|
Ulfåsa slott
På det gamla Ulfåsa bodde den heliga Birgitta och hennes man Ulf Gudmarsson, som troligen ärvt gården efter sin mor, Margareta Ulfsdotter, dotter till Ulf Karlsson av Bjälbo (Folkunga) ätt. Efter denne har gården måhända sitt namn. Birgittas Ulfåsa härjades av eld, vilket kanske var orsaken till att Birgitta lämnade borgen efter makens död 1344 och bosatte sig på den plats, som i våra dagar heter Brittås. I min barndom berättades i bygden att den ursprungliga borgen skulle förstörts av Daniel Rantzau under Nordiska sjuårskriget 1563-1570. Detta saknar historiskt underlag, men att danskarna 1567 härjade i trakten är säkert. Därom vittnar de ännu bevarade Jutevallarna, befästningsanordningar vid Berga by. Till det gamla Ulfåsa anknyter en saga om en kärlekssaga, myten om lagman Bengts giftermål med Sigrid den fagra. Lagman Bengt var i sagan bror till Birger Jarl och gifte sig mot dennes vilja under sitt stånd, vilket i hög grad förtörnade den mäktige Bjälbojarlen. Det hela ordnade emellertid upp sig, när jarlen sammanträffat med Sigrid, som genom sin charm kom honom på andra tankar. Med sägnen som bakgrund skrev Frans Hedberg sitt bekanta skådespel "Bröllopet på Ulfåsa" med Södermans ännu mer bekanta bröllopsmarsch som fristående inlägg. Tyvärr saknar "Bröllopet på Ulfåsa" historisk verklighet. Lagman Bengt var inte bror till Birger Jarl och hans och hans andra hustrus Sigrid bröllop har i verkligheten aldrig firats på Ulfåsa. Men en gång har det dock hållits bröllop i Hedbergs version på Ulfåsa. Så vitt jag minns var det 1931, då Ostgöta nation i Uppsala höll hembygdssammankomst i Motala. I samband därmed uppfördes "Bröllopet på Ulfåsa" i slottsparken. Och varför inte göra om den saken? Anledning finns, ty 1978 har ätten Hermelin ägt Ulfåsa i 100 år. Publik kommer inte att saknas. Birgittas ättlingar ägde Ulfåsa till slutet av 1400-talet, då gården genom giftermål tillföll riksföreståndaren Svante Nilsson Sture, död 1512. Ägare till godset blev då riksföreståndaren Sten Sture d.y död på Mälarens is 1520. Dennes son riksmarskalken Svante Sture fick ett tragiskt slut. I samband med de s.k. Sturemorden blev han på Erik XIV:s befallning mördad i Uppsala 1567. Efter Svante Stures död ärvdes Ulfåsa av hans måg Hogenskild Bielke, gift med Anna Sture. Under Hogenskilds tid flyttades gården till dess nuvarande plats. Hogenskild Bielke var en märklig man, begåvad och boksynt och på sin tid Sveriges förnämste handskriftssamlare. Under striderna mellan kung Johan III och dennes bror hertig Karl, sedermera Karl IX stod Bielke otvivelaktigt på konungens sida och efter dennes död 1592 stödde rikshovmästaren Sigismund, som var rättmätig arvinge till tronen, men han medföljde inte de övriga riksråden på deras flykt till Polen. Bielke hade dolt sig i skogarna kring Ulfåsa men greps av hertigens folk efter slaget vid Stångebro och ställdes inför rätta vid riksdagen i Linköping 1600, anklagad för högförräderi. Av brist på bevis kunde han inte dömas till döden liksom de övriga fem, som miste livet vid Linköpings blodbad. Han hölls emellertid i fängelse på Gripsholm. Här begick han den oförsiktigheten att smuggla ut några brev med skarp kritik mot kungen och dennes familj. Breven uppsnappades och därmed hade Karl bevis nog mot "den gamle räven", som han kallade Bielke. Sittande i en stol fördes den giktbrutne gamle mannen till avrättningsplatsen och avrättades 1605. Hans önskan att få vila i Ekebyborna kyrka bifölls inte. Hans huvud uppsattes på en järnstång, som restes på stadsmuren i Stockholm, där avrättningen ägt rum och hans kropp nedgrävdes i Gråmunkeklostret på Riddarholmen. Det gravvalv, som Hogenskild Bielke låtit uppföra i Ekebyborna kyrka, är tomt och utgör än i dag ett vittnesbörd om hur litet allt mänskligt är värt. Vid Hogenskild Bielkes död indrogs Ulfåsa till kronan och förblev kronodomän till 1639, då landshövdingen och riksrådet Lars Sparre erhöll gården i förläning av drottning Kristina. Denne torde ej ha bebott Ulfåsa, vilket var fallet med hans son, presidenten och lagmannen Karl Sparre. Denna hade erhållit presidenttiteln i sin egenskap av ordförande i en av de trolldomskommissioner, vilka fungerade som ett slags överrätter vid de under Karl XI:s tid förda, om fruktansvärd grymhet, fanatism och vidskepelse vittnande trolldomsprocesserna, som kostade hundratals förmenta s.k. häxor livet.
