MOTALA STAD

Redan år 1859 framfördes tanken bland borgare och tomtägare att köpingen borde söka stadsrättigheter. Frågan uppkom tid efter annan under årens lopp. Man hänvisade bl a till von Platens ide om Motala som kanalens "huvudstad".

Den 25 april 1877 hade man funderat färdigt och övergick till handling. En ansökan med hemställan om egen jurisdiktion och stadsvärdighet för köpingen Motala insändes till Kungl.Majt.

Ansökan bifölls den 3 oktober 1878 men med den reservationen att staden med nödvändighet skulle vara i besittning av ett rådhus. Man tillsatte omgående en kommitté i ärendet och snabbt fattades beslutet att ett rådhus skulle uppföras vid torgets östra sida. Ett lån på 75 000 kr togs upp för finansieringen av bygget. Ett högst betydande belopp, men man vågar nog påstå att resultatet blev utomordentligt bra.

Motala fick sin stadsvärdighet bekräftad i ett kungligt brev daterat den 15 oktober 1880 och skulle träda i kraft 1 april 1881.
I det nyuppförda rådhuset - eller stadshuset som var den mera gängse benämningen - inrättades lokaler för drätselkammare, borgmästarerum, arkivrum och en stor rådhussal, som tillika var restaurang. Samtidigt och icke att förglömma, blev här lokaler iordningställda som häkten för både kvinnliga och manliga arrestanter. Tidigare hade man förvarat lagöverträdare i den befintliga finkan nere vid Gästis i grannskapet av dåvarande tingshuset.

Invigningen av rådhuset skedde med stor pompa och ståt. Stadsfullmäktiges ordförande telegrafkommissarien S A Hollertz höll ett timslångt, briljant tal som han avslutade med "HELL DENNA BORG!"

Styresmän under stadens första 30 år blev i nämnd ordning:

Telegrafkommissarie Hollertz, som nu blev den förste i raden av stadsfullmäktiges ordförande, hade redan under köpingtiden visat sig vara en mycket duglig och handlingskraftig administratör. Han var därtill en reslig och ståtlig man och väckte stor beundran då han sågs på stadens gator, promenerande iförd sin tjänsteuniform: mörkblå frack, ståndkrage, guldgalonerade byxor, vit väst och trekantig hatt med blå/gul kokard.
Hollertz var även en gudabenådad talare, vilket han gav ett strålande prov på vid invigningen av järnvägsstationen år 1873. Kungen Oscar 11, som var närvarande vid detta tillfälle, uttryckte sin beundran med orden: "Jag har aldrig hört maken till ett sådant glänsande, fulländat, innehållsrikt och bländande tal, ett bättre tal hade jag ej kunnat hålla själv."
Vid ett annat officiellt sammanhang under en utfärd med honoratiores på Vättern med ångfartyget Örn höll Hollertz tal på fartygsdäcket inför de prominenta gästerna. Dessvärre råkade han komma för nära relingen på den gungande farkosten och mitt under sitt orerande föll han överbord. Mirakulöst nog höll han sig flytande och lyckades även hålla upp glaset med den ädla drycken i ena handen och balanserade elegant cylinderhatten med den andra, allt medan Vätterns vågor svallade.
Den gode telegrafkommissarien och stadsfullmäktiges ordförande var nämligen mycket mån om sin värdighet i både möjliga och omöjliga situationer.
Hollertz hade ett förflutet som s k överliggare i Uppsala. Enligt en på den tiden rådande ordning vid tillsättande av tjänster vid telegrafverket rekryterades ofta studenter från universiteten. Här gavs möjlighet att avancera efter visad duglighet.
Trots sitt ämbete som chef för telegraf och telefon hade Hollertz inte mycket till övers för telefonen, detta moderna påfund som han ansåg endast inbjöd till "sladder av obotliga pratkvarnar".

ELEKTRISK GATUBELYSNING
Teknikens landvinningar nådde även Motala. Telegraf fanns sedan 1855 och telefon redan 1870.
Gatubelysningen var emellertid bristfällig och bestod mest av fotogenlampor samt i vissa fall olja eller gas. Dessa anordningar krävde mycken manuell hantering och var relativt kostsamma med tanke på det klena resultatet. Men år 1890 framträdde "motalakungen" John Andersson på arenan. Om denne driftige mans många olika företag skall mera ingående berättas i en särskild personkrönika senare.

Från vänster:   1. Spiksmedjan. 2. Vaddfabriken. 3. Turbinhuset till Kraftverket.   4. Där bakom smedbyggningen.  5. Kraftverket.  6. Holms Kvarn.   7. I förgrunden dammluckor till Klockfodralsfabriken.   Över taken på spiksmedjan och Vaddfabriken ser man taket på en av ekonomibyggnaderna till Charlottenborg riven 1964.

Bland mycket annat hade John Andersson ett eget litet kraftverk vid Strömmen. Han erbjöd sig nu att förse staden med elektrisk gatubelysning. Offerten gällde en kontrasterad leverans av elkraft för femton år framåt i tiden. Den bestod av 60 glödlampor av 25 normalljusstyrka, vilka skulle hållas tända från skymning till kl 12 på natten. Vintertid även på morgonen. 25 kr per år och lampa var priset. Staden undertecknade kontraktet och blev därmed en av de första landsortsstäder i Sverige som kunde briljera med elljus på gator och torg.

Hur det sedan gestaltade sig för lykttändare Pettersson är en helt annan historia. Det är ju ett allmänt känt faktum att så gott som varje tekniskt framsteg följs av minskade arbetstillfällen - åtminstone till en början.

KÄLKAR OCH VELOCIPEDER
Vid den här relaterade epoken var det vintertid ett mycket livligt kälkbacksåkande på stadens gator. Stadsborna var både upprörda över och rädda för kälkarnas vilda framfart på de isiga och branta gatorna, som troligen saknade gångbanor.

Myndigheterna blev till slut tvungna att upprätta ett speciellt kälkbacksreglemente, vilket hänvisade utövarna av det populära åkandet till Medevigatans och Repslagaregatans backar och endast med start från Bispmotalagatan ner mot viken. Reglementet innehöll även en viss tidsbegränsning på kvällar.

Ett annat orosmoment var den tilltagande velocipedåkningen. Detta föranledde stadsfullmäktige att utfärda detaljerade föreskrifter när det gällde framförandet och hanteringen av dessa nymodiga fordon. De skulle sålunda framföras varsamt och absolut inte fortare än hästfordon och endast på gator som var lämpade för åkande och ridande. Andra trafikanter skulle varnas i god tid genom signal av den obligatoriska ringklockan, som varje velociped torde vara utrustad med.

BANKER
Den först etablerade banken i Motala och som kom till stånd redan 1860 var i själva verket endast ett filialkontor till Vadstena Enskilda Bank. Denna bank gick efter ett antal år i konkurs - till följd av bankdirektörens "mystiska affärer" sägs det.

Ägandet övergick därefter till Norrköpingsbanken, som lär ha flyttat in i det av klockare Renholm uppförda huset på Bispmotalagatan (bokhandelshuset).

Motala Folkbank grundades 1876 av framstående borgare i köpingen, bl a ingick John Andersson i ägarbilden. Även den banken blev konkursmässig och förorsakade en veritabel krasch i samhället. Mera om detta i samband med porträttet av John Anderson.

Motala Sparbank grundades redan 1860 och man byggde så småningom en egen fastighet på Poppelgatan 3.

Efter hand tillkom så Svenska Handelsbanken och Östergötlands Enskilda Bank.

Vid sidan av nämnda banker fanns en del mindre bankverksamhet, flera av dem knutna till jordbrukskommunerna men med kontor i Motala.

FABRIKSIDKARE VID SEKELSKIFTET
Under senare delen av 1800-talet började Motala att mera på egen hand utvecklas. Man var inte längre så beroende av serviceinriktningen på Motala Verkstad. För att belysa detta ges här en översikt av några blomstrande verksamheter vid nämnda tid. Denna expose gör naturligtvis inte anspråk på att var fullständig - många andra företag fanns särskilt utefter Strömmen, men de nedan nämnda far illustrera mångfalden av produkter och en optimistisk företagaranda.

MOTALA STRÖMS KRAFT AB:
Bolaget byggde en modern kraftstation vid Näs år 1903. 
Den hade från början fyra generatorer. 
Verkställande direktör var J A Sundling i Motala. 
Årsvinst 1910: 55 000 kr.

MOTALA MÖBELAKTIEBOLAG: 
Start år 1906 med ett aktiekapital på 8 100 kr. Företaget var beläget vid Holms Pappersbruk men flyttade senare till Vätterviken. Tillverkningen bestod av finare möbler, tillverkade av en mycket skicklig arbetarstam bestående av 18 man. Ledare för tillverkningen var Hjalmar Hugo Zetterberg och C A Fridlund.

MJÖLKFILTERFABRIK (på Ekön): Fabriken grundades 1902. Man framställde här kemiskt renat filter för filtrering av mjölk. Filtren gick även på export praktiskt taget över hela världen. 26 personer sysselsattes och ägare var disponent J W:son Ulander.

SVENSKA FILTSKOFABRIKEN. Grosshandlaren Carl Welin flyttade sin tillverkning från Stockholm till Motala och Vätterviken år 1909. Lokalerna var stora och en elektriskt driven maskinpark installerades. Arbetsstyrkan bestod av 25 personer samt av ytterligare ett 60-tal som sysselsattes med hemarbete i staden. Specialiteten var barnskor, tofflor och nymodigheten sandaler.

MOTALA FILFABRIK: Här var 11 personer anställda med tillverkning och omhuggning av filar.

CARL, ANDERSSONS MÖSS- OCH PÄLSVARUFABKIK:  
Man startade i tämligen blygsam skala 1872 men expanderade 
efter hand och blev väl inarbetade över hela landet. 
Man sysselsatte ett 70 tal arbetare och företaget fanns kvar 
långt fram i vår egen tid. 

EMIL HJERTMANS KASSASKÅPSFABRIK: 
Drevs av den mycket skicklige innehavaren, som fann marknad över hela landet.

