Carl Gustaf Verner von Heidenstam, född 6 juli 1859, död 20 maj 1940, var en svensk författare och poet. Han var ledamot av Svenska Akademien 1912-1940 och mottagare av Nobelpriset i litteratur 1916.

Verner von Heidenstam debuterade som författare år 1888, med en diktsamling som bröt med den då rådande svenska litterära traditionen med realism och naturalism, för att istället innehålla romantik, individualism och sensualism. Detta kom att bli stilbildande för flera andra svenska författare under 1890-talet och åren därefter. Verner von Heidenstam kom därför att bli den främste företrädaren för dessa "nittiotalister", och hans böcker innehåller många nationella och historiska teman.

Tavlan målad av Hanna Pauli år 1940

Ungdom 

Släktens första medlem var Peter Petersen (1708-1783), kungens livmedikus som var född i Heide, som 1770 adlades von Heidenstam. Han var Verner von Heidenstams fars farfar. Verner von Heidenstam var enda barnet till fyringenjören Nils Gustaf von Heidenstam och Magdalena Charlotta Rütterskjöld. Under uppväxten tillbringade han sommarloven på bruksherrgården Olshammar, idag kallad Olshammarsgården, som ligger i Hammars församling vid Vättern. Det var på Olshammar som Heidenstam föddes den 6 juli 1859. Trots att vintrarna tillbringades i Stockholm är det Olshammar som han kallar barndomshem och i sina verk återvänder han ofta till platsen där han växte upp. [1] I den självbiografiska Hans Alienus har han beskrivit barndomen som ensam. I Olshammarsgården fanns ett stort bibliotek med de latinska klassikerna som Xenofon, Tacitus, Plutarchos och andra. Bland svenska författare läste han Tegnér, Runeberg och Wallin. I Stockholm bodde familjen först på Johannis Östra Kyrkogata och från 1876 på Karlavägen 7 mittemot Humlegården. Heidenstam gick i Beskowska skolan. I början fick han goda betyg men på grund av dålig hälsa gick det allt sämre i skolan. Verner von Heidenstam var ordblind och hade hela livet svårt att stava korrekt.

I september 1876 fick Heidenstam resa utomlands tillsammans med sin kusin Ernst. Resan gick till Alexandria och Kairo och där stannade de till våren 1877 innan de reste hem via Grekland och Italien. På hösten reste han åter till Beirut, Jerusalem och Kairo. I ett brev till sin mor förklarade han att han ville bli målare, ett yrkesval hon skarpt avrådde ifrån. I sitt skissblock ritade och målade han flitigt men han började också skriva verser.

Det är troligt att publiceringen av August Strindbergs Det nya riket i oktober 1882 gjorde ett stort intryck på Heidenstam och påverkade honom i radikal riktning. Boken är ett angrepp på det oscarianska samhället. I december 1884, strax efter att rättegången mot Strindberg för Giftas är över, skrev Heidenstam till Strindberg, bosatt i Schweiz, och uttryckte sin beundran samt bad Strindberg att fälla kritik över Heidenstams dikter. I februari 1885 besökte Strindberg paret Heidenstam i Bühler och alla tre reste till Rom. Därmed inleddes en vänskap mellan Heidenstam och Strindberg som kom att vara i flera år. Heidenstam hade inget stöd för sina författardrömmar hemifrån och Strindberg kände sig som i landsflykt i Schweiz. När Strindberg kände sig deprimerad utnämnde han Heidenstam till sin tronföljare. Tillsammans reste de till Paris och den svenska konstnärskolonin i Grez-sur-Loing. Strindberg läste ur sina manus för Heidenstam. Först i februari 1886 fick Strindberg läsa något av Heidenstam. Strindbergs brev är inte bevarat men uppenbarligen innehöll det helt förödande kritik. I sitt svar försökte Heidenstam släta över men i brevväxlingen dem emellan blev tonen mindre familjär. När Heidenstam flyttade tillbaka till Sverige på våren 1887 upphörde kontakten dem emellan fram till följande år.

Verner von Heidenstam hade känt en allt större hemlängtan och hans fars sjukdom hade gjort det allt mer nödvändigt att resa till Sverige. Heidenstam och hans hustru flyttade in i huset vid Karlavägen. Under uppväxten hade han en dålig relation med sin far men under faderns sista tid i livet försonades de. Hans far hade problem med njurarna och den 2 juni tog han livet av sig. Under hösten 1887 bodde Heidenstam kvar på Karlavägen och lade sista handen vid sin diktsamling.

