närmaste timmen användes till att spruta sotet frän verkstadslokalernas väggar och till att pryda arbetsplatserna med björkris och eklöv.

Klockan ett gick alla hem, som inte hade med utslagen vid martinugnen att göra. De yngre arbetarna, som hade sina hem norr om kanalen, tog inte dragfärjan den dagen, utan man samlades på kajkanten mitt för dåvarande porten och radade upp sig. På ett givet tecken hoppade man i kanalen med kläderna på och etablerade kappsimning. Allt under livligt påhejande från oss, den tidens småpojkar, som höll noga reda på segraren. Crawl och andra fina simsätt var inte uppfunna på den tiden. Man sam gammalt hederligt bröstsim. De våta kläderna bromsade givetvis upp, men över kom man.

Under veckan före midsommar var Verkstadens ungdomar, manliga och kvinnliga, sysselsarta med att samla löv och blommor och att binda kransar och girlander för midsommarstången, som kläddes på midsommaraftonens eftermiddag. Själva stammen kläddes med eklöv. Kransar och girlander bragtes på plats, och de röda pionerna, som alltid hörde till utsmyckningen, hämtades från bolagets trädgård. I stångens topp placerades en flöjel av plåt i form av en ångbåt, som skulle symbolisera den på den tiden så viktiga fartygstillverkningen. Dansbanan var också på plats och när alla förberedelser var avslutade, var man färdig att börja midsommarfirandet. Klockan 7 em gavs salut från två små kanoner, som placerats invid stången, som med hjälp av saxade stänger av kraftiga karlar restes på sin plats.

Det väsentliga vid den tidens midsommarfirande var dansen på dansbanan. Ringdans kring stången förekom inte, vad jag minns. Därtill var området för begränsat. Man kom tillsammans för att glädjas över att det var sommar, att man var fri från den grå vardagens enahanda och för att få dansa. På dansbanan tog man sig en svängom till Arbetarföreningens egen duktiga blåsorkester, som spelade vad man nu kallar  "non stop" midsommarnatten lång. Något senare och på andra festplatser tillkom Oktetten Platen och Sextetten Lyran. Man dansade den tidens danser, vals, polka, hambo, schottis och fransäs. Fransäs dansades alltid ett par-tre gånger under kvällens lopp. Den torde liksom så mycket annat tillhöra de nu glömda danserna. Det var pardans med paren uppställda emot varandra och en mängd turer, promenadpolonäs, kedja, damombyte, vals, polka och galopp. Dansen fordrade en duktig ledare, som annonserade de olika turerna, och det fanns gott om dansanta kavaljerer bland verkstadpojkarna på den tiden.

Långspången vid Katrineförs

Svartvisen omkring 1915, även kallad kappen. "Halv­spann" var en liknande stuga söder om strömmen. Huset låg vid Verkstadsvägen

Midsommarfesten på dansplanen var en verklig folkfest, och här samlades verk­stadsborna och den kringliggande bygdens befolkning. Ångslupen "Kolga", som trafikerade kanalen var ständigt fullbesatt. En och annan stadsbo tog sig också ned till festplatsen, i synnerhet om hans flicka bodde vid Verkstaden. Men man kan inte säga, att den tidens stadsbor var väl sedda inom verkstadsområdet. Förhållandet mellan faktoristerna, d.v.s. verkstadsarbetarna, och köpings- sedermera stadsborna var allt annat än hjärtligt. En osynlig gräns mellan de båda områdena gick vid den s.k. "Sista kyssen", en bänk nedanför Platens grav. Dit men inte längre kunde en stadsbo följa sin flicka på väg till Verkstad och en verkstadsbo sin i motsatt rikt­ning. Överskreds gränsen vid Sista kyssen blev det handgripligheter: Uppgörelser av dylik art förekom nog också vid dansplanen, framför allt sedan man styrkt sig med

innehållet i ett medfört kvarter eller halvstop. Inte vet jag, om man köpte brännvin halvstops- eller kvartersvis, men de gamla namnen hängde med långt efter decimal­systemets införande. På det hela taget var nog ordningen god, men någon gång måste socknens enda polis ingripa för att lugna ned de överhettade sinnena.

