Önskeläraren finns inte   (SvD 15 februari 1998) 

Politiker som insett att skolan inte fungerar så bra som den borde har på sistone högstämt ordat om att höja läraryrkets status, bland annat genom att bättre belöna goda lärares insatser. Folkpartiledaren har också talat om att införa något slags "lärarlegitimation" i stil med läkarnas.

Sådana förslag är välmenande, men de vittnar om att politikerna inte förstår läget. De har inte begripit att också de bästa lärarna är dömda att misslyckas i dagens skola, därför att de tvingas undervisa ett osorterat genomsnitt av skolungdomar i klasser som redan i förväg är alltför stora och alltför oenhetliga för att uppgiften skall kunna genomföras. Just nu vill en del skolpolitiker göra lärarnas situation ännu mer omöjlig genom att tvinga dem att ta ansvar för att också de mest studiesvaga eleverna klarar det nya gymnasiet.

Man frågar sig vad politikerna egentligen menar med en "god lärare", en sådan som förtjänar att legitimeras med statens kronstämpel. Menas därmed en person som lyckas förmedla sina kunskaper på ett utmärkt sätt till flertalet elever under någorlunda drägliga arbetsförhållanden? Eller menas kanske snarare en person som kan ta sig an de allra mest studiesvaga, lösa de sociala konflikterna i klassrummet, få ordning pa värstingarna och ingjuta ett minimum av självrespekt hos dem som faktiskt inte har en chans att klara skolans krav? Eller en övermänniska som klarar alltsammans på en gång också i den mest omöjliga arbetsmiljö?

Är det med andra ord en framgångsrik kunskapsförmedlare som efteifrågas? Eller en polisutbildad socialkurator? Eller en legitimerad präst? Eller kanske snarast en legitimerad trollkonstnär som svingar sin kronstämplade trollstav och på nolltid förvandlar alla problembarn och funktionella analfabeter till högskolekompetenta mönsterelever?

Minsta erfarenhet från skolvärlden borde övertyga politikerna om att deras legitimerade önskelärare inte  finns och aldrig kommer att finnas, lika litet som det finns legitimerade läkare som botar obotlig cancer eller uppväcker döda till evigt liv. Varken med trollstav eller ett schysst järnrör torde Socker-Conny kunna transformeras till Nobelpristagare, i varje fall inte under de arbetsbetingelser som politikerna i dag tillhandahåller lärarna.

Däremot finns det faktiskt lärare som uppfyller flertalet medborgares förväntningar på hur en god lärare skall vara. Lärare som kan sitt ämne och har förmågan att lära ut det med skicklighet och entusiasm, så att åtminstone de mest studiemotiverade eleverna blir intresserade och tillägnar sig rejält med kunskaper. Lärare som får en stor del av klassen att glänsa i nationella prov och helst också gå vidare till framgångsrika högskolestudier.

Sådana lärare har alltid funnits i den svenska skolan och finns fortfarande, fast de numera har svårt att vara lika framgångsrika som förr. Skälet är - som alla initierade vet - att de tvingas offra för mycket tid och energi åt de minst studiemotiverade, de som inte klarar kraven och därför allra helst vill sluta skolan helt och hållet. Det problemet kan ingen lärarlegitimation avhjälpa. Därför är det begripligt att de duktiga lärarna söker sig till skolformer där de svagaste eleverna redan i förväg är bortgallrade - till exempel gymnasiets N-klasser, vuxenutbildningen, högskolan eller storföretagens kursverksamhet.

Många av de kunnigaste och skickligaste lärarna kommer förmodligen därför att försvinna från den vanliga skolan, om inte skolpolitiken ändras. Kvar i osorterade klasser blir de lärare som ingen vill ha plus den lilla grupp av självuppoffrande eldsjälar (de är förvisso inte många) som faktiskt vill arbeta. med studiesvaga och stökiga elever, dock helst i specialklasser där de kan koncentrera sig på uppgiften och inte samtidigt måste undervisa en stor mängd andra.

I någon grad kan man kanske hejda de bästa lärarnas flykt från den nya skolan genom att kraftigt höja deras löner och/eller ge dem färre undervisningstimmar. Det skulle i och för sig vara utmärkt om så skedde. Men någon verklig lösning på skolans problem får man inte, förrän politikerna slutat inbilla sig att lärarna kan göra mirakel med studiesvaga elever. Först då har lärarna en chans att klara sina uppgifter eller åtminstone en del av uppgifterna.

Egentligen har de flesta redan insett hur det förhåller sig, men utopiskt önsketänkande gör att varken skolpolitiker eller massmedier vill acceptera verkligheten som den är. De vägrar därför att erkänna att det i första hand är skolpolitiken, inte lärarna, som bär skulden för skolans problem. Och tyvärr vågar lärarna inte alltid erkänna hur det egentligen är fatt, därför att de är rädda att framstå som hjärtlösa och elitistiska, speciellt när de tvingas uttala sig inför massmedier eller inför studiesvaga barns oroliga föräldrar.

Gör tankeexperimentet att läkarna på samma sätt som lärarna skulle tvingas rätta sig efter politikernas och massmediernas önskedrömmar! Vi skulle då få se daglig mobbning av stressade läkare, därför att de gått bet på uppgiften att bota aids eller uppväcka Lazarus ur graven.

Ingen statlig legitimation skulle då hjälpa. De förut så respekterade läkarna skulle snart mista sin höga status och bli lika värnlösa offer för den offentliga lögnen och den populistiska skenheligheten som lärarna blivit i dag.

LARS LÖNNROTH