MOTALA - EN HISTORISK ÖVERBLICK

När det gäller historieskrivning bör man ju i görligaste mån hålla sig till dokumenterade fakta men när det gäller Motala är det synnerligen magert med fakta för tiden före 1200-talet. De talrika fynden av forntida redskap och verktyg vittnar dock om att vår bygd dragit till sig människor och bosättningar för flera tusen år sedan. Uppenbarligen var det sjön Vättern och det strömmande fisk­rika vattnet ner till Boren som gjorde trakten attraktiv för de ti­diga jakt- och fiskefolken.

De äldsta beläggen för en mera fast bebyggelse och där ortsnamnet nämns första gången är tre brev daterade 1288, 1296 och 1307. I det första står att Magnus Ladulås förlänar riksrådet Knut Mattson ett område i Motala "på behagelig tid" och ger anvisning om att fisket i strömmen inte får hindras genom uppdämning. En bro­förbindelse nämns också.

I ett annat brev talas det om äganderätten för Knut Mattsons änka och nye man av Haroxtorp  (Hårstorp). Att den gården var betydande vittnar hertig Eriks besök där år 1307 om.

F.ö. nämns i breven kvarnar och det förnämliga fisket i strömmen.  Namnet Motala finns alltså i skrift på 1200-talet men hur kan namnet härledas? Enligt en teori - den mest sannolika - syftar namnet på motet,  ett ord som betecknar vägmöte och används på sina håll än i dag. Här vid en vik av Vättern och strömmen möttes förmodligen mycket tidigt flera vägar. Här kommer alltså första stavelsen "Mot". Andra stavelsen "Ala" är den gothiska benämningen på helgedom. Motala = helgedomen vid vägmötet (eller vice versa)

Motala, vägmötets stad 
vägar från skogen och slätten
möttes vid färjor och vad
värjda av allemansrätten.
Båtar med öring och sik,
foror med spannmål och smiden
trängdes vid Motala vik
redan på vikingatiden.                 
                                 Dikt av Ragnar Ekström

En annan teori säger att "vägmötet" snarare låg uppe i Brinken vid den s.k. Fålehagen ungefär. Där utspelades en remarkabel händelse år 1436.

JÖSSE ERIKSSON - EN BONDEFÅGARES ÄNDALYKT

Den danske fogden Jösse Eriksson härjade i våra trakter i början av 1400-talet. Detta resulterade i att de uppretade Askabönderna beslöt sig för att näpsa bondeplågaren för gott.  Jösse flydde undan bönderna in i Vadstena kloster men de följde efter, grep honom och släpade honom utför trapporna. "Huvudet räknade trappstegen", står det i Rimkrönikan som vidare berättar:

Siden bunde de honom som ett svin
the skänkte honom varken mjöd eller vin
 och förden så till Motala thing
och satten mitt i en ring
och dömde de strax domen så
att han skulle från huvet gå.

Varför forslades skurken till Motala? De kunde ju ha dömt och avlivat honom i Vadstena vid gripandet. Kan det ha varit så att de velat döma honom "lageligen" och i Motala fanns tingsplatsen enligt uråldrig rätt och tradition. Här fanns domarringen (och sedermera även en galgbacke). Denna domarrings lämningar fanns för övrigt kvar ända fram i vår tid och demolerades vid anläggandet av en fotbollsplan.

Tilläggas kan att nunnorna i Vadstena lär ha protesterat, inte så mycket för intrånget, utan för att Jösses huvud "togs" med yxa. Han var ju dock en "ädling" och som sådan var han berättigad till att avlivas med svärd!

BISPMOTALA EGENDOM

Bispmotala är historiskt väsentlig för vår bygd ända sedan medeltiden. Egendomen innehades under långliga tider av Vadstena kloster och av biskopsstolen i Linköping.

År 1346 donerade Konung Magnus Eriksson och hans drottning Blanka (Blanche av Namur) ett stort antal gårdar och mark till sin hovmästarinna Birgitta Birgersdotter (senare Heliga Birgitta). Donationen omfattade säkerligen även gårdar och mark i Motala. I ett räfstetingsbrev från den tiden talas det om Kärsby gård samt fiskevatten och anläggningar utefter strömmen. Allt detta hade tidigare tillhört Kungsgården i Vadstena men nu donerats till­ klostret.

När Gustav Vasa tog makten annekterades som bekant klostrets egendomar efterhand av kronan för gott. Denne potentat lät uppföra en ”kungsladugård” i Bispmotala med stora fähus och stallar.

I Riksarkivet finns beskrivning av avkastningen från avels­gården Bispmotala, byggnadernas uppförande samt diverse räkenskaper härför.

Kung Gustav hade uppenbarligen fått upp ögonen för motala­bygdens möjligheter under slottsbyggnadstiden i Vadstena. Han drog in nunnornas sista innehav av lax- och öringfiske i strömmen. Majestätet ansåg att "spickelaxen" härifrån kunde vara lämplig som utspisning till slottsbyggarna. "Sexton - tjugo stycken kunde dock sändas till den kungliga taffeln - ofördärvade och ofrusne. Finska gäddor kunde erhållas i utbyte."

Gustav Vasa avlägger ett besök i Motala år 1552 och utfärdar då bestämmelser om aveln på Bispmotala samt ger fogden Esbjörn Pederson order att bevaka laxfisket i strömmen och härför tillsätta en "trogen" karl. Återigen ett talande bevis för hur stor vikt alla makthavare lagt vid strömmens begivenheter.

Först 1862 avstod staten sitt ägande av Bispmotala.  Nämnas kan att gården vid 1834 års koleraepidemi varit avsedd som reserv­sjukhus. Osäkert om det togs i bruk härför.

Gården auktionerades ut, vilket resulterade i ett antal mindre gårdar som vi känner som Stora Habo, Marieberg, Gustafsvik, Råssnäs, Varan (Varamon), Agneshög och Zederslund. Dessa gårdsnamn är nu namn på stadsdelar.

Bispmotala gård lär ha omfattat 600 hektar och sträckte sig från nuvarande hamnområdet utefter vätterstranden uppemot Bromma, Kärsby och Håleberget. Stora delar av Motala av i dag ligger således på denna gårds forna marker.

Det skulle givetvis vara högeligen intressant att få veta hur människorna levde i sin vardag här i vår bygd för fyra-fem­hundra år sedan men detta är väl inte möjligt. Vad som finns dokumenterat är mestadels s.k. "heliga under" om mirakelräddade män­niskor samt några rättegångsprotokoll.

MOTALA HUSVid sitt besök i Motala bestämde Gustav Vasa också att ett "kungshus" skulle uppföras. Det skulle ligga vid strömmens utlopp från Vättern, byggas av timmer och ha fyra skorstenar.