MOTALA TURBINFABRIK. Anlades 1899. Jöns Carlsson visade sig vara en mekanisk begåvning och han tog patent av vittomfattande betydelse. Många kvarnar, kraftanläggningar och sågverk använde sig av hans tekniska framsteg. 30 personer var anställda.

KATRINEFORSBRUK Företaget fanns redan vid mitten av 1800-talet och då som en betydande stångjärnssmedja. Efter Motala Verkstads inträde på den marknaden övergick man till fabrikation av spadar, skyfflar och plogbillar. Ägare var W A Sandbergs Manufaktur. Anläggningen brann ner 1912 och upphörde därmed.

NORBERGS SPADFABRIK Började tillverkningen 1890 och finns fortfarande men nu i Fiskars Konsumentprodukter ABs ägo.(se bild)

MOTALA HÄSTSKO- OCH KILHAKSFABRIK: Efter starten på 1880-talet gick man raskt framåt och lyckades även på exportsidan, bl a med leveranser till Brasilien. Produkten hette BB Originalkilhakar och innehavarna hade själva konstruerat maskinerna.

MOTALA TRIKÅFABRIK: Fabrikör K G Olsson etablerade sig 1899 i förhyrda lokaler. Han hade till en början ett fåtal symaskiner och två s k rundstolar och sysselsatte sex personer. 1907 inköpte fabrikör Olsson ett helt kvarter vid vätternstranden, där det tidigare varit illaluktande garverier. Fabrikationen utvecklades nu starkt med allehanda trikåvaror, Lahmans, halv- och helyfeprodukter m m. Fabriken fanns kvar ända in i vår egen tid. (se Motalabygd 1991) (se bild t v)


BISPMOTALA TEGELBRUK: Fanns redan i verksamhet 1873 under disponent Hugo Anderssons ledning, medan styrelsen var stationerad i Vadstena.

MOTALA TÄNDSTICKSFABRIK: Denna anläggning borde egentligen vara värd en egen, krönika, då fabrikationen av "säkerhetständstickan" var epokgörande. Denna revolutionerande uppfinning gjordes av kemisten Pasch på 1840-talet, och han tog omgående patent. Visserligen kunde dessa stickor "endast tända mot lådans plån", men det återstod en viktig detalj: efter slocknandet glödde stickan alltjämt och därmed kvarstod en viss brandrisk. Det var nu som motalaapotekaren Axel Sandberg kom in i bilden. År 1870 presenterade han en helsäker tändsats som inte glödde efter stickans slocknande. Sandberg tog snabbt patent på sin uppfinning.

Motala Tändsticksfabrik startade samma år och med apotekare Sandberg som ledare. Fabriken uppfördes mycket snabbt och efter tio månader var fabrikationen i full gång.
Motalastickorna blev en god exportartikel och såldes främst till England och Tyskland.
1875 utbröt brand i fabriken och den brann ner till grunden - produkten var ju minst sagt eldfängd. Fabriken återuppfördes och fabrikationen var snart i full gång. Ägare var nu Erik Holmberg från Södertälje och denne hade ett 100-tal anställda. Tyvärr drabbades fabriken ånyo av en förödande brand år 1895 och återuppstod icke vidare.
Klart är att Motala säkerhetständstickor blev ett begrepp världen över. Verksamheten gav under sin tid arbete åt köpingens/stadens invånare och speciellt kvinnor och barn(!)

KNAPPNÅLSFABRIKEN: En lite udda produkt detta med knappnålar, men fabriken gav arbete åt ett antal invånare. Fabrikationen inrymdes i huvudbyggnaden på Bondebacka och leddes av verkmästare Elfeén. Han hade ättlingar i Motala långt fram i vår tid.
Godtemplarveteranen J G Ekman, som i sin ungdom arbetat på Knappnålsfabriken, berättade att allt arbete skedde för hand och lönen var åtta skilling per dag. För anbringandet av knappnålshuvudet fick man fyra skilling per 1 000 nålar. Fabriken startade någon gång på 1800-talet och när den upphörde är oklart. Kanske den inte alls existerade i det här skedet av Motalas historia - men ändå!

Bland andra industrier när seklet var ungt kan nämnas Fredrik Asps Yllefabrik, Holms Pappersbruk, Motala Tvättinrättning samt icke att förglömma Motala Spritfabrik.
Motala Verkstad har skildrats i annat sammanhang och framgångsrika storföretag som Luxor, Electrolux, Verkstadsbolaget Lindqvist m fl tillhör en senare utvecklingsperiod i vår stads historia.

Vad som är betecknande för här uppräknade fabriker och verksamheter är att så gott som samtliga låg utanför Motala stads gränser. Kanske ville man inte störa den lugna idyllen i stan med rykande och slamrande fabriker? Men nog fanns det åtskilliga hantverkare och småföretagare inom stadens hank och stör också.

JÄRNVÄGSPROJEKT
Många ideer kläcktes för att sätta fart på den unga staden och dess näringsliv. En smalspårig järnväg till omgivande lantbruksdistrikt ansågs önskvärd. Den skulle trafikera dels sträckan Motala-Fornåsa dels Motala-Tjällmo. Med förbättrade kommunikationer skulle handeln i staden gynnas ansåg man helt klokt.

En reguljär båtlinje inrättades för att komma i bättre kontakt med västgötasidan. Vättern hade ju alltid varit en ur köpmannasynpunkt förarglig spärr mot väst. Den ambitiösa båttrafiken över Vättern slutade dessvärre snart nog med konkurs.

Av järnvägsplanerna förverkligades endast sträckan Motala-Fornåsa.

Vid den här tiden arbetade man intensivt på att söka förmå Statens Järnvägsverkstäder att förlägga sin fabrikation till Motala. Efter till en början mycket hoppingivande förhandlingar bestämdes dock till slut, att dessa verkstäder skulle placeras i Örebro.
Detta med järnvägar och dess sträckningar diskuterades mycket livligt i slutet av förra århundradet. Det fanns många i stadens styre som hade åsikter om bl a stationshusets placering. Man ansåg att detta borde ligga vid Vätterviken i närheten av Bispmotala och att järnvägen borde fortsätta mot Medevi och Askersund i norr samt via en bro över Skepparpinan(!) till Vadstena och söderut. Föga anade man då den framtida expansionen av buss- och biltrafiken.

BAD OCH KURANSTALT
Lilla Hjo hade anlagt en vattenkuranstalt så varför kunde då inte Motala, som hade minst lika goda förutsättningar, locka turister med en liknande anläggning? Frågan stöttes och blöttes ett flertal år och man kom så långt att man enades om att platsen för den tilltänkta kuranstalten borde ligga nära kanalen - ungefär där sedan SJs godsmagasin uppfördes. Om det var SJ som satte stopp för projektet är väl inte klarlagt men drömmen om en vattenkuranstalt stannade just med en dröm.
De storvulna planerna kunde alltså inte förverkligas, men den idérike och handlingskraftige stadsfullmäktigeordföranden vid den här tiden, regementspastor Oskar Söderström, såg till att staden fick ett högst förträffligt varmbadhus, vilket stod klart år 1904. Han hade idogt under lång tid pläderat för att staden borde ha ett badhus, där invånarna även under den kalla årstiden kunde njuta av hälsosamma bad.
Nu upptäckte man sent omsider även Varamon. Denna badvik var givetvis välkänd för motalaborna, dock icke lanserad som en turistattraktion. Däremot var den till synes outtömliga förekomsten av den finaste och renaste kvartssand välkänd och mycket begärlig för företag i järn- och plåtbranschen.
Emellertid började planer smidas på en spårväg ut till detta fina bad, som "inte stod västkusten eller sydeuropa efter". I varje fall inte när det gällde rent, klart vatten, vacker natur, helt stenfri botten och långgrunda stränder. Även kuranstalten kunde ju anläggas här liksom ett fashionabelt turisthotell! Av dessa storstilade planer blev dock inte mycket. Ett hästanspänt remmalag lär dock ha funnits som fraktade de badsugna till Varamon.
Beträffande nämnde varmbadhus kan nämnas, att ena kortväggen var försedd med en stor muralmålning: ett orientaliskt motiv utfört av konstnären Carl Eric Törner. Denne var född och uppvuxen i Stockholm och kom från en förmögen familj. På grund av dåligt inflytande från bohemiska konstnärsvänner i storstaden ansågs det lämpligt att han kom i lugnare förhållanden och hamnade då i Motala, där han avled år 1911. Av allt att döma hade han fortfarande problem med starka drycker och det sägs, att man nödgades låsa in honom i badhuset med en back pilsner för att den beställda målningen skulle bli klar.

VATTEN OCH AVLOPP
En angelägen och till synes ofrånkomlig installation började nu på allvar diskuteras. Det gällde anläggandet av dels ett vattenledningssystem för. staden, dels ett kloaksystem.

Den drivande kraften när det gällde dessa projekt var den oförbrännerlige apotekaren Axel Sandberg. Han mötte ett envist motstånd från flera av stadens mäktige, men gick till slut segrande ur striden. Trots de höga kostnaderna - ett lån på 150 000 kr var nödvändigt - klubbade fullmäktige igenom förslaget att förse staden med "rinnande vatten och avlopp".
Är 1897 igångsattes arbetet. Intaget gjordes ute i strömfåran i viken, där ju flödet var tillfredsställande. Ett elektriskt drivet pumpverk uppfördes vid stadsparken. Där filtrerades vattnet och pumpades upp till ett vattentorn beläget vid begravningsplatsen.
Vattenledningsinstallationen stod klar 1899. Nedan bilder av bygget.