Debuten 

Den 26 januari 1888 blev förläggaren Albert Bonnier uppsökt i sitt hem av Heidenstam. Denne berättade att Topelius hade läst några av hans dikter och tyckt om dem och att han också kände Strindberg. När manuset överlämnades lästes det av Karl Otto Bonnier som läste det hemma med makan Lisen: "Genast från första anslaget och till det sista hade vi klart för oss, att här hade en ny och stor diktare uppenbarat sig. Den aftonen blev en av dessa högtidsstunder, som en förläggare aldrig förgäter men som, ack så sällan, förunnas honom!". När diktsamlingen Vallfart och vandringsår publicerades i april 1888 väckte den en enorm uppmärksamhet. Den innebar ett brott med den dittills förhärskande naturalismen och istället för social misär och enformigt industriarbete skrev Heidenstam om njutningslystnad och romantik. Recensenterna hyllade debutanten: Georg Nordensvan skrev om debuten som "den mest lyckade, som de senaste åren förekommit.". Författaren Gustaf af Geijerstam skrev: "Detta debutarbete är i själfva verket af så märklig art, att det med ens gifver författaren en plats bland Sverges förnämsta författare.".

På våren 1889 utkom Heidenstams roman Endymion, som han i ett brev till Strindberg beskrev som "ett sorgespel utan kulisser och ridå". Intrigen är enkel; en far och hans dotter från USA reser i Österlandet tillsammans med en doktor. De tre representerar olika urtyper; pappan är realisten, doktorn är en cyniker som ser Österlandet i ett perspektiv ovanifrån, medan dottern är en sökare och romantiker som träffar en nationalist och upprorsman och känner sig dragen både till honom och till hela Österlandet. Heidenstam framställer Österlandet som en plats där man lever för dagen men att framtiden ligger i Västerlandets materialism.

År 1889 kom von Heidenstams nästa bok, Renässans, som är en programförklaring där Heidenstam menar att den litterära naturalismen har spelat ut sin roll ("skomakarrealism"). Den som vill skapa något nytt måste opponera sig mot invanda uttryckssätt och en ung talang behöver inte upprepa sig. Underförstått i skriften är att Heidenstam ser sig själv som den nya litteraturens talesman och anförare.

Författarskap 

För Heidenstam innebar 1890-talet ett decennium av ett flitigt skrivande, både vad gäller böcker och tidningsartiklar. I juli 1890 skrev han till sin förläggare Karl Otto Bonnier att han är fullt upptagen med sin kommande bok, Hans Alienus och begärde därför ett mycket stort honorar. Trots att Heidenstams tidigare böcker endast sålt i ett par tusen exemplar per styck gick Albert Bonnier med på 5 000 kronor. Hans Alienus är skrivet på en blandning av poesi och prosa i en form som trotsar alla försök att genrebestämma verket. Uppenbarligen ansluter boken till Heidenstams eget liv, där han först levde ensam med hustrun i Schweiz och som över en natt blev ett firat litterärt stjärnskott och salongslejon. Hans Alienus är en främling i världen, som gett sig iväg hemifrån från faderns stränga styre. I Rom får han påvens uppdrag att representera honom hos underjordens kung Sardanapal. Århundradena går och Hans Alienus blir både kejsare i Rom och vikarie för Gud när denne är bortrest men lyckan vill inte infinna sig. Det materiella ger ingen lycka och den njutningsfilosofi han har varit anhängare av visar sig vara tom. En dag återvänder Hans Alienus till föräldrahemmet och kan till slut göra upp med sin förut så stränge fader. Kritikerna var svala men ingen utom Svenska Akademiens Carl David af Wirsén ville påstå att det var dåligt. För förlaget var det dock knappast någon lysande affär, den första upplagan på 2 500 exemplar räckte i 18 år.

Efter att våren 1896 rest i Karl XII:s spår till Konstantinopel, Bender, Poltava, Moskva och Sankt Petersburg satte Heidenstam igång med nästa projekt, en bok i två delar om den svenske krigarkungen. På sommaren 1896 tog han kontakt med sin förläggare Karl Otto Bonnier och begärde 16 000 kronor, ett belopp som Bonnier ansåg vara "fabelaktigt stor" och motsvarar nästan 1 miljon kronor i 2006 års penningvärde. Boken blev dock en stor framgång och sålde i olika upplagor över 120 000 exemplar. I boken följer Heidenstam Karl XII:s fälttåg i öster, slaget vid Poltava och flykten till Konstantinopel. Fälttåget skildras ur de enskilda människornas perspektiv, från kungen ned till den enklaste soldat. Heidenstam gör upp med den hjältekonung som skapades av Esaias Tegnér och istället framställs kungen som en levande människa. Den första delen fick övervägande dåliga recensioner, den andra delen bemöttes mer positivt. Boken blev så småningom obligatorisk läsning i den svenska folkskolan. Boken kunde också befästa Heidenstams ställning som den främste författaren bland nittiotalisterna.