Tegel och ugnar hämtades från ett rivet kloster i Skänninge. Taket var täckt med näver och torv, en del blyinfattade glasrutor fanns och väggarna invändigt kläddes med vävnader. Ett "förtärings­register" finns för Motala Hus där det omtalas vad som åts och dracks.

Detta kungahus, som alltså var beläget där "Gästis" låg, kom i viss mån att beröras av den romantisk/tragiska händelsen som kallas "Vadstenabullret". Vid kungadottern Katarinas bröllop i Vadstena år 1559 gjorde greve Johan, brudgummens broder, ett nattligt besök i prinsessan Cecilias jungfrubur. Att ljuv kärlek snabbt förbyttes i stor tragik skall inte här ordas om men Motala Hus fick härbärgera kungliga gäster inför bröllopet. Även det fransosiska sändebudet bodde där och han undfägnades enligt uppgifter med "skrätt fogdebröd, smör och herreöl, färskt får, sex höns och stora mängder kött och fläsk och lax - naturligtvis från strömmen”. Motala Hus fick också utfordra prinsessan Cecilias häst och hennes hundar.

Denna kungaborg kom efter 1560 att tillhöra kungasonen hertig Magnus. Sinnessjuk som han var är det väl föga troligt att han vistades här med någon pompa och ståt.

NORDISKA SJUÅRSKRIGET DRABBAR VÅR BYGD

Åren 1567-68 blev Motala krigsskådeplats då danska trupper under greve Rantzau nådde Motala söder om strömmen. Här blev det stopp för danskarna, svenska trupper hade förskansat sig på andra sidan.

Anders Sigfridson-Hålamb var befälhavare och ledde för­svaret vid Motala och utefter strömmen: "Knektarna grävde och byggde efter ån (strömmen) och mellan kyrkan och ladugården (Bispmotala). Kyrkan användes som lagerlokal" skriver Rålamb i sin krigsjournal. Ett fatalt missöde råkade Rålamb ut för då han råkade ramla av hästen och krossade högra benet varvid han fortsättnings­vis ledde försvaret gående med kryckor. "Dock icke längre än över stugegolvet”, skriver han och anhåller vidare hos den svenske över­befälhavaren att han måtte skicka honom en timmerman som kunde tillverka ett träben.

Dessa bataljer leder tanken till de "förskansningar" som än i dag är synliga ute på Råssnäsudden (om det nu är förskansningar?) En kanonkula av sten har hittats därute.

Danskarna lyckades inte ta sig över strömmen och i förargelsen brände de ner Motala Hus och Hårstorp med flera gårdar innan de drog sig tillbaka till ett härläger utanför Skännige.

Återtåget till Danmark lär ha blivit katastrofalt efter hand. Motalabygden fick nu Johan III:s son Hertig Johan med maka Gunilla Bielke till ägare och de lät uppföra ett jaktslott på den plats Motala Hus legat. Än i dag kan källarvalvet beskådas vid gamla brons södra fäste.

Stormaktstiden 1600-1700

Under vår s.k. stormaktstid fick förtjänta här­förare och bördsherrar en hel del kungliga förläningar och stora bondemarker. Ryttmästaren Olofsson-Oxehuvud erhöll sålunda Hårstorp och kollegan Andersson-Linderot fick Attenby. Herrarna råkade emellertid i luven på varandra och vid duellen dödads Oxehuvud. Den mest dokumenterade egendomen i vår trakt är sannolikt Charlottenborg (nuvarande Motala Museum).

Beträffande denna sätesgårds historia hänvisas till "Motala­bygd" årg. 1986, 1987, 1988 och följande.

En kort sammanfattning om grundandet av Charlottenborg lyder sålunda:
Genom en kunglig förläning daterad den 14:e januari 1651 erhöll kavalleriöversten, sedermera generalen och riks­rådet Ludwig Weirik Lewenhaupt stora markområden i vår bygd. Bl.a. ingick kronogårdarna Kråksten och Torpa i Vinnerstad socken med tillhörande gårdar och lägenheter samt Vräknebro ägor och by, vidare kvarnar och smedjor nerströms samt det värdefulla fiskerätts­innehavet i Motala Ström ner till Boren. Här vid en naturskön krök av Motala Ström lät han uppföra ett vackert senrenässansslott i tre våningar. En vacker park anlades med humlegård och träd­gård. Han lät uppkalla sitt slott efter sin hustru Charlotte von Hohenloh und Neunstein till Charlottenborg.

MOTALA STRÖM

Det liv- och energigivande vattenflödet från Vättern till Boren har ända sedan hedenhös haft stor betydelse för all verk­samhet och bosättning i trakten. För bortemot 1000 år sedan lärde vi av invandrande munkar att ta vara på de   energikrafter som det strömmande vattnet gav. Detta i sin tur gav upphov till alla de kvarnar och smedjor som anlades. 

Ännu på 1900-talet fanns här Storgårdskvarnen, Långspångskvarnen, Backegårdens hammarsmedja och Krutstampen för att nämna några av de talrika verksamheterna ut­efter strömmen. I detta sammanhang är det angeläget att nämna den Abelsonska smedjan som senare blev Falks smedja och långt in på 1900-talet Bröderna Falks Red­skapsfabrik. Denna smedjas historia är ganska väl dokumenterad och släkten härstammade från Danmark och frälsemannen Jens Eskilson­ Falk  -  på mödernet släkt med vasaätten. En Bengt Falk var överste i Sigismunds armé, blev tillfångatagen av Hertig Karl och avrättad vid Linköpings blodbad. Arvingarna vågade sedan inte bära namnet Falk utan kallade sig Abelson. Många var skickliga hantverkare.

År 1683 ansökte en Anders Abelson om att få anlägga en kniphammare i Motala vid strömmen där han tidigare verkat som konstsmed och arrendator av strömfiske, "Hennes Kungliga Majestät till nytta och gagn". Majestätet, änkedrottning Hedvig Eleonora, som hade Motala som livgeding, utfärdade ett egenhändigt privilegium för all framtid. I detta sammanhang vågade Abelson återta sitt ur­sprungliga släktnamn Falk. Han ingick dessutom äktenskap med drottningens kammarjungfru. En romantisk historia om detta kär­lekspar och om hur de träffades finns även nedtecknad.

En lång rad Falkar har sedan verkat här vid strömmen och som sagt ända in i våra dagar. Drottningens privilegiebrev har noga bevarats i alla släktled och varit till stor nytta vid olika förhandlingar och inte minst då Vattenfall reglerade strömmen.