Hur reagerade då invånarna på detta med kommunal leverans av rinnande vatten via kranar i hemmet? Man hade ju i allmänhet tillgång till vatten i egna gårdsbrunnar och källor, visserligen med begränsad tillgång vid en del tillfällen men ändå. Men vad var väl enklare och naturligare än att gå ner till viken, Strömmen eller kanalen som man gjort i alla tider för att förse sig med vatten? Med ok försedda vattenhämterskor hade varit en traditionell företeelse sedan långliga tider. Vid bryggorna hämtade man vatten och här skedde även tvätt i stor utsträckning. Det borde dock ha varit rätt kärvt den kalla årstiden! Moderniteten och bekvämligheten gjorde sig snabbt gällande och fler och fler hushåll anslöt sig till den kommunala vattenledningen, även om inte alla drog in ledningen i lägenheten utan nöjde sig med en tappkran på gården.
Kloakledningen visade sig bli längre än beräknat och därmed dyrbar. Avloppsvattnet från större delen av staden släpptes ut i viken, höjdskillnaden medgav detta. Men vissa ledningar mynnade ut i Strömmen via en kulvert under kanalen vid Motala Verkstad. På detta utsläpp reagerade Motala Verkstad med upprörda protester. Verkstadsfolket hade nämligen sin vattentäkt i Strömmen och hävdade med all rätt att denna skulle förorenas av stadens avlopp. Resultatet blev att staden till dryga kostnader fick förse verkstadsfolket med ett nytt vattenintag - ovanför kloakutsläppet.
Det fanns en annan del av samhället, ännu icke inkorporerad, nämligen Holmsområdet, som fick sitt vatten från Strömmen. Här utbröt en epidemi av dysenterikaraktär samt tyfus med inte mindre än 30 dödsfall! Även i staden började en rödsotsepidemi, som troligen kunde härledas till förorenat vatten. Myndigheterna blev obehagligt överraskade; Vätterns vatten var ju av erkänt god kvalitet! Det var ju faktiskt bara att dricka och använda till matlagning och hushåll, som man alltid gjort utan risk.
Var det möjligen vattentoaletterna, denna nya bekvämlighet, som installerats i allt större omfattning som kunde vara orsaken? Utsläppen gick ju direkt ut i viken och i Strömmen. När så kraftverket tillkom blev förhållandena ohållbara. Då kraftverket vid vissa tillfällen stod stilla, upphörde det naturliga flödet i viken och man tvingades till slut att flytta vattenverket till Råssnäs.

LOKALPRESS
Det var i huvudsak två tidningar som var "lokalpress" vid denna tid, nämligen Motala Tidning och Motala Posten.
Motala Tidning flyttade med sin handdrivna tryckpress till Motala 1881, vid stadsblivandet. Den lär tidigare av någon okänd anledning ha tryckts i Skänninge och redaktionen hade enligt uppgift varit inrymd i bokhandelshuset hos handlare Branting.
Det sägs (enligt Odelberg), att redaktören som tillika var ägare av tidningen, även arbetade som sättare och tryckare. Han hade sju barn som fick hjälpa till med falsning och vikning. En anställd fanns åtminstone, kanske frilansare, nämligen en yngling vid namn Wilhelm Moberg. Han hade under sin mycket korta antällningstid till uppgift att referera fullmäktiges sammanträden. Tilläggas kan, att han debuterade här som bygdeförfattare under pseudonymen Wille i Momåla.
Motala Posten startades år 1886 med målsättningen att konkurrera med Motala Tidning om läsarnas och annonsörernas gunst. Motala Verkstad hade den större folkmängden vid denna tid, varför man inriktade sig på verkstadsarbetarna och stöddes i viss mån av dem. Motala Tidning var då som nu ett liberalt organ. Postens satsning på arbetarklassen var ur ekonomisk synpunkt mindre lyckad och nedläggning hotade. Då inträdde riksdagsmannen C J Jakobsson på Karshult som ledare för ett nybildat tidningsbolag med utpräglad högerprofil. Ända fram i vår tid utkom dessa två tidningar, Motala Tidning och Motala Posten, endast tre dagar per vecka, nämligen måndag, onsdag och fredag.
Den namnkunnigaste- och långvarigaste - av Postens redaktörer var Georg Scheutz, som ledde Posten från 1899 till 1948! Han avgick i samband med att arbetarrörelsen övertog ägandeskapet. Innehavet blev inte så långvarigt; tidningen övergick i LO-ägda Östgöten och upphörde som lokaltidning.
Förutom dessa två tidningar uppstod det sporadiskt en del tidningsföretag. Arbetaren hette en som startade 1902 och där Carl Sjögren, senare riksdagsman, var redaktionens starke man. Ansvarig utgivare var den kände nykterhetskämpen G V Stenholm. På grund av ekonomiska svårigheter upphörde Arbetaren efter bara fyra år.

LASARETT OCH SJUKVÅRD
Regementsläkaren och tillika stadsläkaren I Bohnsack framhöll upprepade gånger nödvändigheten av ett sjukhus i köpingen/staden. I sitt testamente daterat 1882 bestämde han, att en grundplåt på 2 500 kr skulle anslås för ett blivande sjukhus och anmodade stadens styrelse att tillskjuta medel för att förverkliga lasarettstanken inom en snar framtid.
Det skulle dröja 90 år innan denna bohnsackska önskan gick i uppfyllelse!
När Motala Sparbank avvecklades, Östergötlands Enskilda Bank tog då över, gjordes en del donationer "till allmännyttigt ändamål i staden" som det hette. En jubileumsfond på en halv miljon kronor instiftades, vilket avsåg inrättandet av ett lasarett. Motala stad visade tyvärr ett ganska ljumt intresse för denna storartade gåva, medan Vadstena passade på och fick därmed sitt lasarett. Nog hade det väl varit mera angeläget att Motala begåvats med detta sjukhus. Här fanns ju ett starkt expanderande industrisamhälle och inte minst med tanke på Motala Verkstad, som visserligen sedan länge hade en s k sjukstuga men som allt som oftast drabbades av olycksfall av mera allvarlig art.
Innan Vadstena lasarett tillkom, hade man endast det på den tiden avlägsna Linköping att tillgå för komplicerade olycks- och sjukdomsfall.
När det gällde sjuktransporter var man hänvisad till den smalspåriga järnvägen och när det gällde Vadstena hade man därtill ett tågbyte i Fågelsta. Man kan ju lätt inse, att det inte var några nöjesresor för svara olycksfall och ibland dödssjuka människor.
Röda Korset tog initiativ till anskaffandet av en s k ambulansbil, vars komfort var av enklaste slag och föga lämpad för svårt skadade patienter. Ambulanserna förbättrades efter hand men klart är att Röda Korset här gjorde en av sina många fina insatser i mänsklighetens tjänst och skall ha en eloge härför. Stadens myndigheter var som sagt tämligen ointresserade av lasarettsfrågan. Men så inträffade något som satte skräck i de styrande. En difteriepidemi utbröt 1891, vilken förorsakade mångasvåra sjukdomsfall och med en dödlighet på inte mindre än 40%! Scharlakansfeberns härjningar under åren 1885-86 liksom den ständiga oron för att den fruktade koleran skulle gå till förnyad attack fanns i skräckblandat minne.

 Det beslöts nu att ett epidemisjukhus skulle uppföras. Det var brådskande och man tog upp ett lån på 6 000 kr och detta sjukhus vid Sveavägen (i Brinkbacken) stod klart redan 1893. Av någon anledning ville man inte förlägga det inom stadens gränser!

Långt senare - under mitten av 20-talet - begåvades staden med ett mycket modernt och tidsenligt barnbördshus, vilket till stor del finansierades med donationsmedlen. Detta BB under stadsläkaren Gideon Erikssons (sedermera med namnet Toss) ledning blev högt prisat i vida kretsar. Många blivande mödrar från olika delar av länet sökte sig till Motala för att föda.
Vid invigningen uttryckte sig stadsläkaren G Toss/Eriksson: "Detta förlossningssjukhus är så planerat att det i en framtid kan förenas med en större sjukvårdsinrättning, ett lasarett, om ortens utveckling gör det möjligt". Som alla vet blev detta möjligt år 1970. På granntomten till barnbördshuset har vi nu vårt förnämliga lasarett och BB ingår i vårdapparaten.


BIBLIOTEK OCH NYKTERHETSRÖRELSE
När det gäller lånebibliotek var verkstadsarbetarna pionjärer. De gick år 1886 samman i en "läsklubb" som de kallade "Fria tankens vänner". För bokinköpen tog man ut 20 öre per år och medlem på fackföreningsavgiften.
Det blygsamma bokbeståndet hamnade så småningom hos ABFs lokalavdelning för att efter hand ingå i Motala Sockens Folkbibliotek, som var inrymt i Davidshemsskolan i Samuelsberg. När socknen hade uppfört sitt kommunalhus på Östermalmsgatan inreddes där ett för tiden välsorterat bibliotek och med ett omfattande bokbestånd av både skön- och facklitteratur. Kanske fanns där även kvar något av Fria tankens vänners böcker?
Efter inkorporeringen av Motala Verkstad omdöptes biblioteket till Motala Stadsbibliotek och finns nu som bekant i Folkets Hus på Sjögatan.
Staden hade alltså inget eget bibliotek men det hade nykterhetsrörelsen IOGT i sina lokaler på Kyrkogatan, "Klippan". Här huserade Cello-Lasse som bibliotekarie. Denne drev en finmekanisk verkstad på Hårstorpsgatan och var därtill amatörmusiker av rang med cellon som favoritinstrument, därav smeknamnet. När man som liten kille vågade sig till Klippan för att låna något spännande, möttes man alltid lika vänligt och hjälpsamt av denne som man tyckte jättelike Cello-Lasse, som på sitt alltid lika lugna, lågmälda sätt såg till att låntagaren fick med sig något läsvärt under armen, när han bockande gick därifrån.
När jag senare i livet fick nöjet att leverera böcker till IOGTs bibliotek, upplevde jag med vilken omsorg Cello-Lasse alltid valde litteratur för det lilla penninganslag han hade till sitt förfogande och som han troligen drygade ut ur egen ficka.
Stress var för honom ett okänt begrepp, han gav alltid intryck av att ha så mycket tid som helst till sitt förfogande. Djupt försjunken i något bokverk glömde han tid och rum, t ex att butiken var i färd med att stänga. Ibland kom hustrun ner till oss och vänligt men bestämt påpekade för sin boksynte make, att nu var det dags att gå hem. Cello-Lasse var en sann bokvän och en hedersman i alla stycken!.

