Charlottenborgs slott

1600-talet var storgodsens tid. Krigar- och ämbetsmannaadeln skapade av förlä­ningar från Kronan och genom inköp stora domäner och uppförde på dessa slott eller slottsliknande, ståndsmässiga sätesgårdar. Som ett monument från adelsväldets tid ligger än i dag vid strömmen Charlottenborgs slott, uppfört 1662 av generalen och ledamoten av rikets råd Ludvig Weirich Lewenhaupt. Slottet är uppkallat efter hans maka, grevinnan Charlotte Hohenlohe, av tysk börd. I samband med slottsbygget bildades Charlotteborgs säteri av gårdarna Vräknebro, Kråkesten och Torpa. Vräk­nebro var beläget på den plats, där den nuvarande gården ligger. Vräknebro hade måhända sitt namn efter Motala ström, som på den tiden kallades Motala älv.

Enligt obestyrka uppgifter har den forsande älven utanför slottet kallats Vräknan. Kråkesten eller Kråksten, som gården kallades i min barndom, är området mellan Boren och strömmens utlopp i nämnda sjö. Gårdsbyggnaden fanns kvar vid sekel­skiftet och hade sitt namn efter Kråkstenen, ortens största flyttblock. Det märkliga minnesmärket från den stora nedisningen låg invid den plats, direktör Gösta Engels villa nu är belägen. Tyvärr finns inget kvar av Kråkstenen. Den förvandlades till fyll­nadssten vid sekelskiftet, då Aspska klädesfabrikens kraftstation byggdes. Miljövård var på den tiden ett okänt begrepp.

Charlottenborgs gård

Om Torpa saknas uppgifter. Jag har inte kunnat finna gårdsnamnet på samtida kartor. Gissningsvis vågar man anta, att den nu rivna utgården Stallsberg på Lustig­kulleåsens fortsättning åt nordost möjligen var en del av Torpa. Att Charlottenborg hörde till de förnämligare godsen i landet framgår bl.a. av att byggnaden är avbildad i Dahlbergs "Svecia antiqua et hodierna" - "Gångna tiders och våra dagars Sverige". Bilden i Dahlbergs monumentala planschverk visar, att det ursprungliga slottet hade ett annat utseende än det nuvarande. Den nutida utformningen tillkom genom om­byggnad i början av 1800-talet.

Om Charlottenborgs öden efter byggherrens tid kan nämnas, att godset under Karls XI:s reduktion i början av 1680-talet indrogs till Kronan, men återköptes till släkten Lewenhaupt av Ludvig Weirichs son Adam Ludvig, en av befälhavarna i det olyckliga slaget vid Poltava 1709. Efter Lewenhauptarnas tid övergick gården genom gifte till ätten Boije av Gennäs. Om godsets omfattning vid 1700-talets mitt berättar östgötaskildraren Broocman bl.a. följande:

"Säteriet har 60 tunnors utsäde, kostelig äng, skönt fiske i Motalaälven och Boren, ansenlig skog, vacker trädgård, 3 humlegårdar, 2 mjölkvarnar, 1 såg, 10 bondehem­man och 7 torp. 1 slutet av 1700-talet såldes hela godset med inventarier för 13 166 riksdaler specie. Andra tider, andra värden.

Bland ägare till Charlottenborg under 1800-talet kan nämnas Daniel Fraser, Mot­ala Verkstads tekniska ledare under åren 1822-1843. Han bebodde själv huvudbygg­naden och avled där 1849. Frasers söner anlade 1855 Motala pappersbruk, som var i drift till på 1870-talet. Sedan bruket nedlagts inköptes anläggningen av fabrikör Fredrik Asp, som grundade den Aspska klädesfabriken, på sin tid en av bygdens största industrier. Efter den Aspska epoken, fortsatte direktör Gösta Engel textilfab­rikationen under en följd av år. Området förvärvades därefter av Electrolux och kallades Ekenäsverkstaden. Efter centralisering försåldes anläggningen till Motala stad, lokalerna ändrades och utvidgades, och verkstäderna är nu en av landets största anläggningar för omskolning av friställd arbetskraft.

Själv Charlottenborgs gods ägs nu av kommunen, som utnyttjat en betydande del av marken till nya bostadsområden. De mycket vackert belägna och välplanerade Charlottenborgs- och Grankullaområdena ligger sålunda på det Lewenhauptska säte­riets mark. Om slottets och parkens framtida användning är ingenting bestämt.

Skulle man våga uttala ett önskemål beträffande parkens framtida öde, så vore det, att inom dess område plats bereddes för de mängder av föremål från de försvunna småindustrierna i strömmen som Musei- och hembygdsföreningen förvarar i sina gömmor. Tanken synes mig inte orealistisk. När i en nära framtid Charlottenborgsle­dens broar kommit tillstånd, kommer området att ligga centralt och föremålen från gångna tiders industrier att samlas i sin rätta miljö.

Att Motala har mycket vackra omgivningar är känt och omvittnat, och denna förmån uppskattades i hög grad av gångna tiders "factorister", d.v.s. de anställda på Motala Verstad. Som omväxling mot den grå vardagen sökte de sig ut i Guds vackra värld och då låg Charlottenborgsområdet närmast till hands. På Lustigkulle slog vårens första blåsippor ut och senare på våren prunkade kullen av blommande vildapel och fågelbärsträd. Till den rika markvegetationen hörde massor av mer eller mindre "rara" växter. I kärret vid Knäppviken blommade kärrknipproten, flugblom­stret, nyckelblomstret och i kärrkanten spred nattviolen sin doft under sommarkväl­larna. Tyvärr var vi, den tidens "botanister" angelägna om "rara" -d.v.s. sällsynta växter i våra herbarier. I oförstånd skattade vi floran väl hårt. Det är nu många årtionden sedan jag strövade omkring i kalkkärret, så jag vet ingenting om det nuva­rande växtbeståndet, men jag rekommenderar ett besök utan spade och poltör.

Nu är särskilt Rävarbacken i stort behov av en uppröjning. Hagtorn, vildrosor och annat sly hotar att förkväva all övrig växtlighet. Jag hoppas, att en uppsnyggning sker snarast, så att Gröna plan med omgivningar åter blir det strövområde, som en gång var känt för forna tiders Motalabor.

Den gamla herrgården Vräknebro hade troligen medeltida anor. Charlottenborg är av yngre datum. Ätten Lewenhapt hade där en kort glansperiod på 1600- och i början av 1700-talen, men godset är ändå tillräckligt gammalt, för att folket i bygden skall ha hunnit skapa en mytbildning kring detsamma.  Bl.a. om den hemliga gången, som gamla tiders människor gärna talade om.

Min mor, som var född i Vinnerstad, berättade följande om dess historia. Förval­tarens på Kråksten son och en ung fröken på slottet förälskade sig i varandra. Den unge mannen var visserligen adlig men ansågs inte sorn ett lämpligt parti för en dam av högadlig familj, så hennes föräldrar avvisade friaren. Men de unga förälskade träffades ändå i hemlighet. Mågen in spe lät gräva en gång mellan Kråksten och Charlottenborg, och därmed kom den hemliga gången in i myten. Det hela slutade i detta fall lyckligt, ty de unga fick varann, innan den unge mannen drog ut i det stora kriget under svärfaderns befäl.

Einar Sjöö