I början av 1700-talet var de sjudande verksamheterna och fiskanläggningarna i stor fara här vid Motala Ström. Karl XII hade en idé om att flotta timmer, speciellt mastvirke, för flottans räkning på Motala Ström. På krigarkonungens direkta order revs en mängd anläggningar, hammarsmedjor och kvarnar i Motala. Allt som hindrade flottningsprojektet skulle bort. Flottningen kom aldrig till stånd och efter kungens död förföll hela idén, men lämnade stor förödelse efter sig.

STRÖMBRON

Beträffande broförbindelse över Motala Ström får man anta att det mycket tidigt anlagts broar av olika slag över detta vattendrag där det fordomdags var blott ett vadställe.

På 1500-talet talas det om "stora bron" vilket tyder på att det åtminstone fanns ytterligare någon bro. Fastslaget är emellertid att biskop Henrik Tidemansson i slutet av 1400-talet lät uppföra en större bro över strömman, Stora bron.

Omkring 1770 uppstod önskemål om en ny bro, en mera stabil stenbro än den gamla träbron. För att finansiera projektet begärde landshövdingen rätt att ta upp brotull. Enligt ett kungligt brev be­viljades detta. Inkomna medel förvaltades av ryttmästaren på Säter vid Håleberget, vilken förvarade penningarna i en kista i kyrkan.

Det uppstod mycken stridighet om brons uppförande, hur många valv den skulle ha och var den skulle ligga osv. Olika anbud och ritningar förekom och 17 år efter det att den först fördes på tal stod den så färdig i september 1787.

MOTALA KYRKA

Kyrkan omtalas första gången 1361 men vid olika ombyggnader har det tydligt framkommit att här har funnits en mindre kyrka, i varje fall på 1200-talet och kanske ännu tidigare. Helt omöjligt är det väl inte att här, på samma plats, funnits ett hednatempel av något slag före kristendomens införande. Emellertid fick 1200-talskyrkan stå kvar till 1670-talet. Vid den tiden utökades kyrkan bl.a. med ett kor som bekostades av överste Claes Kugelhjelm, en stor jorddrott i vår bygd innehavare av bl.a. Karshult och Bergsäter. I slutet av 1600-talet skedde en del förändringar som nya gravkor, kyrkans takhöjd samt en ny klockstapel. Medel till denna klockstapel fick man genom insamling av gamla malm- och mässingskärl. Även en del av kyrkans mycket gamla och dyrbara rökelsekar och kärl gick dessvärre härmed ur tiden. Detta material användes sålunda för gjutandet av en ny storklocka. Den första orgeln installerades även vid denna tid. Ett litet torn fanns då på kyrkans tak.

Är 1772 var det dags för nästa ombyggnad som var färdig år 1774. I stort sett var den oförändrad i detta skick ända fram i sen tid, dock utan torn. Interiört kan nämnas att den gamla altaruppsatsen kom på plats 1724 men färglades först 1778 samtidigt med draperimålningen på väggen. Dessa arbeten utfördes av "directiur Falk" (kanske en av Falkarna vid strömmen?). 1856 fick denna altarprydnad ge vika för en av Didrika Duberg (se Dubergska salongen på museet) skänkt målning av konstnären Blackstadius och som föreställer Jesu uppståndelse ur graven. Kyrkan förseddes med torn 1844, ett torn som många ansåg sakna konstnärliga kvaliteter. År 1902 var det dags för yttre föränd­ringar och taket invändigt försågs med "kasettutsmyckning."

Arkitekt von Schmalensee stod för 1952 års restaurering med bl.a. ny utvändig puts. Kasettaket ersattes med det ursprungliga blå­tonade trätaket. Altartavlan ersattes av den gamla altaruppsatsen. För­utom den nya sakristian företogs en hel del förändringar interiört. Yttertaket täcktes med kopparplattor, skänkta av församlingsbor som har sina namn ingraverade i plåtarna. Tornet ersattes med ett 17 meter högre och smäckrare dito.

Beträffande kyrkans vapensköldar, gravkor och övrig utsmyckning hänvisas till Skriften "Motala Kyrka" som ingår i serien " Lin­köpings stifts kyrkor".

LILLKYRKAN

Åren 1842-1869 bildade Motala Verkstad en särskild församling med en egen liten kyrka och egen präst. Den revs vid kraftverkets tillkomst och smärre lokaler användes tills den nuvarande "Lill­kyrkan" uppfördes 1957.

Sedan dess finns ju i församlingen även Råssnäskyrkan och Charlottenborgskyrkan samt de olika frikyrkliga samfundens kyrkor. Beträffande Motala kyrka finns det vissa antaganden att denna en tid var gårdkyrka för Bispmotala. Den låg ju förvisso på denna gårds domäner. Runtomkring nuvarande Stadsparken och strandpromenaden bort emot "gården" var betesmark för de stora kreatursbesättningarna och hästbeståndet därstädes. Den förste reformerte prästen, kyrkoherden Olaus Petri, hade sin bostad på Bispmotala!

Värt att notera är också att Motala kyrka under långliga tider endast var annex till Vinnerstad kyrka och att kyrkoherden bodde i Vinnerstad.

MOTALA BLIR KÖPING år 1823

Motala är otvivelaktigt helt förknippad med Baltzar von Platen, Göta kanals geniale skapare, i varje fall när det gäller stads­bildning. Platen bestämde att här skulle kanalens huvudstad ligga och från en punkt ute i motalaviken skissade han upp en stadsplan som var solfjäderformad från sandstranden nere vid sjön och upp mot de skogsklädda höjderna (Samuelsberg). Typ amfiteater sålunda. En stadsplan som nog är unik i Europa och som är fullt tydlig än i dag. Den har f.ö. varit föremål för konsthistoriska uppsatser.

Platen var inte ensam om att upptäcka vår bygds naturskönhet. Erik Gustaf Geijer företog vid denna tid resor i land­skapet och spådde Motala att inom 50 år vara en betydande stad och han uttryckte sig sålunda: "Aldrig har jag sett en bölja värdigare att bada de skönaste najaders snövita lemmar än i Vätterns klara vatten vid Motala." Geijer lär inte ha funnit några "snövits najader" men väl några bastanta mjölnarflickor som vaskade sina något lortiga fötter i strömmens forsande vatten.

Baltzar von Platen var född 1766 på Rügen och avled i Kristiania (Oslo) år 1829. Vi har honom att tacka för mycket, bl.a. för Motala Verkstads tillkomst. Han behövde en reparationssmedja för det ång­mudderverk han inskaffat från England. Denna smedja var belägen vid det vi nämner som "dockan" i dag och den blev embryo till den internationellt berömda, stora industrin som kallades Motala Verkstad och utan vilken Motala stad knappast blivit till.

