|
När Lars-Henrik Schmidt för något år sedan tillträdde
posten som direktör
för Danmarks
Pedagogiske Institut kom han från en tjänst som forskningsprofessor
vid Aarhus Universitet och chef för dess Center for Kulturforskning.
Lars - Henrik Schmidt är direktör förDanmarks Pedagogiske Institut. Det är ett självständigt forskningsinstitut under Undervisningsministedet och har pedagogisk grundforskning som ett specialområde Inför det församlade danska skoletablissemanget hade han djärvheten att ifrågasätta trosdogmer som "eleven i centrum" och att "eleven ska ta ansvar för det egna lärandet". Om eleverna själva ska styra sin inlärning. då blir lärarna inte annat än påhejare. Positiv motivation blir det enda redskapet till lärarnas förfogande: Det medför ett autismliknande tillstånd hos barnen, sa Lars-Henrik Schmidt. eftersom de vänjs vid att bara göra det som de är bra på. Kunskap är odemokratiskt När jag träffar honom på arbetsrummet på Hermodsgade i Köpenhamn, utvecklar han sina tankar. Lärandeförhållande bygger, framhåller han, på skillnaden mellan den som kan mer och den som kan mindre. Om man inte accepterar den skillnaden blir det inget lärande. Kunskap är inte demokratiskt. Skolan vill att ingen elev ska behöva uppleva nederlag. Detta ställer sig Schmidt helhjärtat bakom. Problemet är att skolan har gått ett steg längre. Elevens rätt att slippa nederlag har förvandlats till en elevens rätt till framgång. Schmidt har myntat uttrycket succépedagogik. Succépedagogik innebär att skolan har blivit bra på att utveckla det som barnen redan är duktiga på. Barnen möter inget motstånd. De tvingas inte gå utanför sina förutsättningar, de tvingas inte tänja gränserna. Matte för flickor Ett exempel på detta är undervisningen i matematik. Man upptäckte att flickorna inte klarade sig särskilt bra, och för så där femton år sedan lades undervisningen om så att den skulle gynna flickorna Och det lyckades. Flickorna känner sig idag mycket mer hemma matematikämnet än tidigare. Men - och det är Schmidts poäng - rent kunskapsmässigt klarar sig flickorna sämre än någonsin i förhållande till pojkarna. Alltså: samtidigt som matematiken har feminiserats och flickorna känner större hemmastaddhet med ämnet har flickornas resultat försämrats. Paradoxen Hur förklara den paradoxen? 1 en intervju i boken Pigerne & drengerne (Bertill Nordahl, 1997) säger Schmidt: Enligt mitt sätt att se förklaras det av att man har humaniserat matematiken och de andra naturvetenskapliga ämnena i folkeskolen. Denna humanisering kommer till uttryck i att man har prioriterat upp några av de kvalifikationer och värdenormer som passar bättre för flickor: Man har gjort det möjligt för flickorna att prata lite mer som de brukar prata. Att uppföra sig lite mer som de brukar uppföra sig. Matematik har blivit ett pratämne som alla andra, och det finns ingen tydlig skillnad i uttryckssätt mellan tjej snacket i cafeterian och matematikundervisningen. Genom att acceptera flickornas allmänna språkbruk i matematik och andra naturvetenskapliga ämnen, inbillar man dem att de kan klara sig genom att prata som de brukar prata. Förr i tiden stod det klart för alla att det kunde man inte. Flickorna har blivit offer för feminiseringen av ämnet. De har berövats möjligheten att gå utöver sitt kön och sin sociala bakgrund. Utmaningen har tagits ifrån dem. Trivselgymnasium Succépedagogiken genomsyrar hela skolväsendet. Lärarens uppgift har reducerats till att hitta det som var och en av eleverna är bra på istället för att lära dem något de inte redan kan. När jag berättar för Lars-Henrik Schmidt om mitt besök tidigare på dagen på ett gymnasium och om hur eleverna där betonade skolans sociala sida, nickar han instämmande. Det danska gymnasiet har blivit en plats där man trivs och har kul, inte en plats dar man förbereder sig för framtida studier. Om man frågar ungdomarna varför de har valt gymnasiet istället för en yrkesutbildning blir svaret ofta att det är roligare på gymnasiet. Festerna är bättre. Gymnasiet har, menar han, utvecklats från att vara en förberedelse för universitetet till att vara en fortsättning av folkeskolen. Det är folkeskolen som sätter norm för gymnasiet, inte universitetet. Klassens sociala rum För eleverna är klassen viktig, eftersom det är där det sociala livet utspinner sig. De professionella i skolan, lärare och rektorer, är ofta intresserade av att bryta ner klasserna och att skapa kurser och liknande. Lärare och elever har helt enkelt olika synsätt. Lärarna ser skolan som ett rum för inlärning; eleverna ser skolan som ett socialt rum. Eleverna är i skolan av andra skäl än vad lärarna tror att de är där för eller som lärarna menar att de borde vara där för. Och därmed är vi tillbaka till "elevens ansvar för sitt eget lärande". Det synsättet bygger på förutsättningen att eleverna vill ungefär samma sak som skoletablissemanget med skolan. Men om det är som Schmidt menar, nämligen att eleverna i grunden har ett helt annat sätt att se på skolan, ja då kan man förstå hans misstro mot att lämna över för mycket ansvar till eleverna. Schmidt är universitetsmänniska. Därifrån har han tagit med sig synsättet att ståndpunkter bör kunna beläggas med forskning och vetenskap. Och det är något han saknar i skolan. Skolan präglas inte av vetenskap utan av utveckling, säger han. Skolfolket ser sig själva som progressiva, framåtsträvande. De har lätt att bli offer för sin egen succépedagogik. De har lätt att blåsa upp modedogmer som "elevens ansvar" och liknande. Utveckling betyder mer än forskning för skolan, säger han. Det tycks vara så att skolmänniskorna föredrar en absurd utveckling framför ingen utveckling alls. Av TORE PERSSON
|
