|
Julen tog snart slut vid sekelskiftets Motala Verkstad. Redan tredjedagjul gick far till arbetet. Men verkstadslivet var inte bara möda och slit, och den grå vardagen började ändå inte riktigt på allvar, ty den tidens barnungar på Raden, i Liverpools- och Englandsgatorna, i Sibirien nu Björkelund och i Amerika nu Västra Lund hade något att se fram emot, trettondagshelgen och det som därunder tilldrog sig. Det var barnbalen på Föreningshuset med det kanske viktigaste av allt, gottpåsarna, och med hedersmännen Pontus Thörnros, Sigge Boqvist och Kalle Hofström som lekledare. De var kändisar på sin tid men torde nu vara glömda. Så var det stjärngossarna eller som man sade, trettondagsgubbarna. Ett i sanning brokigt följe, som bestod av Herodes med svit, de tre vise männen, av vilka en var "neger" med slavar, stjärngossar med mössor av sockertoppspapper och slutligen Judas med pungen, insamlaren av slantar. En del hade skråpukansikten, andra var sminkade. Rekvisitan hade i god tid inköpts hos den tidens stora postorderfirma, John Fröberg i Finspång eller hos "Anners" vid torget. En del av attiraljen tillverkades hemma. Trettondagsföljena var ganska många med bestämda distrikt. Man höll styvt på de egna gränserna, och det blev bråk om "Björkelundare" uppenbarade sig i Englandsgatan (nu Järnvägsgatan). Ledare var Herodes, och i regel skedde samling i dennes kök. och sedan började rundvandringen i de små, av fotogenlampor upplysta stugorna. El-ljus förekom inte vid den tidens Motala Verkstad med undantag av båglamporna vid järnvägsbron och Svarta gatan. Herodens var kungen, och han skickade en tjänare i förväg, som knackade på husets dörr och frågade om han fick visa stjärnan. En framställning, som nästan alltid beviljades, i varje fall, om det fanns barn i familjen. Stjärnan var tillverkad av en trä- eller ståltrådsställning., överklädd med kulört papper. Under 1890-talet satt stjärnan fast på en käpp, men i början på detta sekel gjordes stjärnan rörlig, vilket betraktades som ett stort tekniskt framsteg. Efter förberedelserna trädde hela skaran in i familjeköket. Endast Judas med pungen lämnades utanför. Denna figur var "puckelryggig" och iklädd fårskinnspläs med ullen utåt. Han var utrustad med en försvarlig påk och en stor väska, en sådan som den tidens torghandlare bar på magen. Fanns ingen väska att tillgå kunde en s.k. Kisapung duga. Och så kunde föreställningen börja. Man sjöng inledningsvis "Goder afton härinne både herre och fru, vi önskar eder alla en fröjdefull jul." Fortsättningen blev smått dramatisk. Kung Herodes tog till orda, vände sig mot den mörkhyade av de vise männen och sporde: "Vem är du, som är så svart här i landet?" Den tillfrågade svarade: "Jag är svart och väl bekant, herre och konung av Morialand". Herodes: "Ar du herre av Morialand, faller du ned och tillbeder mig." Den vise mannen: "Nej, herre, min slav faller." Herodes: "Faller du ej ned och tillbeder mig, måste du döden dö." Den mörke mannen föll på knä, och man sjöng: "Ack se, ack se, huru Morialands konung, huru han för Herodes tillbedja må." Herodes: "Stig upp, herre och konung av Morialand, jag, Herodes, skänker dig livet." Stjärngossarna fortsatte därefter med Staffansvisan och fortsatte med: "Gossar, låt oss lustiga vara, en gångjul om året bara!" Nästa visa innehöll det egentliga ändamålet med besöket: "Herre from, jungfru from, lossa på er penningapung och giv en fattig stjärneman, som kommer ifrån Morialand till kronans land! In skuttade då Judas med pungen, stötte med sin påk i golvet, dansade runt och samlade in slantarna i sin pung, ettöringar, tvåöringar eller högst en femöring. Det var ont om mynt på den tiden. Det hela avslutades med: "Haven tack, haven tack för den hederliga skänk den skall vara hos Gud, det betänk, det betänk. Haven tack, haven tack, god natt, god natt, god natt!" Skulle man mot förmodan ingenting få, sjöngs: "Ingen tack, ingen tack för den uteblivna skänk. Ingen tack, ingen tack, god natt, god natt." Jag kan inte påminna mig, att det sistnämnda sjöngs mer än vid ett enda tillfälle. Efter ett par timmars vandring, gick man hem till Herodes och delade slantarna - högst 25 öre per man och därmed upplöstes tåget. Min barndoms sed att fira Trettondagen har för länge sedan upphört och är glömd, och därmed försvann också de riter och bruk, som hade sina rötter i en mycket avlägsen tid. Vi som åldrats, tycker det är skada, när gamla sedvänjer glöms bort, men nutidens radio- och TV-människor ser kanske saken på annat sätt. De har inte behov av att minnas på samma vis som den försvinnande generationen.
Simpromotion
i motalaviken. Ligg märke till de gamla kallbadhusen. |