Efter Platens död i Norge bars hans stoft hela den långa vägen till Motala där kistan först ställdes ut i Motala Kyrka. Kort tid därefter gravsattes han på kanalens norra sida där hans och övriga familjemedlemmars monument finns och över vars grift Tegnér skaldade: "Vid de vågor själv han diktat, vid den strand han själv har byggt."

Under flera decennier efter tillblivelsen var köpingen ett typiskt nybyggarsamhälle på grund av påbörjat kanalbygge och även ett slags Klondyke. En stadsplan fanns men med byggnadsviljan var det sämre beställt. Jorden låg öppen mellan de fåtaliga husen och kritterna strövade som förr fritt omkring. Det var svårt för de fåtaliga nybyggarna att freda sina tomter för den bökande, smutsande boskapen. Det fanns redan 1825 en byggnadsordning som stadgade förbud att koka beck och tjära under bar himmel och man fick inte skjuta raket. Postkontor inrättades redan 1827 och förste postmästaren hette Anders Linder.

Befolkningsutvecklingen blev inte vad man tänkt sig. Enligt prästerliga anteckningar om männen fanns vid den här tiden i Motala 2 präster, 1 lärare, 3 kyrkotjänare, 8 ämbetsmän, 1 läkare, 2 officerare, 18 soldater, 13 skeppare, 21 diverse, 536 jordbruksarbetare, 222 omyndiga gossar, 39 fattiga.
Kvinnorna för sig: 423 hustrur, 3 sällskapsdamer, 4 hushållerskor och 254 pigor, 2 ogifta men arbetande(!), 315 omyndiga flickor och 52 fattiga. Beträffande status står det: 3 förmögna hushåll, 40 behållna, 165 fattiga och 100 utfattiga.

Totalt i församlingen fanns 2000 personer antecknade. Köpingen var inte betrodd att vinna inträde i Brandstodsbolaget och av den orsaken var det få som vågade satsa kapital för etablering i köpingen. Det dröjde ända till 1860 innan Motala blev upptagen i Brandstodsbolaget.

I landshövdingens femårsrapport år 1837 påtalas den bristande företagsamheten och att näringar och handel hålls nere. Pastor Herzman i Vinnerstad talar om en skriande fattigdom och annat elände och diverse "lösa" existenser som drogs till Motala. Stölder, ofredanden och slagsmål var ymnigt förekommande. Så sent som 1840 nekades per­soner inflyttning om de ej kunde förete borgen, detta för att ej ligga fattigvården till last. Nattvaktssystem inrättades med ett 70-tal vakter. Köpingen tycks ha varit rena "vilda västern".

I en kommunalmans anteckningar från den tiden finns ingen post upptagen för fattigvård men väl en utbetalning till "svin­fogden” å 6 rdlr banco. Svinplågan var sålunda så långt fram som i mitten av 1800-talet ett stort problem. Det beordrades om stängsel och grindar kring utlagda gator ty fortfarande strövade grisar fritt omkring på de många obebyggda tomterna. Svinfogdens uppgift var att "arrestera" de lösspringande kritter som tagit sig igenom grindar och stängsel.

År 1834 drabbades Motala av kolera trots att köpingen hade spärrats med en vaktstyrka bestående av 1 löjtnant, 2 underofficerare och 25 grenadjärer. Svårast drabbad blev dock Motala Verkstad. Bara under oktober 1834 avled här 14 personer och 65 insjuknade. År 1853 kom koleran tillbaka och Motala drabbades även då trots rigorösa bestämmelser med karantän och sundhetspass för besökande. Vakthållning upprättades vid hamnen, slussen och bron.

Det fanns dock positiva omdömen om köpingen. Carl Johan Love Almqvist talar om ett "intagande" Motala. Han skriver: "Den heter inte stad men jag förutspår här ett framtida Manchester."

Jakob Fr. Ek skriver 1840 att Motala i många avseenden är märk­lig med en välplanerad hamn och det är mycket gåtfullt att de många väl utstakade tomterna fortfarande är obebyggda. Men han påstår att köpingen kommer att få en stark knuff framåt som serviceort till Motala Verkstad. Han blev utan tvivel sannspådd.

Sommaren 1852 besökte Atterbom Motala och uttryckte sin förtjus­ning över traktens natur. Troligen vistades han på Hårstorps gård. Följande citat är hämtat från Atterboms besök två år senare: "Den 27 maj landsteg jag i det paradisiska Borenshult och vandrade den lövrika kanalstranden under den blåaste himmel, på den grönaste jord, välkomnad av gökrop och trastsång." Detta kan ju gudskelov upplevas än i dag, 130 år senare!

År 1845 utnämner Oscar I Motala till municipalsamhälle och vid denna tid meddelar kommunalmännen att civilisationen i sam­hället gjort påtagliga framsteg. Man har inskaffat ett lacksigill, pålagt 26 lass grus på gatorna samt införskaffat 12 polisbrickor. Den sociala skiktningen var likartad över hela landet vid 1800-talets förra del. Fattigvården var mestadels grym. Oför­sörjda barn utackorderades till dem som begärde minst, syskon skildes och sattes på sysslor som de inte lämpade sig för.

I Motala inrättades Prins Oscars arbetsinrättning. Där var flit och förnöjsamhet a och o. Här lärdes arbetsamhet, ordning och ordentlighet, vilket belönades. Även husrum kunde beredas dem som saknade tak över huvudet.

Under missväxten i mitten på 1800-talet var försörjningsfrågan prekär för många i Motala, liksom annorstädes, och hög dödlighet rådde . Situationen var sämre än i många u-länder idag och detta för bara cirka 100 år sedan.

I Motala fanns vid den tiden en förmögen grosshandlare vid namn Albert Hydén och denne ordnade med ett "soppkokningsbolag”. 1867 på hösten började verksamheten. Soppan kostade 8 öre för hel portion och en halv brödkaka ingick i priset. Det yrkades att de mera välbärgade borgarna skulle teckna bidrag till denna utspisning - allt för att minska det pinsamma obehaget med de ständigt tiggande barnen. 100 000-tals människor lämnade Sverige vid denna tid, de flesta tog sig till Amerika.

Det fanns även föreningar av annat slag i köpingen vid mitten av 1800-talet. "Motala Societet" var ett sällskap som bildades 1857 med syfte att personer av båda könen kunde komma tillsammans och förströ sig med dans och andra nöjen. Mindre bemedlade och på annat sätt icke önskvärda personer ägde icke tillträde. Tillställningarna skulle hållas slutna med ballotering vid inval. Kanske bedrevs välgörande insatser för fattiga genom insamling och basarer.

SKOLOR

Köpingens första skola tillkom genom en generös donation av grosshandlaren J.P.Bromander. Den inrättades i klockaregården, en tvåvånings träbyggnad nedanför kyrkan år 1817.

