I skuggan av Vadstena

Som tidigare nämnts, låg den medeltida Motalabyn i skuggan av klosterstaden Vadstena, och dess ekonomiska angelägenheter dirigerades från klostret. Att detta hämmade utvecklingen för den beroende parten är givet. Men även sedan Motala by och socken kommit under allmän förvaltning gick utvecklingen långsamt framåt eller stagnerade helt. Detta framgår bl.a. av utvecklingen på det kyrkliga området. Efter reformationens genomförande bildade Motala en egen församling, men mot slutet av 1600-talet måste en betydande folkminskning ha ägt rum. 1699 fråntogs nämligen Motala rätten att bilda egen församlig och blev annex under Vinnerstad.

Under 175 år fram till 1874 bodde kyrkoherden över Vinnerstads-Motala pastorat i Vinnerstad, medan komministern var stationerad i Motala. Den sista kyrkoherden i Vinnerstad-Motala var hovpredikanten Anders Holmgren, stamfar för den kända lärdomssläkten Holmgren. Nämnas bör kanske i detta sammanhang, att den direkta orsaken till 1699 års förändring på det kyrkliga området berodde på att kyrkoherden i Motala erhöll motsvarande befattning i Vinnerstad. Att socknen med kvarnbyn före kanalens och verkstadens tillkomst tillhörde glesbebyggelseområdena framgår av ett par befolkningsuppgifter.

1754 hade socknen tillsammans med byn 1624 invånare och 1810, då kanalbygget började, hade invånarantalet endast stigit till 1883. Under 1800-talets tredje decennium ökades befolkningen framför allt i socknen, beroende på inflyttningen av arbetare till Motala Verkstad. Även köpingen utvecklades men i betydligt långsammare takt än socknen. Tio år efter tillblivelsen hade den 88 invånare, 1840 238, 1850 203, 1860 1163, 1870 1574, 1873 1721 och 2001 vid stadsblivandet 1881. Platen hade drömt storhetsdrömmar om den ort, som skulle bli hans stad. Sett med den tidens ögon var läget utmärkt mellan skogs- och slättbygd vid den stora sjön Vättern och den forsande strömmen som gav drivkraft åt industrier. Goda förhoppningar om en lycklig framtid gav även den nybyggda hamnen och alldeles särskilt kanalen.

Men ett stort fel vidlådde Platens stadsplan. Köpingens och sedermera stadens gränser var alltför snävt tilltagna. Området vid slussen, där en omfattande affärsverksamhet bedrevs, låg utanför gränsen. Mycket snart insåg man, att köpingsgränsen bort gå söder om strömmen. Först den partiella inkorporeringen 1917 förverkligade dessa önskemål i och med att Albertstrands och Gästis områden införlivades med staden. Annu i min barndom var stadsgränsen trång. Platensgatan, järnvägsområdet, Järnvägstorget, Långbackagatan, Kyrkogatan, Drottninggatan, tidigare kallad Rännevallsgatan, och Floddiket, söder om Bispmotala gård, avgränsade stadsområdet från socknen. Ursprungligen var stadens bredd från Samuelsbergsåsen till Vättern endast några hundra meter, och Motala var länge Sveriges till ytinnehållet minsta stad.

Den Platenska stadsplanen ser vacker ut på kartan, men planläggningen är ändå oförklarlig, eftersom man redan på den tiden visste, att sockendelarna i norr var relativt fattig bygd, som producerade avyttringsbara produkter i ringa omfattning. Den värdefulla tillförseln kom från slättbygden i söder och sydöst. Det dröjde därför mer än en generation, innan någon affärsverksamhet att tala om kom till stånd inom den egentliga köpingen. Stora torget stod tomt och det gick långsamt med bebyggelsen i hela köpingen. Detta medförde, att ingen affärsman ville slå sig ned i en ort, där det inte fanns utrymme för butiker och det var glest med kunder. Men vid slussen och hamnpiren mellan hamnen och strömmen bedrevs vidlyftiga affärer. Här samlades både köpingens, socknens och den kringliggande landsbygdens befolkning för att köpa och sälja. Det var därför inte av en slump, som Thamsten och Flodin förlade sina affärer invid slussen.

 Här hölls marknad, särskilt under avlöningslördagarna. Jag minns själv en kvarleva av affärsverksamheten vid hamnpiren. Västgötarna var mycket intresserade av det växande samhället vid strömmen och kanalen. Enligt ett gammalt ordstäv, som jag ofta hört, kunde man från västgötalandet se "hur lusen (ljusen) Juste i Motala bu". Hit kom västgötarna höst och vår framförallt. Om vårarna för att sälja snipor, som man vid sekelskiftet kunde köpa för 15 - 20 kronor med åror och durklappar.

Många verkstadsarbetare bedrev husbehovsfiske i Boren utan fiskekort. Under avlöningslördagarnas eftermiddagar var det sommartid rätt folktomt vid Motala Verkstad. "Gubbarna", var på sjön för att försöka fånga en eller annan gädda för utdrygning av den magra kosten. Man låg över natt vid Fossala eller Uddnäset eller på något annat lämpligt ställe. Jag tror inte fisket var det väsentliga. Nej, vid fiskehistoriernas mångfald glömde man den grå vardagen och de ekonomiska bekymnen. Man fiskade huvudsakligen med svirvel, och båten vårdade man väl.