Heidenstam fortsatte därefter med historiska skildringar. Från sin barndom i Olshammar hade han hört berättelser om den heliga Birgitta och hon blev huvudperson i hans Heliga Birgittas pilgrimsfärd. I boken skildras Birgitta som en hänsynslös kvinna som sviker sin familj och vänner för att nå sina mål. Tydligen ansåg han att porträttet av Birgitta låg nära honom själv för när han skickade ett exemplar till författaren Axel Lundegård skrev han i den: "Porträtt av författaren som gumma". När boken publicerades på våren 1901 fick även den ett blandat mottagande.

I november 1903 började Heidenstam att skriva sin nästa roman, Folke Filbyter. Även här inverkar författarens eget liv på händelserna i boken: Folke Filbyter tror sig ha förlorat förmågan att älska men så träffar han en dvärgprinsessa som han gifter sig med. Hon är alltid glad och får hushållet att leva upp. Åren går och Folke blir en storbonde med tre barn. Han får ta hand om sin sonson men barnet rövas bort av en präst och när Folke till slut finner honom igen har den vuxne sonsonen endast förakt för sin farfar. Folke Filbyter dör, övergiven av alla utom av gårdens trälar. 1907 kom ytterligare en bok om folkungarna, Bjälboarvet. Boken utspelas på 1200-talet och striderna mellan Birger jarls söner Valdemar och Magnus. Heidenstam hade också för avsikt att skriva en tredje del om Nyköpings gästabud men detta realiserades aldrig.

År 1906 hade Bonniers förlag börjat ge ut Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Denna skolbok i geografi blev en stor framgång och de två som stod bakom förslaget om en populär skolbok, Fridtjuv Berg och Alfred Dalin, ville att förlaget skulle ge ut en motsvarande bok om svensk historia, Svenskarna och deras hövdingar. Uppdraget gick till Heidenstam som visade sig vara foglig i arbetet med denna beställningsbok. Berg och Dalin satte effektivt stopp för alla försök att romantisera och fantisera. Gedin (2006) menar att "Det är en platt text, där inte bara fantasin saknas utan även Heidenstams goda humör, hans lekfullhet och ibland överraskande fräckhet.". Boken blev Heidenstams sista prosabok, förutom Nya dikter skrev han inga ytterligare böcker.

Relationer till andra författare 

Då många av "nittiotalisterna" och de svenska kulturpersonligheterna rörde sig i samma kretsar var det naturligt att de lärde känna varandra. Två av de relationer som mest påverkade Heidenstam anses vara med Gustav Fröding och August Strindberg. Dessa var tidvis goda vänner till Heidenstam, men relationerna till både Fröding och Strindberg gick dock i vågor då de inte bara var kreativa kollegor utan också konkurrenter med olika bakgrund och livsåskådning.

Gustaf Fröding 

Fröding och Verner von Heidenstam, klädda i togor 1896.

År 1891 debuterade Gustaf Fröding med diktsamlingen Guitarr och dragharmonika och möttes av positiv kritik. Fröding beundrade Heidenstam men det dröjde till hösten 1894 innan han tog kontakt med Heidenstam via brev: "Ni vet ju att jag håller av Er mer än alla andra svenska författare". Heidenstam bjöd Fröding och hans syster Cecilia att medverka vid bröllopet på Blå Jungfrun på sommaren 1896.

Senare samma sommar sammanträffade Fröding med Heidenstam och hans umgänge, bland annat Birger Mörner, J.A.G. Acke och Albert Engström som tillbringade sommaren ute i Sandhamn. Frödings förläggare Albert Bonnier hade skrivit till honom och frågat om inte Fröding ville överväga att stryka några rader i dikten En morgondröm som skulle ingå i hans kommande diktsamling Stänk och flikar, eftersom det i poetisk form skildrar ett samlag. I Sandhamn hade Fröding med sig korrekturet. Heidenstam och de andra uppmanade Fröding att stå fast och inte låta stryka något. En kväll läste Heidenstam upp En morgondröm för vännerna. Stödet från vännerna gav Fröding mod att inte låta stryka någonting, när han skickade in korrekturet till förlaget hänvisade han uttryckligen till Heidenstam för att låta allt stå kvar. I månadsskiftet september-oktober publicerades diktsamlingen och den utlöste en hetsig pressdebatt som riktades både mot Fröding och förläggaren. Den 9 oktober åtalades Fröding.