Vid Motala Verkstad tillkom den s.k. "Lancasterskolan" år 1831. Det var en skolform efter engelsk modell med alla elever i en enda sal där försigkomna elever undervisade de mindre kunniga,  allt under en lärares överinseende.	År 1864 byggdes skolhuset på Sjögatan 13.	Ett 3-klassigt elementarläroverk för gossar startades år 1876 i f.d."Prins Oskars Hotell" på Kungsgatan 4. Denna fastighet inrymde sedermera Motala Museum. Elementarläroverket var från början privat men blev år1897 stats­understött och även öppet för flickor. Motala Samskola var be­nämningen och i denna avlades realexamen för första gången år 1910.	År 1893 byggdes Strandskolan i samma kvarter. Denna var i bruk ända till 1986 då den revs.
Detta var början till Motala Högre Allmänna Läroverk  F.ö. kan nämnas att Karin Boye en tid undervisade i Motala Samskola som då var belägen på Nya Skolgatan (numera Östermalmsgatan) och som senare hette "Östra Skolan" (grundskola).	HALIM Högre allmäna läroverket i Motala  (Zederslundsskolan)	Samuelsbergs skola  (Norra skolan).	Skolan i Holm
Södra skolan	Karlshults skola	Smedsby gamla skola	Smedsby nya skola
Bastebergs skola	Skolgårda skola	Platenskolan

Utöver dessa skolor fanns en del privata, såsom Dubergska Skolan och den Flodmanska skolan.
Flera skolor fanns i utkanterna av samhället såsom Björketorp, Smedsby

Sammanfattningsvis kan man konstatera att skolväsendet till en början möttes av en hel del liknöjda föräldrar som inte ville sända sina barn dit. Kanske behövdes deras arbetskraft för den dagliga försörjningen. I Motala Verkstad med sitt eget skolsystem lär det ha gått bättre.

Vid mitten av 1800-talet var det många köpmän som blev be­svikna på handelns möjligheter i Motala. Tomtinvesterare och ståndspersoner som spekulerat i mark började efter hand minska sina kapitalinsatser på grund av Motalas geografiska belägenhet med Vättern som avskilde all handel västerut och i norr bestod av mestadels skogsmark. Söder- och österut fanns flera gamla invanda köpmetropoler som gjorde konkurrensen svår. Men vad som hindrade att Motala sakta skulle tyna bort var Motala Verkstads starka expansion och köpingens serviceuppgifter till detta industrisamhälle.

Motala och Motala Verkstad var de facto långt fram i vår tid två separata samhällen och egentligen helt väsenskilda sådana. Det förekom faktiskt en viss rivalitet typ " vi och dom". Detta förhållande illustreras av den dåtida gränsen mellan de båda samhällena. Den utgjordes av en bänk som kallades "sista kyssen" och låg vid kanalbanken. Det var den plats där ungdomar från samhällets olika delar skildes åt på kvällen. (Inte förrän 1948 kom så sammanslagningen och de båda kommunerna växte definitivt ihop.)

Från att ha redovisat 503 innevånare år 1850 var siffran kyrkobokförda år 1862 inte mindre än 1395.  Handeln började blomstra och de flesta affärerna låg vid gator som gränsade till kanalen och inte kring torget som var vanligt annorstädes. Vid denna tid etablerades en butik i köpingen som skulle leva kvar i många decennier, nämligen G.O. Flodin & CO eller "Flodins Hörna" som var den gängse benämningen.

Köpingen var dock fortfarande ett ganska primitivt samhälle. Visserligen hade ekonomin bättrats något. Sålunda hade nu svin­fogden en årsinkomst på 10 riksdaler banco. En s.k. rotmästare hade tillsatts och denne hade till uppgift att tillse de många fattiga och att anslagna medel härför endast fick användas till det absolut nödvändigaste. Han hade också att beordra försumliga fäder att bidra med arbete till barnens näring och fostran, liksom att tillse att barnen inte drog tiggande omkring på gatorna.

Vad som i hög grad räddade köpingens finanser var emellertid det utskänkningsbolag av brännvin  som kommunalstämmans förste ordförande bryggaren Abraham Rosendahl igångsatte. Som exempel kan nämnas att nämnda bolag år 1866 inbringade inte mindre än 12 000 riksdaler banco, ett betydande belopp på den tiden. Denne nyktert resonerande finansman gick tyvärr en för tidig död till mötes. Han avled hastigt i kolera efter bara ett par dagars sjukdom.

De flesta tomterna var nu sålda, men alla var dock icke bebyggda. Stadsplanen, den "geniala”, fanns och nu var det dags att sätta namn på gatorna. En kommitté tillsattes. Det föreslogs att de s.k. "Lång­gatorna i Platens halvcirkel skulle kallas första, andra, tredje och fjärde cirkelgatan. De var vid den tiden övertygade om att Platens halvcirkel med tiden skulle fullbordas till en helcirkel genom byggnation på andra sidan viken (Fålehagssidan).

Tvärgatorna skulle bära namn som första, andra, tredje o.s.v. radiegatan. Något bevis för att Platen tänkt sig en "cirkelstad" finns inte, även om tanken är fantasigivande. Det finns emellertid fram­tidsforskare som i dag spekulerar i kommande "cirkelstäder" som ett ideal för stadsbildning.

Det framlagda namnförslaget med numrering (ungefär som i New York "Femte avenyn" etc.) blev inte antaget utan gatorna fick de namn de har i dag. På stadskartan av år 1883 finns dock följande namn angivna: "Södra Långgatan" ( Kungsgatan) och  ”Norra Långgatan”, (Drott­ninggatan).

Man kan spekulera i hur det såg ut i Motala före Platens stadsplan. En urgammal landsväg skar diagonalt genom byn norrut mot Medevi och Bergslagen. En och annan stuga fanns upptimrad här och där i byn. Många minns än i dag den lilla ryggåsstugan som låg på slänten mitt emot nuvarande Filadelfiakyrkan.( Varför revs detta kulturminne?). På denna stundom nerkörda och leriga lands­väg transporterades förnödenheter av alla de slag med hästdragna foror norrut. Kanske stannade de till här i Motala by och lät sina oxar och hästar beta på ängarna eller allmänningen medan kuskarna "stärkte" sig på landsvägskrogen i denna den sista utposten före de vilda markerna i norr. Det söps tappert och med nykterheten var det dåligt beställt och allehanda "löst” folk drogs till "den sista utposten".

Det egentliga tillhållet för allehanda suputer och rackare var en stuga som låg utmed landsvägen i byn och som betecknande nog benämndes "Tjuvhem". Huset fanns länge kvar och låg enligt uppgift på Kungsgatan. Denna byggnad lär ha fått en högre moralisk resning - om man säger så . Den lär nämligen år 1856 ha inrymt Motalas första baptistförsamling. De första dopen skedde nere vid Vätterstranden och kanske även i Varamon.