Ordenshuset som hyste nämnda bibliotek, byggdes 1887 och inrymde även en teaterlokal vars verksamhet drevs av Logen Union. Beträffande nykterhetsloger i vår bygds förgångna, kräver dessa en egen, mera uttömmande historik, som mer sakkunniga säkert kommer att bidra med. Här skall endast förutom ovanstående nämnas Logen Baltzar von Platen med säte i Motala Verkstad, Logen Framåt, Motala Blåbandsförening och Logen Friska Viljor.

NÖJESLOKALER OCH FESTPLATSER
Gamla Hotellet eller Prins Oskar, som det kallades, var beläget vid Kungsgatan (där apoteket Kronan nu har sina lokaler). Huset räknade anor från 1840-talet och blev efter om- och tillbyggnader både restaurang, hotell, skola och till slut även lokal för Motala Museum.
Köpingens ungdomar och ibland även stadgade familjefäder med fruar samlades här till sång och dans i denna den enda festlokal som ansågs passande för 'gräddan' i samhället. Gästis vid södra brofästet, som gick under benämningen Prins Carl, var även attraktivt inte minst för sitt natursköna läge sommartid och även för sin erkänt goda taffel. Gästerna kom ofta från kringliggande landsbygd och utgjordes ofta av mjölnare och verkstadsfolk.
Hotell Prins Oskar låg å andra sidan mitt i centrum och var länge den enda lokalitet där teaterföreställningar kunde anordnas och där kulisser och musikestrad kunde inrymmas. På 1880-talet fanns det en pianolärarinna vid namn Anna Normelli som anordnade tillställningar i hotellets stora sal, där hennes elever fick visa prov på sina färdigheter. Det formade sig till familjefester, där både gamla och unga svängde om i dansen. På långa bänkar vid sidorna av dansgolvet satt de äldsta och beskådade den sirliga och ibland våldsamma framfarten på dansgolvet.
Teatertablåer uppfördes då och då och ibland gästades hotellet av en trollkarl, en händelse som vår mäkta populär. Vid ett tillfälle kom en skådespelare från Stockholm och denne hade med sig den första fonografen som han demonstrerade för de minst sagt häpna motalaborna.
Området bakom hotellet, där sedermera saluhallen tillkom, bestod av en trädgård och här gick många livliga fester av stapeln under den varma årstiden. Ett musikkapell spelade i en liten paviljong och många kulörta lyktor runt om i träd och buskar skapade romantisk feststämning i höstmörkret
År 1881 , vid stadsblivandet, upphörde hotellrörelsen - det nya stadshuset stod då färdigt och hit kunde man nu även flytta sina borgerliga fester.
Hotellet Prins Oskar hade ägts och tillbyggts av köpingens starke man bryggaren Abraham Rosendahl. Efter dennes bortgång inlöstes det av köpingen. Här inrättade man nu Motala Elementarläroverk för gossar. Skolan drevs i privat regi av rektor Lindau, som betalade 600 kr per år i hyra Rektor Lindau var belåten med lokaliteterna i det gamla hotellet och han var dessutom mycket tilltalad av den gamla hotellträdgården, som nu kunde tas i anspråk som rastplats och för lekar och bollspel.
Kraven var ju inte så stora på den tiden och det ansågs fördelaktigt att ett av klassrummen var stort nog att med en skärm avdelas till två rum, ett för förberedande och ett för första klass. Läraren magister Delphin hade sitt privata bostadsrum i ett litet krypin, som mera liknade en skrubb, vägg i vägg med skolsalen. Det hände ibland att han tog med sig några välartade elever in i sin bostadsskrubb, där de fick tillfälle att bläddra i hans många fint illustrerade böcker.

År 1896 beslöts att det Enskilda läroverket skulle ombildas till samskola och därmed öppnas även för flickor och drivas med statligt bidrag. Efter 32 år i det gamla hotellets lokaler stod så år 1913 den nya magnifika läroverksbyggnaden på Nya Skolgatan färdig. Motala museum fick nu överta de gamla skollokalerna på Kungsgatan och var kvar där i flera decennier.

BONDEBACKA OCH FOLKETS PARK
Bondebacka festplats hade sin upprinnelse i nykterhetsrörelsen, som sommartid samlades i den s k Bondebackahagen. Här dansade man och förnöjde sig. Det bjöds på amatörteater och andra nöjesarrangemang. Denna anspråkslösa anläggning i det sällsamt natursköna området blev snart mycket populärt. Scen och dansbana med musikkapell tillkom och på 1910-20-talen kunde man ståta med scenframträdanden av förvånansvärt god klass. Publiktillströmningen var god och kunde ibland räknas i tusental.
År 1899 var entreavgiften 10 öre men den höjdes givetvis efter hand och då speciellt vid engagerandet av dyra artister.
Folkets Park/Folkets Hus hade klar anknytning till arbetarrörelsen och började sin verksamhet vid sekelskiftet. Motala Arbetarkommun stiftade år 1899 en folketshusfond och som fondens sekreterare verkade Carl Sjögren, sedermera mycket aktiv kommunalman samt även riksdagsledamot. För sina sammankomster och festligheter hyrde man en hage, Englandshagen, av patronen på Bergsätter. Det visade sig emellertid efter en tid att den gode patronen inte hyste särskilt höga tankar om arbetarrörelsen och dess agerande, varför han sade upp hyresavtalet efter ett par år.
I den brydsamma situationen beslöt man att försöka inköpa ett stycke mark för sin parkverksamhet. Duvedals gård erbjöd då ett ur odlingssynpunkt oanvändbart område för 1 500 kronor, vilket arbetarrörelsen inköpte. Området var mycket oländigt och bestod av omväxlande sly, kärr och stenigt moras, kanske det var därför det kallades Småland?
Arbetarna på Motala Verkstad ställde nu frivilligt upp på kvällar och helger med röjning och dikning och redan till sommaren 1903 kunde en dansbana tas i bruk och året därpå uppfördes en scenbyggnad. Nu började man så smått konkurrera om den dans- och nöjeslystna publiken. Allt attraktivare artister engagerades, vilket till slut gjorde att Bondebackas hittillsvarande dominans i branschen började dala och till slut mer eller mindre upphörde.
Givetvis hade då Folkets Park med fackföreningarnas stöd undan för undan byggts ut och förskönats till en i alla avseenden förstklassig festplats med två dansbanor, servering och en arkitektskapad friluftsteater.
Stadens första Folkets Hus uppfördes också på en tomt som inköpts av Duvedals gård. För denna verksamhet bildades en särskild förening. Den för sin tid både till storlek och arkitektur imponerande byggnaden med en inredning av extraordinärt slag ritades av ingenjören Lars Kolmodin. Andelsfonden som stod till förfogande uppgick till 10 000 kr, men trots att mycket av det grundläggande arbetet utfördes av frivilliga insatser och så gott som oavlönat var det hela tiden stora problem med ekonomin och man måste även ta upp lån av LO.
År 1907 kunde man emellertid hålla den första festligheten och många fackliga sammankomster följde i denna smått unika byggnad, som väckt berättigad uppmärksamhet långt utanför samhällets gränser. Gamla Folkets Hus vårdas pietetsfullt och är numera K-märkt. Beträffande "scenens konster" fanns redan 1904 Motala Teater i anslutning till nykterhetsrörelsens fastighet Klippan på Kyrkogatan. Här uppfördes tämligen avancerade teaterföreställningar, kabareer och revyer. Som invigningsprogram gav man operan Aida!

Vid tiden för första världskriget gjorde filmen sitt intåg även i vårt samhälle. Några små biografer etablerades, bl a Regina på Drottninggatan, som till en början drevs av nykterhetsrörelsen.

SÄLLSKAPET ARBETARNAS RING
Denna rörelse och dess utveckling i vårt samhälle kräver en mera sakkunnig skribent än under-tecknad och kommer säkerligen att föreligga inom en inte allt för avlägsen framtid. Därför upptas "Ringens" historia i denna krönika endast i en kort sammanfattning.
Vid industrialismens starka genombrott i slutet av förra århundradet började arbetarklassen att organisera sig i hela landet, så även i Motala och framför allt och av naturliga skäl i Motala Verkstad. Agitatorn August Palm besökte Motala 1899 och i sitt tal uppmanade han arbetarna att gå samman och bevaka "klassens" intressen. Vid hans veckolånga besök bildades Motala Arbetarkommun, som under sig samlade de olika fackförbunden som tidigare verkat var för sig. "Eniga vi stå, söndrade vi falla" var parollen. Denna epok i vår demokratiska utveckling finns med stor sakkunskap beskriven i otaliga böcker och skrifter, varför detta nog så viktiga ämne inte berörs mera ingående här.
Sällskapet Arbetarnas Ring bildades i Motala Verkstad år 1883 och impulsgivaren var "brännvinskungen" L O Smith, som för övrigt ägt Motala Spritfabrik. Arbetarna uppmanades att gå samman och köpa större kvantiteter av livets nödtorft för att på så sätt pressa priserna hos bönder och andra leverantörer.
I början stod styrelsemedlemmarna i Ringen själva sent på kvällarna - kl 9 efter arbetets slut - och sålde varorna till sin arbetskamrater och deras familjer. Någon särskild butikslokal hade man inte till en början utan man fick tillstånd att utnyttja en godsfinka på stationsområdet vid Motala Verkstad för ändamålet.
Folk kom ibland med skottkärror som fylldes av varor, mestadels silltunnor, potatis och fotogen som ju var arbetarklassens bas för överlevnad vid denna tid.
Affärsiden Ringen utvecklades och efter några år hade man en egen affärsfastighet och varusortimentet blev allt mer omfattande. Butikspersonal anställdes, så att man nu kunde ha öppet på dagtid. Från denna blygsamma början växte så Konsum Ringen - och inte bara i Motala Verkstad utan även i omgivningarna med flera butiker.
I själva staden öppnades den första Ringenbutiken år 1923. Den var belägen på Medevigatan (Urban Hjärnes väg) ungefär där Försäkringskassan nu finns.