Karl
Sparre bebodde Ulfåsa under en följd av år, och under hans långa ägaretid,
som omfattade mer än ett halvt sekel, undergick den gamla gården många
förändringar. Den drabbades av Karl XI:s reduktion, men Sparre
lyckades genom vederlag behålla godset. Fru Agneta von Essen, som nu
bebor slottet, berättar i sin utomordentligt intressanta skildring av fädernegårdens
öden, att Karl Sparre anlade den ursprungligen 4 km. långa uppfartsvägen
till slottet. Även parken och trädgården tillkom under hans tid. 1713 kom Ulfåsa i ätten Ribbings ägo. Av övriga, i vårt lands historia kända och bemärkta släkter, som ägt gården märks von Höpken, Hamilton, Gyldenstolpe, Reuterskiöld m.fl. Om en av ägarna, kammarherre Adam Didrik Reuterskiöld berättar fru von Essen, att han industrialiserade Ulfåsa genom att anlägga tegelbruk, bränneri, kalkugn, torvindustri m.m. Han var även en initiativrik jordbrukare och en föregångsman i vårt land, när det gällde täckdikning. 1878 blev den store jorddrotten friherre Samuel Axel Hermelin, fideikommissarie till Gripenberg, ägare till Ulfåsa. Under dennes sons, friherre Joseph Hermelins dagar, började en ny tid för Ulfåsa och för hela vår bygd. Baron Joseph Hermelin var en stor idealist och särskilt nyhetsrörelsen låg honom varmt om hjärtat. Han och hans friherrinna var blåbandister och genom att samla bygdens folk på Ulfåsa ville de propagera för folknykterhet. En söndag under högsommaren anordnades en nykterhetsfolkets dag på gården. Ulfåsadagen var en stor händelse i bygdens liv. I slottsparken samlades tusentals människor. Det var före bilismens tid och man kom till fots, med hästskjuts eller per båt. Alla Borens roddbåtar och de var inte få ty båten var en av verkstadsarbetarnas stora tillgångar på den tiden var ute på sjön med riktning Ulfåsa. Den lilla ångbåten Nils, som på sommarsöndagarna trafikerade linjen Berg-Borenshult tur och retur, gick Ulfåsadagen i skytteltrafik mellan Borenshult och Ulfåsa. De flesta resenärerna hade skaffning med sig och med barn och blomma fick man slå sig ner på parkens gräsmattor. Föredrag i nykterhetsfrågor hölls alltid, ofta av baronen själv, som med sin välljudande stämma alltid hälsade den stora publiken välkommen. Jag och den försvinnande generationen Motalabor i övrigt kommer att bevara baron Hermelin och Ulfåsadagen i tacksam hågkomst. Greven och grevinnan Horn af Åminne och friherrinnan von Essen har pietetsfullt vårdat arvet av historia och släktklenoder. Från rummen i slottet har man en hänförande och milsvid utsikt över Boren och östgötskt landskap. Gårdens nuvarande innehavare delar givmilt med sig av sina många minnen från det gamla Ulfåsa. Ett besök på Ulfåsa är en upplevelse, som man inte glömmer, ty Ulfåsa är fortfarande en levande herrgård, en kvarvarande representant för den gamla svenska herrgårdskulturen.
|