Det finns goda skäl att anta att ovan nämnda landsväg fanns kvar långt efter det Platen fastställt sin stadspla

På 1870-talet hade köpingen kommit över sin värsta nybyggar­tid och började få en fast styrelse. Fattigdomen fanns dock kvar och därför bildades " Motala fruntimmers skyddsförening" som hade att besöka fattiga och söka utröna var nöd var för handen, samt att genom arbete, goda råd och uppmuntran, väcka hopp om uppresandet ur eländet.

Arbete erbjöds i den nystartade tändsticksfabriken, men den brann ner. Efter återuppbyggnad hoppades kommunen kunna erbjuda arbets­förtjänst för de fattiga. Det tillverkades även askar för Norrköpings tändsticksfabrik. Soppköken var fortfarande igång och enligt journaler i landsarkivet serverades omkring 1500 portioner per månad.

Vid denna tid installerades gatubelysning med fotogenlampor och träd planterades utefter gatorna -popplar av någon anledning. Kanske var det på grund av Herrgården Poppelhem i köpingens nära grannskap.

År 1872 hade köpingen 25 handlare, 70 hantverkare och industriidkare. Marknad förekom i oktober varje år och kreatursmöte enligt fastställda dagar. Bland industrierna vid denna tid kan nämnas Motala stenfabrik, Motala Tändsticksfabrik, Motala Spritbruk, Krit & Kimröksfabrik, Bisp­motala Tegelbruk. Bland handlarna kan nämnas Thure Liljedhal, Järnhandlare Molander, Specerier &, korta varor G.O.Flodin, Spannmål A &V Hydén. Firma C W K Kjellman sålde brännvin och viktualier. Sist och inte minst fanns en bok­handel, nämligen Enbergs Bokhandel, i huset mitt emot kyrkan. Där ligger Walfr. Nilssons bokhandel i dag i samma hus som för sin tid år 1850, när det byggdes, var ett dominerande och ståtligt hus.

JUNGFRU ISBERG

Sofia Helena isberg föddes i Småland år 1819 där fadern rar skräddare och svarvare. De flyttade till Motala 1840 där fadern byggde ett litet hus vid S:a Långgatan (Kungsgatan). Dottern Sofia började i unga år att snida i trä och nådde med tiden en för­bluffande skicklighet i sitt konstnärskap.  I den torftiga stugan framlevde hon sitt liv tillsammans med brodern då föräldrarna gått bort. Hon skötte hushållsarbetet och fördjupade sig i historiska böcker och sagor, som kom att bilda förebilder till hennes konstnärskap. Enligt samtidas uppfattning var hon en mager blond kvinna med långsmalt ansikte. Torftigt klädd i kofta och mollskinnskjol, förkläde av säckväv och schalett på huvudet. Hårda inbundna drag och föga "feminin" låter karaktäristiken. Konsten med arbetet i trå var hennes allt uppslukande intresse. Hon lär ha varit mycket stolt och vägrade bl.a. att besöka Karl XV:e när denne kallade på henne. "Vill han mej något må han komma hit" är ett uttalande som tillskrivs henne. Hon blev emellertid mycket uppmärksammad i konstnärskretsar och vann utmärkelser även internationellt. Jungfru Isberg avled år 1875  56 år gammal. Kungl. Akademien för de fria konsterna reste hennes gravvård på. Motala. Kyrkogård med devisen:
" Med_ blomsterprakt i hårda träet hon täljde fädernas öden.
Konstens mål anat i livet  hon nådde först i döden."

DE MÅNGA BRYGGERIERNA

Bryggaren Abraham Rosendahl blev något av en "motalakung". Visserligen var han inte bosatt i själva köpingen utan bodde i Vätterviken där han hade sitt bryggeri. Han blev en av samhällets märkesmän, kommunordförande och mycket stor fastighetsägare både inom köpingens område och utefter vätterstrandens södra sida. Han ägde bl.a. den s.k. Rehnholmska gården nedanför bokhandelshuset och här fick han tillfälle att hjälpa tre företagsamma ynglingar vid namn Zetterblad  Flodin och Cederin att starta affärsverksamhet, vilket på alla sätt hade hindrats av redan etablerade köpmän.

Han lät på rekordtiden 6 veckor uppföra husen nedanför bokhandeln där de tre ungdomarna sedan började köpenskapen. Ett av husen kallades sedan på ren och oförfalskad östgötska för " Trepöjkaboa". Huset fanns kvar långt fram i vår tid.

Maltdrycker har tillverkats seden urminnes tid och i Motala fanns på sin tid inte mindre än nio bryggerier med många anställda. Dessutom hade varje gård och lantbruk eget "brygghus" kanske i kombination med tvättstuga.

Grindvakterskan Maria Björling, som höll vakt nere vid bron så att inte svinen skulle komma in och förorena på gatorna, var även en skicklig bryggerska om än i mindre skala. Folk handlade gärna av henne därnere i hennes stånd vid strömbron. Hon bryggde ett mycket förnämligt öl och hennes juldricka var vida berömt. Försälj­ningsstället finns kvar än i dag och många kända "kioskprofiler" har där drivit kommers. "Albertina i kiosken, Lina i ståndet, Tyra i kiosken", och många flera har haft sin utkomst här vid "Ström­kronan"- dock inte med öl vad jag vet.

Beträffande storbron så var den försedd med en bom på södra sidan och en broavgift för överfart med häst kostade 6 stvfver och för parhästar 2 shilling. Brovakten kunde även traktera med starka drycker och kaffe med dopp.

En brovakt på andra sidan bron hette Gustav Berggren och denne var uppenbarligen lämpad för sin syssla. Han hade nämligen en kropps­hydda av ansenliga dimensioner och var över två meter lång. Han lär ha satt sig i vederbörlig respekt hos rövargängen uppifrån Brinken när de företog sina räder ner till köpingen.

JÄRNVÄGEN MJÖLBY - HALLSBERG

Äntligen skulle Motala få bra förbindelser med landat i övrigt, efter att. länge ha legat vid sidan av allfarvägarna. Kommunal­stämman år 1871 beslöt att bygga en järnväg mellan Mjölby-Motal­Hallsberg och ett lån på 50 000 kronor upptogs för att finansiera 5000 aktier i bolaget. Ett villkor var att stationen skulle ligga i omedelbar närhet till köpingen.

Arbetet gick snabbt och 1873 invigde ingen mindre än Oscar II järnvägsstationen. Ett praktfullt fyrverkeri och illuminerade lok skapade stor festyra. Efterföljande bankett gick av stapeln på Gästis som var vår mest presentabla salong vid den tiden.