En livlig kommers rådde vid festplatsen. Anna Norrman lämnade sin vanliga plats vid Flodins hörna - korsningen mellan Bispmotala- och Platensgatorna - och slog upp sitt stånd med karameller, knäck och studenter, d.v.s. en slags mjuk pepparkaka. Knäcken förekom i små strutar och bestod till största delen av sirap och en aning mandel. Till en bönan fick man två knäckar för ett öre, men en redan då smygande inflation medförde prisstegring till ett öre per knäck. Anna Norrman var en gumma med skinn på näsan och känd av alla. Med lämpliga ord och åthävor höll hon okynniga pojkar på behörigt avstånd från det frestande knäckförrådet. Hon hade tidigt blivit änka med ett par barn, men duktig och självständig som hon var, beslöt hon klara sig och familjen med hjälp av den lilla affär, som hon höll på med ända till slutet kom. Hon hade som nämnts sin plats vid Flodins hörna, där hon satt i ur och skur, vinter och sommar. Om vintrarna var hon väl påpälsad, och under den värsta kölden värmde hon de stelnade benen med en lykta under skjolarna. Sin plats lämnade hon endast midsommaraftonen, då hon gjorde goda affärer vid dansplanen, och under turistsäsongen, då hon vid hamnen sålde frukt och studenter åt kanalbåtarnas talrika resenärer, mest utlänningar. Då man frågade henne, hur hon klarade de främmande språken, svaraden hon: ''Jag säger alltid fifty, och för övrigt tackar jag Gud, att jag kan tala som en människa". En hedersgumma var hon liksom konkurrenten Pepparkakanna, en liten snäll gumma, som inte lika lätt som Anna Norrman kunde hålla klåfingriga pojkar apa avstånd.

Förutom de nämnda "ståndspersonerna" förekom annat känt folk vid festerna. Det var "Blinda Kalle" och Anton från socknens vårdanstalt. De var som alla manliga från "Inrättningen" som anstalten kallades klädda i grå vadmalskläder med stuprörsbyxor. Den vänliga "Blinda Kalle" gick nästan som en seende på kanalbanken. Då och då kände han sig för med käppen för att inte komma för nära vattnet. En grotesk figur vid festerna var "Gubben Plåten", som fått sitt namn på grund av att han styrde ut sig med blänkande plåtbitar. I den ena av paviljongerna invid dansplanen serverades kaffe och läskedrycker, och där bjöds Blinda Kalle, Anton och Gubben Plåten alltid på kaffe av arrangörerna. Gubben Plåten påstods kunna dricka hur mycket kaffe som helst, och välvilliga själar såg till, att Anton undfägnades med matsnus i obegränsade kvantiteter.

Kring Anna Norrman och Pepparkakanna flockades vi, den tidens förhoppningsfulla ungdom, om vi var stadda vid kassa, och det var vi i regel midsommarafton. En tolvskilling d.v.s. 25 öre var nog det mesta man var försedd med. Veckopengar förekom inte på den tiden, men en ett- eller högst tvåöring kunde man få någon gång, då man gick ärenden åt mor. Mer kunde det inte bli på en tid, då far hade 18 öre i timman. Hela våren sparade man slantarna för att frossa på midsommaraftonen. Och man kunde få en hel del för 25 öre. T.ex. en läsk för 10 öre, tre studenter å 2 öre, en strut hemkokta karameller för fem öre och tre-fyra knäckar. Nutidens ungar tycker säkert, att detta är inget att tala om, men för sjuttiofem år sedan hade vi inte större pretentioner. På dansbanan fortsatte dansen även under midsommardagen och några lördagar under sommaren. Under hösten togs stången ned och lades undan till förvaring i väntan på nästa års midsommarafton.

I och med arbetarrörelsens genombrott och uppkomsten av olika ideella rörelser uppkom andra krav på nöjen än dem som bestods vid dansplanen. Där förekom aldrig medverkan av artister. Men när festligheterna flyttats till Englandshagen - sedermera Folkets Park - och Bondebacka, blev det vanligt med artistuppträdanden, både vid midsommarhelgen och vid andra tillfällen. Det var Kalle Lindström från Norrköping, som sjöng, spelade handklaver och berättade paschaser, det var bondkomikerna Hasse Lind, Kalle Nämndeman och Schvente i Flena och många andra artister, t.ex. Starke Arvid, världens starkaste man, illusionisten Wilhelm Nord­ström m.fl. Jag vill minnas, att sista midsommarfesten vid dansplanen hölls 1897. Allt var så olika mot nu och verkar så avlägset, och ändå var det för inte så länge sen.

Hårstorpsbron. I bakgrunden Hårstorps gård före rivningen 1922. Till höger grundrester av "Benstampen" .

Fel person inburad!

Det berättas att Verkstadens po­lisman en gång släpat en fyllerist den långa vägen från Folkets Park till "finkan", en encellig inrättning som låg vid järnverket nära Bolagshuset. Polisen var en mycket resonabel man som oftast försökte tala klienterna till rätta. Att få in fylleristen i sinkabirum visade sig dock vara ett dödfött företag. Resultatet blev att rollerna blev omkastade. Polisen blev inburad istället och den upprymde "boven" kastade dessutom nyckeln till arresten i kanalen!

Nog var polisen i behov av vila men han hade nog inte tänkt sig tillbringa hela lördagsnatten i den lokalen.