Det märkligaste de följande veckorna är Heidenstams försök att distansera sig från Fröding. En av de tidningar som rasade mot publiceringen var Aftonbladet som trots det bistra tonläget skrev att Fröding var "Sveriges största nu levande och diktande skald" medan de som tillrått publicering var "gudomligheter af lägre rang". Denna degradering verkar Heidenstam ha tagit på högsta allvar och i brev till vänner begränsar han sin egen insats att ge råd till Fröding till ett minimum, han till och med ångrar att han inte avrådde tryckning. "Slutligen kände jag mig också sårad af Aftonbladets nya rangskala och har aldrig rätt förstått svenskarnas vidskepliga avgudadyrkan för de slitna gångklädernas poesi.". I andra brev skrev han att Fröding helt enkelt är en dålig författare. Vid rättegången friades Fröding.
En som inte älskar Heidenstam
En till som inte älskar Heidenstam

I takt med att Frödings sinnessjukdom försämrade gjorde dock Heidenstam sitt bästa för att bistå syskonen Fröding ekonomiskt. I slutet av 1898 blev Fröding intagen på Upsala hospital och Heidenstam och Birger Mörner tog på sig ansvaret att betala vad det kostade. Heidenstam såg också till att på våren 1899 samla ihop 1 100 kronor som han skickade till systern Cecilia Fröding. När Fröding 1906 var bosatt på ett sjukhem i Stockholm besökte Heidenstam honom där. Vid Frödings jordfästning i Klara kyrka i Stockholm den 12 februari 1911 framfördes Heidenstams dikt Vid Gustaf Frödings jordafärd av Orphei Drängar i arrangemang av Hugo Alfvén.

August Strindberg 

Huvudartikel: Strindbergsfejden

Förhållandet med Strindberg skulle förbli problematiskt. När Vallfart och vandringsvägar hade kommit ut skickade Heidenstam ett exemplar till Strindberg, då bosatt i Danmark. "Hur din bok kommer att mottagas kan jag ej profetera." Alltid kan den "dupera" några kritiker genom att vara "mystisk-demonisk" men det beror på konjunkturerna, svarade Strindberg. I takt med att Heidenstams debutbok hyllades av kritikerna blev Strindberg allt mer oroad över att han höll på att bli utklassad av Heidenstam och började att baktala Heidenstam. Heidenstam hade också börjat kritisera den naturalistiska litteraturen, en genre där Strindberg var den ledande författaren och dramatikern (Fröken Julie, Fadren). I ett brev till författaren Ola Hansson anklagade han Heidenstam för plagiat. Heidenstam fortsatte att skriva brev till Strindberg som dock svarade kyligt eller rent sagt förolämpande. Till slut upphörde Strindberg att svara på brev. Heidenstam skickade ett sista brev i mars 1890 utan att få svar.

Oron över att förlora positionen som den ledande dramatikern verkar ha varit stark hos Strindberg. På Heidenstams 50-årsdag 1909 hade Heidenstam hyllats på olika sätt i pressen, bland annat av Aftonbladet som skrev "Heidenstam som nationell skald". På våren 1910 började Strindberg skriva en serie artiklar i Afton-Tidningen där han gick till angrepp mot nittiotalisterna: Heidenstam, Levertin och Ellen Key och slog vilt omkring sig; han kallade Heidenstams diktning för smörja, "...vi fingo icke allenast en pekoral-estetik, utan även en poesi som vi läst som barn, med pjunk och pjåsk, Weltschmerz och falsk tuberkulos, inte ett spår livsglädje eller mannakraft." och insinuerade att en av Heidenstams kritiker blev mördad (Afton-Tidningen 11 juni 1910)

I följande artiklar gick Strindberg till angrepp mot monarkin, Dramatiska teatern och militär upprustning. För det fick han stöd i socialdemokratiska tidningar, kallades "landets största nationella diktare" och en skribent föreslog en nationalinsamling för Strindberg som kompensation för det uteblivna nobelpriset. Debatten politiserades när den radikale Strindberg ställdes mot den påstått konservative Heidenstam. Heidenstam själv svarade inte då men det gjorde istället Svenska Dagbladets konservative kulturredaktör Fredrik Böök. Som konservativ hade Böök svårt att framhäva Heidenstams radikalism. Böök själv blev också en av Strindbergs måltavlor. Det dröjde till februari 1911 innan Heidenstam själv skrev någon artikel för att försvara sig. Hans artiklar verkar bekräfta att han hörde till det konservativa lägret när han skriver att Strindberg "diktar för trälar". De yngsta författarna, Ludvig Nordström, Hans Larsson och andra, tog ställning för Strindberg och i en artikel kallade Hjalmar Branting Heidenstam för "antisocialist".

Enligt Gedin (2006) blev resultatet av Strindbergsfejden att Strindberg kunde återta sin position som Sveriges nationalskald medan Heidenstam detroniserades till en högerns galjonsfigur. Hos konservativa som Fredrik Böök och Sven Hedin var hans ställning grundmurad medan han hos de unga författarna ansågs passé.

 I enlighet med skaldens testamente bildades Stiftelsen Övralid som förvaltar fastigheten och Heidenstams kvarlåtenskap övrigt.