Marken där stationen placerades var utanför köpingens område varför inköp krävdes av bla. Prästgårdens, Storgårdens och Kanal­bolagets marker. Köpingens område utvidgades sålunda och nya gator tillkrom särskilt då Platensgatan som drogs fram över ett område med sankmark och vattensamlingar - kärt tillhåll för skridskoåkande och kälkåkare uppifrån kyrkogården.

Ett stationshus var på. den tiden en viktig punkt i ett samhälle, och drog till sig pampiga borgarhus i grannskapet. En park anlade och sedermera tillkom Tingshuset (1910) och Motala Samskola (1912) Kaféer och Hotell var snabbt på plats i detta nya "centrum". Ett stickspår ner till hamnen anlades på affärsmännens enträgna begäran.

Järnvägen blev en ekonomisk katastrof för aktieägarna. Kommunen kunde dock med lite "fiffel" överföra sina aktier på en filare på Verkstaden och Motala Verkstads egna aktier skrevs på en löjtnant medan köpingens finnhav byttes mot obligationer från en privat spekulerare, vilket i sin tur ledde till att denne privat­man förlorade hela sin stora välskötta lantegendom.

Konkursen var ett faktum och efter många turer fick staten träda till och överta den bankrutta järnvägen.

Nere vid vätterstranden började nu på 1880-talet ett ar­bete med en stenlagd kajskoning. Tidigare var ju här betesmark och ett antal bryggor som ledde ut i sjön och där folket hämtade sitt dagliga behov av vatten (bland tjänstefolket fanns vattenhämter­skor") och här tvättades kläder på, klappbryggorna.

Nu kom en stenlagd kaj tillstånd och genom utfyllnad ut­ökades markytan och Strandpromenaden anlades liksom Stadsparken där det tidigare varit en vik, "Smedsviken" i vilken fiskarna hade lä för sina snipor och redskap.

MOTALA BLIR STAD

Redan 1859 kom "stadstankarna" på tal och 4r 1878 beviljades stadsrättigheter med det förbehållet att det måste med all nöd­vändighet finnas ett rådhus. Ett lån på 75 000 upptogs och Motalaupphöjdes till stad år 1881. I stadshuset (nu sammanbyggt med hotell) inrättades lokaler för stadsfullmäktige samt ett "häkte" - ett för män och ett för kvinnor. Och Motala hade nu sitt. Rådhus.

Som förste borgmästare valdes Vilhelm Bille, vilken kvarstod till 1909. Han karaktäriseras som en mycket god jurist.

MOTALAKUNGEN JOHN ANDERSSON

John Andersson var född 1839 i Dalsland. I unga år gjorde han en resa till England på sparade pengar och blev där en tid kon­torist och förvärvade därvid nyttiga språkkunskaper. Efter hemkomsten fick han kontakt med "brännvinskungen" L.O. Smith och fick av denne överta spritfabriken i Motala. Som alla vet är dylik hantering det mest vinstgivande i alla tider och det blev det även för John Andersson. Dessvärre hade han inte tid att personligen sköta spritfabriken och godhjärtad som han lär ha varit så blev han ganska så ordentligt upplurad av föreståndaren.

Dock var det en givande inkomstkälla för Andersson och möjliggjorde för honom att starta många andra, projekt och markinköp. Han anlade bl.a. en egen kraftstation vid strömmen på mark han köpt av gårdsägarna. Där startades kvarnar av olika slag, spikhammare, experimentverkstäder, pappersbruk med hans eget kraft­verk som energigivare. Omkring 1890 startade han även en choklad­fabrik i Motala med franska konditoriarbetare, vilken han se­nare flyttade till Ljung där han tidigare startat ett kraftverk vid Malfors. Men fabriken hette fortfarande "Motala Chokladfabrik".

Han var även störste ägaren i den "folkbank" som framgångsrika motalabor startat.

John Andersson  hade många styrelseuppdrag i kommunen och annor­städes men var inte mycket för sällskapsliv. Han hade några få goda. vänner som han umgicks med då och då i sin flotta villa vid Kanal­vägen 3 (stadsläkarvillan eller "Toss villa" som vi kallar den). Det var särskilt Kapten Ahlbom och stadsläkaren Malm med dotter Inchen som var hans närmaste vänner.

Motala hade sedan länge både telegraf och telefon och 1890 erbjuder John Andersson staden att bestå med elektriskt gatuljus. Under 15 år skulle kontraktet gälla och staden skulle förses med 60 glödlampor av 25 normalljus styrka, vara tända från augusti till maj nästföljande år under dygnets mörka timmar. Kostnad 25 kronor per lampa och år. Strömmen levererades från hans eget kraftverk. Motala var därmed bland de första i landet med elektriskt ljus på gator och torg.

Men så kom kraschen - en Krugerkrasch i miniatyr. På grund av grosshandlaren Gyllings okontrollerade utlåning av pengar till "goda vänner" utan säkerhet föll banken med dunder och brak.

Därmed utblottades det Anderssonska företagsimperiet totalt.

Han fick "gå i från" allt han skapat, ja även hus och hem in i minsta detalj gick på auktion. Chokladfabriken gick även med i konkursen och blev sedan det nu välkända Cloetta.

Småspararna i folkbanken kunde dock gottgöras in till 95% detta också med hjälp av tillskott från de förmögna herrarna Thure Liljedahl och apotekare Bandberg.

John Andersson framlevde sina återstående levnadsår hos gode, trogne vännen Kapten Ahlbom i hans villa vid Platensgatan ( Rådhuset). Han avled 1913.

Förutom moderniteten med elektriskt ljus anlades vid sekelskiftet vatten och avloppsledningar . I övrigt kan nämnas att det utfärdades särskilda bestämmelser för kälkbacksåkning samt att de fasligt snabba velocipedernas framfart utgjorde ett hot för fot­gängare och hästfordon.

INDUSTRIER VID SEKELSKIFTET

De flesta industrierna låg utanför stadens domäner. Där fanns pappersbruk, flera bryggerier, Norbergs spadfabrik (1890), Bispmotala Tegelbruk med över 60 anställda. Vid slutet av 1800-talet grundades Motala Trikåfabrik. Asps yllefabrik "klädesfabriken", och så givetvis det stora dominerande Motala Verkstad icke att förglömma.

Bispmotala Tegelbruk med över 60 anställda.

Asps yllefabrik

Motala Verkstad

En industri av stor betydelse var den av Apotekare Axel Sandberg ägda Motala Tändsticksfabrik. Det anses fastslaget att det var Sandberg som uppfann "säkerhetständstickan" och som ur brandsyn­punkt var helt revolutionerande. "Tändas endast mot lådans plån", stod på de sandbergska tändsticksaskarna.