MOTALA - LANDETS MINSTA STAD TILL AREALEN
Vid tiden omkring sekelskiftet var Motala ett typiskt exempel på den lugna, idylliska småstaden. Makthavarnas strävan gick ut på att staden skulle framstå som en lugn hemvist för turister. Motala var onekligen (och är alltjämt) en härlig sommarstad och attraktiv för turister.
Försiktigheten var ledstjärnan och finanserna sköttes på ett tryggt sätt. Det fanns en tämligen ljum inställning till expansion. Våghalsiga och som man ansåg dyrbara projekt som kom upp på dagordningen lades försiktigtvis på hyllan. Ett incitament som ofta diskuterades på stämmorna var tanken att utöka stadens snäva gränser. Det ansågs till slut ofrånkomligt att råda bot på "trångboddheten"genom inkorporering. Utanför den lilla stadskärnan hade det växt upp flera förortssamhällen. Dessa hade sämre sanitära förhållanden och måhända även lägre bostadsstandard, dåligt gatuunderhåll och sämre brandskydd. Risken fanns att här skulle utvecklas s k kåksamhällen.
Till bilden kom så den sociala skiktningen - motsättningarna mellan borgarna i staden och den mer genuina arbetarbefolkningen i förorterna med den där rådande torftigare miljön.
Stadsläkaren kom år 1906 med förslaget att Motala Verkstad skulle bilda ett municipalsamhälle tillsammans med några av förorterna. Ett förslag som nog inte var så väl genomtänkt i betraktande av att Motala Verkstad redan hade ett väl fungerande samhälle och välordnad omsorg och service. Här hade man inget intresse av att slås samman med "problematiska'' områden utanför stan. Man måste också komma ihåg att staden vid den här tiden endast kunde redovisa 3 000 invånare, medan Motala socken hade 10 000!
Arbetarförstäder har väl aldrig varit särskilt åtråvärda för de styrande i städerna. De gav för dåligt skatteunderlag för de beräknade merkostnaderna vid eventuellt införlivande. Men något måste trots allt ske och år 1913 togs den brännande frågan upp. Noggranna och krassa beräkningar lades fram.
Vad skulle de tilltänkta områdena ge i skatteintäkter och vilka kostnader skulle bli följden av en inkorporering? Efter fyra års betänkande enades man är 1917 om att införliva Bondebacka, Brunnsvik, Samuelsberg, Bispmotala, Hårstorp, delar av Duvedal, Motala prästgärd, Spolegården, Stjernorpsgärden, Marstadslyckan samt järnvägsområdet och Gästis plus ytterligare några områden och marker.
I ett svep hade nu stadens invånarantal stigit till 5 348 och mycken mark fanns nu tillgänglig för stadens framtid tillväxt. Men det tätbefolkade och med rätt eller orätt ökända Holmsområdet omfattades inte av inkorporeringen. Skatteunderlaget ansågs för dåligt och tänkta saneringsåtgärder skulle nog bli kostsamma ansåg man.

"HAN VERKADE SOM SALT FÖR SKUMMA ÖGON"
Ovanstående raljanta omdöme är hämtat ur Georg Scheutz Profiler och gäller kaptenen C A Ahlbom. Till professionen var han väg- och vattenbyggare och för övrigt en av dem som mest hävdat nödvändigheten av den smalspåriga järnvägen österut, vilket ju till vissa delar förverkligades.
Ahlbom hade tillhört stadsfullmäktige i två olika omgångar och där hade han med sin rappa tunga ofta helt frejdigt ogenerat grillat sina kolleger.
Den gode kaptenen behövde minsann inte vända på slantarna. Han var genom arv mycket förmögen och kunde kosta på sig mycket av livets goda, vilket han också gjorde med besked. Det tisslades och tasslades i stugorna om hans hejdlöst glada liv i den minst sagt ståtliga villan på Platensgatan vid Poppelhem, där många galna upptåg, ofta inramade med sång och musik, gick av stapeln.
Den magnifika villan uppfördes åren 1885-86 och var ritad av hovintendenten Gustaf Lindgren. Ritningen lär ha presenterats vid Parisutställningen är 1900 och sägs ha blivit belönad med Grand Prix.
Det väckte både förvåning och respekt med tanke på hans många satiriska synpunkter på styrelsegubbarna, när det efter hans död visade sig att han testamenterat sitt vackra patricierhus till 'något för staden nyttigt ändamål''. Ett förbehåll fanns dock i testamentet och det var att hushållerskan Gustava Österberg fritt skulle tå disponera två rum och kök så länge hon levde.

I oktober 1908 beslöt man att den ahlbomska villan skulle bli stadens rådhus. Invigningen skedde i augusti 1910 och allt sedan dess och fram till mitten av 1980-talet har det ahlbomska "paläet" fungerat som vårt rådhus.


EGNA HEMSRÖRELSEN
Grundaren av Egna Hem var kakelugnsmakaren F W Johansson, som i Godegard startade och lanserade sin ide åren 1890-92. Filialer upprättades bl a i Motala och Motala Verkstad. Denna föreningsrörelse utvecklades mycket gynnsamt och spreds över hela landet. Över 6 000 medlemmar registrerades.
Så sent som på 1940-talet, under krigsåren, byggde Egna Hem 100 villafastigheter i Råssnäs i Motala och till en kostnad av 15 000 kr per hus inklusive tomt! År 1982 gick föreningen i likvidation och vid detta tillfälle överlämnades en gåva till Motala Musei- och Hembygdsförening på 30 000 kr samt Föreningen Egna Hems arkiv.

KRAFTVERKET OCH STRÖMREGLERINGEN
Projekteringen och anläggandet av Motala Kraftverk blev ett företag som radikalt och till viss del även smärtsamt kom att förändra vår urgamla livsnerv Motala Ström och dess stränder. Den industriella uppblomstringen i början av seklet medförde ett ständigt stigande behov av energi och då i synnerhet av elkraft.
Det dittillsvarande krafttillskottet ur Strömmens forsar hade endast tillvaratagits till några tiondelar. Många av de små fallen utefter strömfaran hade av småföretagen uppdämts ganska okontrollerat, vilket bl a förorsakade ständiga trätor och kontroverser med grannarna.
Vid projekteringen konstaterades, att fallhöjden mellan Vättern och Boren var 16 meter och att kapaciteten av vattenströmmen borde ge ca 45 kubiksekundmeter. Målet var sålunda att koncentrera de många små fallen till ett, i närheten av Klädesfabriken.
Arbetet igångsattes 1918 och därmed förändrades vår topografi väsentligt. Ett 40-tal småindustrier samt omkr 200 hus upphörde att finnas till och många natursköna miljöer - en del av kulturhistoriskt värde - försvann. En stor kraftverksdamm, Hårstorpssjön, bildades och denna dränkte stora delar av Charlottenborgs slottspark samt den urgamla gården Hårstorp. En liten holme i sjön/dammen min ner om var den historieomsusade gården låg. Den monterades f ö ner och uppsattes på Östermalmsgatan och inrymmer idag Röda Korsets lokaler.
Kraftverket stod klart 1921 och den 26 december samma år dämdes hela strömmens avrinning upp, varvid vattnet steg tre meter och dagen därpå med ytterligare en meter. Därmed fanns det tillräcklig vattenkapacitet för de stora turbinerna att börja verka. I slutet av februari 1922 invigdes Motala Kraftverk, som i storleksordning blev det fjärde i landet.

KANALPLANER SOM EJ FÖRVERKLIGADES
När Statens Vattenfallsverk började diskutera en framtida reglering av Motala Ström just vid Motala, uppstod även funderingar om Göta Kanal och dess eventuella utbyggnad. Det ansågs nämligen på fullaste allvar vid den här tiden att kanalen förr eller senare måste breddas. Den borde sammanbinda Norrköping med Vättern så att större fartyg kunde trafikera leden.
Spekulationerna gick ut på att man skulle anlägga en 3 000 meter lång kanal från Vättern till Klädesfabriken. I denna skulle placeras två slussar om vardera 8 meters sänkning. Man skulle även i denna del kunna utvinna 4 750 hästkrafters elenergi. Kanalen skulle givetvis även i sin fortsatta sträckning ut till Östersjön breddas och fördjupas i erforderlig grad.
Med facit i hand far man nog vara tacksam att dessa på sin tid kanske realistiska planer ej förverkligades. Det hade varit förödande att ta in större fartygstonnage i Vättern med tanke på miljön och den så viktiga vattenkvaliteten.

MOTALA MUSEUM
En kulen novemberdag 1911 samlades sju borgare hemma hos handlaren Hjalmar Flodin. Anledningen var planerna på att iståndsätta ett museum på orten. Man skulle här förvara och exponera konst- och kulturhistoriska föremål. De församlade herrarna var förutom värden bankdirektör G S Wigert, disponent Hugo Andersson, fotograf J Wallgren, folkskollärare Hugo Sundin samt redaktören på Motala Posten Georg Scheutz.
Museiföreningen kom till stånd och stadgar antogs den 17 januari 1912. Stadsfullmäktige upplät välvilligt en flygel i rådhuset (Ahlbomska villan) som lokal för samlingarna. I mars 1913 slogs portarna upp för allmänheten, som ägde tillträde för en avgift av 25 öre för vuxen och 10 öre för barn
Redan i slutet av året måste flygeln utrymmas, staden behövde den för annat ändamål. Man erbjöds då de lokaler som inrymt samskolan på Kungsgatan - gamla Hotell Prins Oskar. Den nya läroverksbyggnaden på Nya Skolgatan stod nämligen klar. Här på Kungsgatan 4 existerade sedan Motala Museum under flera decennier.
Föreningens styrelse bestod i begynnelsen av Hjalmar Flodin, Anton Georg Olofsson och Hugo Andersson, vilka tre tillsammans fungerade som "intendenter". Hjalmar Flodin var en hängiven fågelskådare och hade skaffat sig en förnämlig uppsättning fackmässigt uppstoppade fåglar, som han skänkte till museet. Samlingen väckte och väcker alltjämt stor beundran och respekt, även på riksnivå.