Apotekare Sandberg var liksom John Andersson en mycket betydande man i den unga staden och på grund av sin tändsticksuppfinnig blev han mycket förmögen. Han bedrev en omfattande välgörenhet grundade stipendiefonder och gav bidrag till startandet av ett barnhem. Nämnas bör att tändsticksarbetarna, mest fattiga arbetslösa och många minderåriga, hade ett mycket hälsovådligt arbete på grund av de kemiska inslagen i osunda arbetslokaler. Nittio personer arbetad där och enligt ortens tidning var det beklagligt när Sandberg lät installera en hopklistringsmaskin för asktillverkningen och arbets­förtjänsten upphörde för de fattiga som sysslat med. detta hantverk.

Fabriken var naturligtvis "eldfängd" och den brann ner två gånger. Efter 1895 flyttades den till annan ort.

Kapten C.A. Ahlbom var utan tvivel en originell person och det hade han tid att vara. Förmögen ungkarl genom stort arv kunde han kosta på sig vad som helst. Sanna och diktade historier berättades om hans glada upptåg med fest, sång och musik. Han "grillade' 'ofta stadens styresmän men var själv med  i stadsfullmäktige. Det väckte därför stor respekt när det efter hans död visade sig att han testamenterat sin flotta patriciervilla till något offentligt ändamål. Enda förbehållet var att hushållerskan Gustava Österberg fritt skulle få disponera 2 rum o kök så länge hon levde. Det blev ju som alla vet stadens rådhus.

Staden utvidgades genom flera inkorporeringar bl.a. 1916-17 då Bondebacka, Bispmotala, Samuelsberg, Duvedal, Samuelsberg Brunnsvik, Prästgården, Spolegården, Stjernorpsgården, Marstadslyckan, Gästis och Vätterviken införlivades. Staden hade därmed 5384 innevånare medan socknen fort­farande var störst med sina 7200 .

Så småningom skedde ju flera, inkorporeringar med bl.a. Holm och Brinken efter hand hela "landsförsamlingen".

I augusti 1922 invigdes den staty av Baltzar von Platen som konstnären Christian Eriksson utfört och fick sin plats på torget där den alltjämt står. Invigningen skedde i samband med Motala Verkstads 100-årsjubileum.

En stor händelse var givetvis etablerandet av Motala Rundradiostation år 1927, vilket gjorde Motala känt över hela världen med sitt anrop "Stockholm-Motala".

Ett barnbördshus av allra modernaste slag begåvades vi med  år 1926 men trots att sparbanken donerade en halv miljon hade vi fortfarande inget lasarett.

Motala Allmänna Idrottsförening bildades 1907 och fick en läktarförsedd idrottsplan vid kanalen. Kända idrottsmän medverkade under invigningen. Sålunda hoppade Bo Ekelund 1.85 i höjd.

Motala Kraftverk blev färdigt 1922 efter fyra års arbete vilket genom regleringen skapat stor förändring i vår urgamla livsnerv Motala Ström och verksamheterna däromkring. Den gamla gården Hårstop "dränktes" och en liten holme i kraftverkssjön minner om dess forna existens.

Någon kulturperson av större dignitet, undantaget Jungfru Isberg, har Motala väl knappast haft inom sina gränser. I nära grannskapet på sitt "Örnnäste" residerade dock Verner von Heidenstam  från 1920-talet och fram till sin död 1940.

Motala var och är en industristad, en era som inleddes med Motala Verkstad, som på 20-talet nämndes som en av landets största industriföretag. Tillverkningen där har skiftat, alltifrån fartygs bygge, broar, loktillverkning, bussar, pressar, vevaxlar, diskbänkar, flygplansdelar och på sistone- avancerad sjukhusutrustning. Många tusen motalafamiljer har haft sin sysselsättning och bärgning här, släktled efter släktled i snart 170 år!

Men många, andra betydelsefulla industrier bar etablerats i vår stad. Redan på 1920-talet började Electrolux 
(då A/B Arctic ) sin serietillverkning av kylskåp enligt den geniala absorptionstekniken. Under detta årtionde började även Luxor radio sin verksamhet. I början mycket blygsamt under sin tekniske ledare och konstruktör Axel Holstenssons personliga ledning för att efterhand utvecklas till en av de ledande och största i branschen, " Radio-Grammofon-TV '' .

Två trikåfabriker har vi ståtat med liksom en större yllefabrik Asps Klädesfabrik sedermera Ängelfabrikerna". Vidare Lindqvists Verkstäder med kontorsutrustning, AB Ulax med sitt "mjölkfilter" och andra hygienprodukter, Holms Industri med tillverkning av bl.a gatu- och renhållningsmaskiner. Holmsbruk "Vocco" som tillverkade en gjuten värmepanna som var nära nog outslitlig. Norbergs spadfabrik är ett före tag som tidigt grundades men som fortfarande "lever" i allra högsta grad.

Detta. var ett axplock av alla de mångskiftande industriella verksamheter som ger liv och försörjning i vårt Motala.  Många nya framgångsrika företag har tillkommit under de senaste decennierna.

Om det således är industrisektorn som sätter sin prägel på Motala under de senaste 100/150 åren så var det utan tvivel det strömmande vatten, som vi kallar Motala Ström i dess lopp mellan Vättern och Boren, som under 1000-tals år innan varit den för bygden "livgivande" ådran.

Kyrkoherden och vetenskapsmannen Daniel Tiselius i Hammar berättar i sin avhandling på 1700-talet att Motala Kungsfiske" var namnkunnigast i landet där lax och ål fångas. Han beskriver även detaljerat ett s.k. "laxhus" som byggdes i strömmin och hur laxen där drogs upp levande med en s.k. "grind" av mässing. Även Carl von Linné, som ett par gånger besökte Motala, nämner med vederbörlig aktning det märkliga "kungsfisket" i Motala Ström.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Den här presenterade Motalahistoriken är endast en kortfattad översikt av vår bygd och dess öden under cirka 700 år. Den är inte redigerad eller behandlad med språklig omsorg utan i all hast nedskriven ”rakt upp och ned ”. Min förhoppning är dock att krönikan kan ge underlag för bild och textframställning evad det gäller personer och händelser från flydda tider.

Arne Westerberg 1994

Källor:          Källor:
Motala 100 år
Motalabygd  - olika årgångar
Odelberg, Det hände i Motala del I och II
Sjöö, Strövtåg del I-II
Diverse tidningsartiklar, arkivmaterial samt undertecknads mer eller mindre dokumenterade teorier och funderingar.

Nedskriven 1994
Inskannat 20120721 av Robert Ekinge och bildsatt 2015