Vid 50-årsminnet av Jungfru Sophia Isbergs död år 1925 anordnade museet under kassör Henrikssons ledning en minnesutställning av de isbergsarbeten som museet förfogade över. Den öppnades den 21 maj 1925 och blev mycket välbesökt. Den rönte även stor uppmärksamhet i pressen. I anslutning till utställningen förelåg en katalog med redogörelse för Jungfru Isbergs konstnärskap. Den var utarbetad av doktor Bengt Cnattingius och hade kunnat utges med ekonomiska bidrag från prominenta motalabor.
Man gav även ut ett minnesalbum över Motala Ström, vars landskap så dramatiskt hade förändrats i och med kraftverkets tillkomst. Detta historiskt dokumenterande bildverk gavs ut i en begränsad upplaga, varav några numrerade exemplar. Verket har titeln Från Vättern till Boren och är för länge sedan utsålt.
Vidare kan nämnas, att museet år 1958 flyttade till Gästis, till den där befintliga fastigheten Karlsboda.
Man började nu på allvar diskutera en sammanslagning med den livaktiga Motala Hembygdsförening. En kommitte bestående av Magnus Hedlund och Arne Westerberg fick i uppdrag att arbeta för en fusion, vilken genomfördes i maj 1969.

Ar 1984 fick Motala Musei- och Hembygdsförening överta det förnämliga Charlottenborgs slott för sin verksamhet och är i dagsläget mycket uppskattat och välbesökt.

HANDLINGSKRAFTIGT "UPPVAKNANDE"
Som en följd av genomförda inkorporeringar blev en påtaglig verksamhetslust märkbar bland stadens styrande. Många planer kom upp på dagordningen, dryftades och klubbades igenom under 1910-20-talen. Här ett citat ur protokoll från den tiden:
"Vi har från senare år noterat uppförandet av folkskolepalatset (!) i Samuelsberg. Vidare det dyra och framjäktade stadshotellet, de fullkomligt oräntabla kommunala bostadshusen, det ståtliga ålderdomshemmet (Samuelsbergshemmet), vilket det skall erkännas intar en rangplats bland landets jämlikar. Tillkommer så den kommunala svingården, tullhuset och saluhallen samt vår fina samskola".
Här kan tilläggas, att vi under 1900-talets första decennium begåvades med både varmbadhus och kallbadhus. Båda dessa på sin tid nödvändiga inrättningar har ju för länge sedan skattat å förgängelsen.

ABRAHAM ROSENDAHL
Denne om kommunen sunt tänkande, duglige person hör förvisso inte till 1900-talet. Han var en av köpingtidens personligheter. Men i denna historiekrönika återkommer hans framsynta ideer då och då i tankarna.
Belysande för hans omtanke om samhällets utveckling var bl a då han på ett tidigt stadium erbjöd köpingen att för en ytterst blygsam summa inköpa och inkorporera gästisområdet, som då ingick i hans omfattande markinnehav på södra sidan om viken. Det var nämligen så, att ännu vid den här tiden spökade Platens tankar om "cirkelns fullbordan" på södra sidan. Rosendahls generösa erbjudande möttes av stor misstro och man ansåg troligen att han handlade enbart i eget intresse och ej för samhällets bästa. Till saken hör att det aktuella området längre fram blev oerhört mycket kostsammare för staden. Givetvis var Rosendahl mån om sitt eget hus, stor byggare, mark- och fastighetsägare som han var, men hans kraftfulla och framsynta insatser för samhället var allmänt kända. Han möttes dock av de styrande med ett visst förakt och misstro; man såg ner på honom för hans bristande bokliga lärdom. Vedersakare i stämman ansåg honom vara en "simpel" karl. Han kunde minsann inte den svenska rättstavningsläran och stavade t ex aktie med x.
Det fanns emellertid en man i styrelsen som rakryggat och klarsynt värdesatte Rosendahls gärning efter förtjänst och det var kommunalmannen C W Pereswetoff Morath. Han yttrade: "När det gäller att uttänka något för samhället gagnande, då är Rosendahl klokare än någon av de aderton i Svenska Akademien".
Efter Rosendahls hastiga bortgång i koleran finns inte ett enda erkännsamt ord om denne kloke kommunalman i stämmoprotokollen! En ledamot av nämnden, järnhandlare Molander tyckte att detta var stor skam och lät förstora upp ett porträtt av Rosendahl, som han överlämnade till kommunstyrelsen. Denna insats länder den redbare järnhandlaren till evärderlig heder och tavlan pryder fortfarande maktens boningar i Motala.

IDROTT
Motala Allmänna Idrottsförening, MAIF, bildades 1907. På initiativ av stationsskrivare Malm anlades en idrottsplats år 1908 mellan järnvägen och kanalen. Här fick man dock ganska snart flytta påsig, eftersom den smalspåriga järnvägen krävde markutrymmet.
Med välvilligt tillstånd av Göta Kanalbolag flyttades idrottsanläggningen längre bort mot verkstadshållet till den plats där den fortfarande existerar. Plank, läktare, bodar m m samt den gamla portalen från förra platsen uppsattes.
Invigningen skedde pingsten 1920 i vackert försommarväder. Enligt en uppgift hölls invigningstalet av landshövdingen greve Ludwig Douglas och enligt en annan källa nämns en direktör Lindencrona som talare. I vilket fall var det en ståtlig och högtidlig ceremoni. många av dåtidens idrottsstjärnor framträdde vid invigningstävlingarna. Bl a klarade Bo Ekelund 1.85 i höjd, ett imponerande resultat på den tiden.
Det är angeläget att i detta sammanhang framhålla ingenjör Sten Schale, MAIFs nitiske ordförande, för hans förtjänstfulla och idoga ledarskap för föreningen. Till idrottshistorien vid sekelskiftet far även nämnas segelklubbar och Motala Simsällskap med flera.

PLATENSTATY OCH JUBILEUMSÅR
En staty över stadens grundare Baltzar von Platen började diskuteras år 1919. Man såg då fram mot samhällets 100-årsjubileum som skulle inträffa om några år och då en dylik staty kunde vara en lämplig manifestation. Finansieringen var som alltid ett problem, vilket dock löstes på ett fiffigt sätt genom att vid konsertevenemang i kyrkan samla in medel för det blivande konstverket. Efter ett par år hade man fått ihop 40 000 kr och stadsfullmäktige bidrog dessutom med 5 000 kr och man kunde nu lämna uppdraget till bildhuggaren Christian Eriksson. Denne lämnade efter en kort tid en skiss med förslag till utförande. Förslaget vann fullmäktiges godkännande och man krävde att statyn skulle vara på plats 1922, vid Motala Verkstads 100-årsjubileum. Konstnären hade dock sin egen arbetsrytm som konstnärer i allmänhet har och svarade statykommitten: "Då far ni vända er till någon annan som är van vid tidsbeställningar. Min gubbe hinner i varje fall inte bli klar till jubileet."
Slutet på historien blev att Christian Eriksson sände en gipsavgjutning av statyn till den beramade jubileumsdagen.
För att få fram en yta av bronskaraktär preparerade man gipsavgjutningen med inte mindre än 80 tjog ägg och på så sätt fick man fram en illusorisk bronsgrön färg. Vid de stora festligheterna kring kanalens "västgötadelsjubileum" den 22 september 1922 avtäcktes statyn av ingen mindre än prins Eugen. Ingen utom några få utvalda kände till "fusket". Statykommitten såg sedan till att "bedrägeriet" helt diskret avlägsnades från torget. En del motalabor undrade förstås varför statyn plötsligt försvann utan närmare förklaring.
Motala Verkstads hundraårsjubileum gick av stapeln den 19 augusti 1922. Minister Lagercrantz höll tal vid kransnedläggelsen vid Platens grav och yttrade:
Segt och hårt var det järn du smed, seg och hård var din vilja som övervann alla hinder. Det arv du lämnat oss skall med Guds hjälp sporra oss till nya fredliga bragder i rikets tjänst."
Prins Eugen delade sedan ut medaljer till förtjänta arbetare och tjänstemän. Detta skedde vid Carlsundsmonumentet på kanalbanken nedanför värdshuset, där även stor salut sköts. Ångfärjan Motala Verkstad gick sedan i skytteltrafik mellan staden och verksta´n, så att även stadsborna kunde ta del av festligheterna.

Nästa begivenhet inträffade året därpå, närmare bestämt den 21 mars 1923, då man med stora festligheter firade köpingens etthundraåriga tillvaro. Landshövding Trolle höll tal framför Platenstatyn på torget - nu den "riktiga" statyn. Hela centrum var rikt festskrudat med flaggor och banderoller och hästburna härolder paraderade. I kyrkan hölls en talrikt besökt minnesgudstjänst och på kvällen var det subskriberad tillställning på stadshuset, där många tal hölls, även av konstnären Christian Eriksson.
Konstnärens önskemål om inramningen av statyn blev inte riktigt vad han tänkt sig. Han ansåg, att den borde omgärdas av vegetation, höga belysningsstolpar och en pampig stenlagd gata mot statyn. En vattenbassäng med sprudlande fontän var ett av hans önskemål liksom en paviljong med servering av kaffe med dopp och kanske även andra drycker. En bagare på orten hade nämligen visat intresse i den vägen, vilket föranledde den gode konstnären att uttrycka:
Sköt nu om bagarn medan han har ugnen varm, för ävla gubbar låt honom ej kyla av innan paviljongen står på plats!
Sköt om di täta östgötarna så att fontänen spyr vatten åt törstiga hästar å ena sidan och älskare av rena labbar å andra sidan"
Tyvärr blev det inget av hans förslag till inramning av konstverket. Men von Platen fick sin plats på Motala torg, där han alltjämt står, myndig och kraftfull med sin tjocka knölpåk och hållande ett vakande öga på vad som sker i hans egen stad.
I det här sammanhanget är det på sin plats att erinra om stadens vapen. Överst kröns vapnet av den obligatoriska "stadsmuren". Skölden i övrigt är silverbelagd och har ett diagonalt band i blå färg som symboliserar kanalen. Örnarna är hämtade ur von Platens eget vapen och propellern - ibland förekommer även merkuriestavar - betecknar industrin.

NOTISER VID HUNDRAÅRSJUBILEET
En länstidning hade följande utlåtande:
"Man kan för samhället Motala inregistrera en glänsande utveckling. Säkert är att det nutida Motala gör beundransvärda insatser för att utnyttja de möjligheter som står till buds. Här såväl som annorstädes har kristid och depressioner hindrat många planer. Befolkningens idoghet, de naturliga resurserna och kommunikationerna bildar emellertid det underlag som garanterar samhället en fortsatt lyckosam utveckling. Motala är en pärla bland Svea rikes städer och utan tvivel har detta samhälle bra nära fyllt måttet på dessa förhoppningar som dess framsynte skapare en gång hyst om det."
Här förtjänar även landshövdingskan Alice Trolles uttalande att återges:
"I Motala är alla människor snälla och vänliga, det ligger i luften, som bara den är sällsamt mjuk, liksom helande.
Den som har ett sjukt sinne eller är vemodig borde söka sig hit. Blotta åsynen av de välkomnande husen, inbäddade i trädgårdar, det förnöjsamma, stilla i människornas ögon, ger känsla av något gott. Allestädes lyser fram den vänliga själ, som är vätterstadens liv."

Nu i slutet av vårt århundrade bör vi kanske bemöda oss att leva upp till dessa vackra omdömen, som yttrades i början av seklet.

"STOCKHOLM-MOTALA"
Anläggandet av Motala rundradiostation började 1926 på av Bondebacka gård arrenderad mark. En 30 kW-sändare inköptes från Marconiverken i England och sändningarna kunde ta sin början år 1927. Sändaren hade en ganska låg kapacitet och allmänhetens högt ställda förväntningar infriades inte till fullo. Kristallmottagarna var ju inte heller särskilt hörbara, vilket ytterligare komplicerade sändningarnas kvalitet. Telegrafverket hade förutspått en sändningsradie av 20-30 mil men i praktiken stannade den vid hälften. Elaka tungor inom radioexpertisen ansåg exempelvis att "motalasändaren måste man se, ty höra den kunde man inte".

Sanna och osanna historier om märkliga elektriska fenomen cirkulerade i omgivningarna. Det påstods att man kunde höra radioprogram i telefonen och i vattenledningar. Talande kokplattor hade överraskat och skrämt folk i staden. Glödlampor började lysa utan att strömmen var på slagen. Man frågade sig om det var så att radiovågorna sökte sig till andra ledningssystem.

Men den radiotekniska utvecklingen gick med stormsteg framåt, starkare sändare installerades och mottagarna blev av allt bättre kvalitet.

Motalas namn gick snart ut över landet och efter hand över praktiskt taget hela världen genom det kända anropet Stockholm-Motala. Att detta upprepades flera gånger dagligen betydde en god marknadsföring av vår stad under flera decennier.
De 120 m höga masterna tillverkade vid Motala Verkstad har profilerat Motala på ett både synligt och markant sätt och gör så än idag. Det är bara att hoppas att inte någon klåfingrig makthavare får för sig att de ska bort, då de inte har någon teknisk funktion längre. Man hade vissa drömmar om dessa magnifika ståltorn. Kunde de inte möjligen utnyttjas som utsiktstorn? De skulle ge hänförande utsikt åt alla håll, över Vättern till västgötasidan och till Linköping i öst. En turistattraktion så god som någon. Telegrafstyrelsen satte direkt stopp för dessa optimistiska idéer och med visst fog far man förmoda. Efter vad jag kan förstå finns dock fortfarande möjligheten att via de 370 järnstegen ta sig upp till toppen - om man vågar trotsa förbudet alltså.

Under krigsåren bevakades radiostationen av militär. Då var det också problem med reservdelar, någon inhemsk produktion av detta slag fanns inte. Tidvis kunde sändningarna endast ske med halv effekt. Mitt under brinnande krig gjordes en beställning av radiorör hos Marconibolaget i England. När dessa anlände till Motala visade det sig att de var krossade. Den långa och omilda transporten hade gått över Petsamo och Stockholm till Motala. Man fick dra sig fram med de komponenter man hade tills kriget var över.

MOTALAKUNGEN - JOHN ANDERSSON
Man vågar nog påstå att John Andersson, denne initiativrike och handlingskraftige man på ett påtagligt sätt var en dominerande gestalt i köpingen och i den unga stadens historia och utveckling - i helt positiv mening.

Han föddes 1839 i Dalsland och kom från ett enkelt småbrukarhem. Utan någon vidare boklig bildning började han i mycket unga år i en spannmålsfirma i Åmål. Han sparade så mycket han kunde och sökte studiekunskaper på egen hand. Detta gjorde det möjligt för honom att fara över till England, vilket han gjorde 1860. Han fick där arbete på kontor och förvärvade nyttiga språkkunskaper.
Efter hemkomsten fick han kontakt med "brännvinskungen" L O Smith, som gjorde honom till chef för Motala Spritfabrik, vilken han fick överta. Smith hade nämligen gjort katastrofala affärer i Spanien och var konkursmässig.
Att spritfabriken var grunden till Anderssons affärsimperium står helt klart. Handeln med sprit har visat sig vara vinstgivande i alla tider. Andersson kunde nu utveckla sina affärrsideér och han igångsatte många företag och gjorde markinköp utefter Strömmen. Bland annat startade han ett kraftverk med Motala Ström som kraftkälla och kunde på så sätt leverera elektrisk gatubelysning till Motala. Han hade många andra verksamheter igång, såsom kvarnar, spiksmedjor, experimentverkstäder och ett pappersbruk. Det mesta drevs med Strömmens vattenkraft.
Omkring 1890 startade han en chokladfabrik i Motala och anställde franska konditoriarbetare för tillverkningen. Han flyttade denna fabrik till Ljung, där han vid Malfors ägde och drev ett kraftverk. Fabriken hette fortfarande Motala Chokladfabrik och var mycket framgångsrik under ledning av Olof Svensson - en butiksägare från Motala som John Andersson anställt att driva fabriken. Efter John Anderssons och sedermera sonen Hjalmar Svenfelts ledning utvecklades företaget till den kanske största i sin bransch i landet.
Vid sidan av sina egna företag var John Andersson även styrelseledamot i flera andra affärsföretag i Motala och var under en tid också stadsfullmäktiges ordförande samt landstingsman, ja faktiskt kandiderade han även till riksdagen.
John Andersson lär ha varit något tillbakadragen och reserverad. Han deltog inte så mycket i sällskapslivet och hade endast några fa riktiga vänner, som gästade honom och hustrun Maria Kristina i deras vackra villa vid kanalen - den s k stadsläkarvillan eller Toss villa längre fram i tiden. Bland vännerna kan nämnas kapten Ahlbom samt stadsläkare Malm med dotter Inchen - vänner som var trofasta och inte vände John Andersson ryggen, när svåra tider stundade.
John Andersson stod för många välgärningar i det tysta. När det treåriga elementarläroverket startade år 1876, befanns det att man saknade undervisningslokaler! John Andersson upplät då kostnadsfritt lokal i sin spritfabrik - om miljön var så lämplig för skolgossar förmäler inte historien. Man hade ju inte heller något statsbidrag för denna undervisning, så det ekonomiska läget kunde vara nog så prekärt ibland och lärarna kunde bli utan löner. Då trädde John Andersson till och bistod med pengar, vilket han fick göra vid upprepade tillfällen ända till det skolan fick statliga medel.
I förbigående kan nämnas, att bland de första eleverna vid elementarläroverket var Carl Falk, sedermera fältskär i staden, där han verkade som extradoktor och tandutdragare långt fram på 20-talet.
Men så startade Motala Folkbank år 1876. Den bildades av framgångsrika affärsmän i Motala vid den tiden. Kanske kan man karakterisera denna bank som en privat inrättning för ägarnas affärsexpansion. Bland de större ägarna räknades John Andersson. Den var emellertid stadens egen bank, där folk kunde placera och låna pengar. Tyvärr gav de största ägarna sig själva allt för stora lån och till synes på lösa boliner, vilket slutade med att man kraschade med dunder och brak vid sekelskiftet.
Motalakungen John Andersson blev försatt i konkurs och blev totalt ruinerad. Alla hans många företag strök med liksom hans personliga ägodelar, villan och bohaget - allt gick under klubban, t o m hans guldur som han fatt vid någon högtidsdag. Kapten Ahlbom, trogne vännen, ropade emellertid in klockan som han sedan omgående överlämnade till John Andersson.
Genom konkursboets försäljning och genom uttaxering från andra bankdelägare, bl a Thure Liljedahl och apotekare Sandberg, räddades övriga insättares pengar till nästan 95 %. Hederliga "storgubbar" på den tiden! Det sägs emellertid, att det var bankkraschen som förorsakade devisen "Motala, staden med de höga popplarna och den låga affärsmoralen". Att 'affärs' efter hand har ramlat bort får väl tillskrivas någon lustigkurre av senare årgång.
John Andersson behöll fattningen och visade ingen bitterhet. Han blev till slut densamma som i framgångens dagar. Han och hustrun levde ett stilla och tillbakadraget liv i den bostad som genom kapten Ahlboms försorg ställts till förfogande av staden, dvs en flygel på det testamenterade och blivande rådhuset. John Andersson avled 1913 74 år gammal.
Tilläggas kan att mycket av ovanstående biografi emanerar från sonen och operachefen Harald Andre.

OSKAR GYLLING
Om någon kunde göra John Andersson rangen stridig som den unga staden Motalas mest framgångsrike affärsman var det grosshandlare Oskar Gylling. Han var liksom John Andersson en self made man och hade uppenbarligen god näsa för affärer.
Gylling var chef för den helt dominerande spannmålsfirman A & W Hyden. Efter att ha övertagit detta företag utnyttjade han dess utomordentligt goda renomme till övermått. Till skillnad från John Andersson var Gylling en utåtriktad person och levde synnerligen flott. Hans kontor låg vid torget "i mitt ägandes stenhus", som han gärna uttryckte sig; särskilt blygsam lär han inte ha varit. Detta kontor var inte bara ett centrum för hans spannmålsaffärer, det var också ett högkvarter när det gällde tidens angelägenheter, ekonomiska och sociala.
Det gick många historier, sanna eller uppdiktade, om Gylllings glansdagar. Han härskade med oinskränkt makt på sitt kontor som hade många anställda, ja han höll sig t o m med en kvinnlig stenograf, vilket bara det var närmast uppseendeväckande på den tiden.
I sällskapslivet var han en "lysande broder", han deltog i musiksoareer och han komponerade maträtter. Biff å la Gylling var mycket omtalad - i själva verket var det nog biff å la Lindström som han gjort bekantskap med under sina många stockholmsbesök.
En minst lika magnifik villa som kollegan John Andersson skulle han givetvis ha, fattas bara annat. Det blev Villa Framnäs på den då mest åtrådda marken vid kanalen och alltså inte så långt från motalakungens. Affärerna gick strålande, förtroendet var obrutet och några problem med kredit hade han inte i den bank, Motala Folkbank, där han själv var styrelseordförande. Några mer juridiskt utformade reverser kom inte alltid på fråga. En enkel lapp som ett handlån vänner emellan var många gånger tillräckligt, när det gällde en person med hans renomme.
Folkbankskraschen och den därmed ofrånkomliga konkursen drabbade Gylling på samma sätt som kollegan John Andersson. Han blev totalt utblottad och till skillnad från Andersson kunde han inte bära denna katastrof. Han tappade fullständigt fotfästet inför den misär han råkat i och kunde inte bemästra motgången. Grosshandlare Gylling gick bokstavligt talat under och irrade omkring som en fredlös och försvann uppe i Stockholm i en totalt anonym tillvaro.
Efter att ha tagit del av Gyllings samtida skribenter far man nog ta med i bilden att här fanns ingredienser av illa dold skadeglädje när uppkomlingen föll ner på jorden.

EN KRUTGUMMA
Efter att ha porträtterat två av det tidiga Motalas stora affärsmän, John Andersson och Oskar Gylling, finns det all anledning att ta med en kvinnlig kollega till nämnda storgubbar, nämligen ANNA NORRMAN. Hon bedrev sin kommers vid Flodins hörna, där hon så gott som varje dag i ur och skur, sommar som vinter, satt med sin kärra eller kälke. På en trälåda radade hon upp sina varor, som mestadels bestod av godsaker. Främst pepparmyntskarameller samt kola och knäck, som hon själv hade kokat. Hennes specialitet var annars sirapsbullar, som kallades för studenter.
Slagfärdig och vig i truten som hon var kunde ingen driva gäck med henne. En historia som tillskrevs denna rekorderliga gumma var då någon tyckte att priset på kolan - 5 öre styck - var i högsta laget. Då svarade hon: Då kan han köpa dom här, dom tar jag bara 2 öre för". "Men dom ser ju likadana ut", tyckte kunden. "Jo, då ä di men si kommendörkaptens hund har pinkat på dom å då blir di lite billigare se". Kommendörkaptenen hette Rosenswärd och var Kanalbolagets chef vid den här tiden och hade sin bostad i bolagets hus i grannskapet av Flodins hörna.
Det lär ha varit en festlig syn då Anna vintertid kom susande nerför Brinkbacken på sin stora, fullastade kälke, iklädd svart huckle och många lager av fladdrande kjolar och hojtade: "Se upp i backen! Se upp därnere!" När föret inte räckte ända fram till stamstället, stretade hon och drog det tunga lasset över broarna.
En gång gick det för fort i backen och Anna kunde inte få kontroll på ekipaget och hamnade på näsan i en snödriva. En person som bevittnade avåkningen frågade deltagande: "Hur gick det här då?" "Då geck så de bara kisa i arslet," svarade Anna på sitt hurtfriska och ohämmade sätt.
Hur hon klarade vinterkylan gick det många legender om. Det glunkades om en mystisk ljusramp under kjolarna men en eldstad under kjolarna var väl inte möjligt? Det är dock möjligt att hon hade placerat någon eldstad bakom pallen där hon satt. Däremot är det helt klart att hon virade flera lager av tidningar under sina olika klädesplagg.
Anna lämnade sällan sin pall där hon satt hela dagarna. När "behov" uppstod, berättas det, gick hon helt sonika ut i rännstenen, satte sig på huk och låtsades betrakta trafiken. Endast en skarpsynt iakttagare kunde se vad som hänt.
En gång höll det på att gå riktigt illa för Anna. En skenande hästskjuts höll på att ramma henne där hon satt. Som genom ett under klarade hon sig nästan oskadd och då kom en sant kristen bön över Annas läppar: "Tack käre Gud och himmelske Fader för att du skonade mitt liv" utbrast hon. Och i nästa andetag: "Förbannade bonne som inte kunde hålla i tömmarna!"
Bra kunder var passagerarna på kanalbåtarna och man frågade henne hur hon klarade de "utrikiska språken". "Ja säjer bara 'fifty' och för övrigt så tackar jag Gud för att jag kan tala ett språk som folk begriper!"
Det fanns en familj vid den här tiden som hade fått öknamnet "Rotmosens". En av sönerna, Pontus, och som tillhörde de mera arbetsskygga, ville retas med Anna, vars dotter fött en "oäkting", som man sa förr i tiden. "Jag vill bara gratulera dej Anna - hur mår ungen?" frågade Pontus. "Tackar som frågar" genmälde Anna, "maken till unge har jag aldrig sett. Han sitter hemma vid köksbordet och äter rotmos!"

Anna Norrman var född i ett soldattorp uppe i Brinken i närheten av galgbacken år 1847. Hon fick två barn med en finsnickare från Stockholm, som dessvärre var alltför "fästad vid flaskan". De separerade och Annas situation med de två barnen blev minst sagt prekär. Skulle hon nödgas auktionera bort barnen - en inte alls ovanlig företeelse på 1860-70-talen. Men nu visade Anna sin stora duglighet. När huset som de bodde i skulle gå på exekutiv auktion, lyckades Anna för lånade pengar ropa in det. Hon klarade både återbetalningar och att försörja familjen - hon satte en ära i att inte ligga kommunen till last!
I över 60 år drev hon sin affärsverksamhet. Hon gick bort 1933, verksam in i det sista, trots att synen var starkt nedsatt. Anna kände på pengarna i stället för att se.
Signaturen "Oliver" travesterade Runebergs omdöme om Lotta Svärd i sitt eftermäle av denna praktkvinna: "MYCKET TÅLDE HON SKRATTAS AT MEN MERA HEDRAS ÄNDÅ".

NYA FRAMGÅNGSRIKA INDUSTRIER
På 20-talet lades grunden till två blivande storindustrier i Motala:
AB Arctic startade sin berömda kylskåpstillverkning, som sedan blev Electrolux och utvecklades till ett stort industriföretag, inte minst på exportsidan, vad gäller köksutrustningar.
Axel Holstenson experimenterade i sin lilla verkstad på Kungsgatan och konstruerade radioapparater jämsides med elektrikerjobbet. Av detta blev en mycket stor ledande industri inom radio-, grammofon- och TV-branschen under märket LUXOR.
Verkstadsaktiebolaget Lindqvist expanderade inom sektorn kontorsinredning och hann leverera sitt miljonte exemplar av 'Lindgviststolen' innan verksamheten upphörde.

KULTURPERSONER OCH CELEBRA BESÖK
Man vågar nog påstå, att Motala alltid har präglats av sina industrier och någon kulturpersonlighet av mera nationell dignitet kan vi knappast ståta med. Dock med ett lysande undantag: Sophia Isberg.
Men på sitt 'örnnäste' Övralid residerade som bekant Verner von Heidenstam alltifrån 1920-talet till sin död 1940. Ett högst personligt minne av denne store diktare och nobelpristagare var då hans limousin med livreklädd chaufför stannade utanför bokhandeln och den högreste och allvarlige skalden tågade in i butiken. Man bugade alldeles särskilt vördsamt, när han inhandlade det för honom speciellt reserverade brevpapperet av märket Vildros. Efter inköpet i bokhandeln brukade han besöka sin utvalde frisör, Melcher Larsson vars rakstuga låg granne med bokhandeln.
Heidenstam var, som det skulle visa sig något av en sannspådd siare. Redan på 20-talet gjorde han följande uttalande: "Säg ej att trolldomens tid är förbi. Strax börjar den på allvar, snart kan vi sitta och se levande bilder på avstånd av oerhörda mått." Det skulle dröja ytterligare ett antal decennier, innan TV gjorde sin debut!

"SJÖNG VACKERT OCH KÄNSLIGT"
Jussi Björling tillsammans med två bröder och pappa David var på besök i Motala och framträdde då med sångkonsert i kyrkan. Den lille gossen Jussi visade redan då prov på sin röstbegåvning.

Albert Schweitzer, berömd filosof, teolog och musiker - även han nobelpristagare - höll ett uppskattat föredrag i kyrkan vid ungefär samma tidsepok.
"Javisst gör det ont när knoppar brister" - Karin Boye har minsann levt och verkat i Motala. Hon var nämligen under några år lärare i Samskolan (nu Östra skolan). Det sägs att hon här i vår stad upplevde sina lyckligaste år!
-----------------
Vi har nu kommit fram till slutet av 20-talet och jag finner nu för gott att avsluta denna min expose över vår stads historia alltifrån 1200-talet till 1900-talets inledande decennier. Avsikten har varit att utan allt för ingående detaljbeskrivningar ge en kortfattad översikt av olika utvecklingsskeenden i vår bygd.
Ett antal institutioner och aktiviteter har inte medtagits, exempelvis frikyrkorörelsen, sång- och musiksällskap och dess uppkomst, som jag överlåter åt mera sakkunniga skribenter att behandla. Min historieberättelse är baserad på tidigare krönikor om Motala samt diverse tryckta och otryckta källor.
Det är min förhoppning att den nu avslutade historiken om den gamla kvarnbyn Motalas utveckling till en modern industristad skall intressera ärade läsare och väcka håg till vidare studier och forskning om vår hembygd.
ARNE WESTERBERG