Hade man råd, köpte man en Bragebåt, som tillverkades av båtbyggare Brage i Kristberg. Hans båtar ansågs bättre än västgötabåtarna men var betydligt dyrare. Även på hösten kom västgötarna till Motala, då för att sälja "krösa" (lingon). Krösorna såldes kannvis och om något av lagret var över då det var hemdags, sålde man resten för 20-25 öre kannan. Till gästerna vid hamnpiren hörde i gångna tider skutor från Västkusten, som sålde salt kabeljo och salt makrill. Någon gång förirrade sig även en och annan Västerviksskuta hit upp med saltströmming som last.

En berättelse från länsstyrelsen från början av 1840-talet ger en dyster bild. Det heter däri, att bristande företagsamhet och fattigdom höll både handeln och hantverket nere. I början av köpingens tillvaro hade 60 borgare börjat rörelse, men efter 15 år var endast 25 kvar. Av dessa hörde 17 egentligen hemma på landsbygden. I samhället fanns en bagare, tre garvare och fem handlande. Av de senare hade två, Thamsten och Branting, en så betydande rörelse, att deras affärsverksamhet var jämförlig med de störstad Skeninge. För de övriga var omsättningen "högst ringa". Enligt omnämnda berättelse från länsstyrelsen hade folkmängden sedan köpingens tillkomst fördubblats och utgjorde 179 personer.

Men trafiken på kanalen och Vättern blev livligare, vilket ledde till ett märkbart uppsving. Därtill bidrog även, att Motala Verkstad vunnit stort anseende. En betydande inflyttning ägde rum, och större livaktighet inom handel och hantverk blev följden. En några år senare daterad berättelse från länsstyrelsen omtalar, att samtliga tomter var försålda till enskilda personer och bebyggda, flertalet dock med envåningshus. 43 personer ägde burskap, varav sju var handlande med lönande affärer, tre bagare, en apotekare och 32 hantverkare i 16 olika yrken. Inom en del yrken klagas det över, att en del utövare vissa tider saknade full sysselsättning. 1847 var 23 kvadrater och 1850 80 tomter bebyggda. Borgarnas antal uppgick till 50, som "alla hade sin bärgning och flertalet god arbetsförtjänst". Befolkningen hade också ökats och uppgick till 430.

Utsikt över Stora Torget då seklet var ungt

Fototaget .från gamla Brinken omkring 1870 Storal vägen till vänster är början på gamla landsvägen till både Skeninge och Vadstena, vilken normera heter Fogdegatan.

Näringsidkarna uppgick 1850 till 55 nämligen fyra handlande, fem bagare och 45 hantverkare i 24 olika yrken. Man hade även förhoppningar om, att nya välsituerade personer skulle flytta in, varigenom nya byggnadsföretag skulle komma till stånd. Från och med 1850 beslöt man hålla torgdag varje lördag, och det framhålls, att kommersen med spannmål från östgötaslätten men även från Västergötland var livlig. Vid vissa tillfällen avyttrades hundratals tunnor. På Platens torg gick affärerna fortfarande dåligt men vid infarten till kanalen och även på en del köpmansgårdar gick det livligt till.

1846 hade skråväsendet upphävts, men av kammarkollegiets berättelse från 1850 framg~rr, hur detsamma fortfarande satte sin prägel på yrkesutövningen. Nämnda år fanns i köpingen fem minuthandlande med tio bodbetjänter, av vilka sex var anställda hos Thamsten. Efter ett par år minskades handlarnas antal till fyra. Hantverkarnas antal 1850 var 35 män och tre kvinnor med tillsammans tolv gesäller, 24 lärlingar och tio arbetare med ej namngiven sysselsättning.

En skatteuppgift från 1851 är intressant. Detta år erlades av handlandena 46 riksdaler i bevillning, av fabrikanter 11 och av hantverkare 120 riksdaler. Protokollen frän 1840- och 1850-talen vittnar om att man värnade om sig och sitt. Det var inte lätt för främmande borgare att slå sig ner i köpingen och få handelsrättigheter. Två västgötar vill slå sig ned i köpingen, men för dem fanns inga lokaler, hur de än ansträngde sig. De tänkte nästan ge upp, då den kloke och framsynte bryggaren Abraham Rosendahl kom dem till hjälp. Han var samhällets starke man och en ovanligt klok karl, trots bristfälliga bokliga kunskaper. Han ägde ett par tomter i Klockarbacken och lät där för de omnämnda handlandenas räkning snabbuppföra ett par små affärslokaler på den tomt där bl.a. Borås Lagerbod nu ligger.

Under de första årtiondena av 1900-talet hade A. Eriksson / Linne-Erker / och skohandlare A. Lindstedt sina affärer i de små timrade stugorna.

Protokollen från köpingens tidigare år vittnar om mycket små förhållanden. I juli 1828 hölls kyrkostämma, varvid föredrogs en skrivelse från greve Baltzar von Platen, som tidigare hade förhandlat om inköp av gravplats på kyrkogården. Det gällde gamla kyrkogården vid kyrkan. Nuvarande kyrkogården togs i bruk först 1865. 1 omnämnda skrivelse anförde Platen, att han utsett gravplats för sig och sin familj på annat ställe. Han fick sitt vilorum "på den strand han själv har byggt". 1830

behandlade stämman ett ärende, som tycks ha föranlett en del invändningar från komministerns sida. Frågan gällde bostad åt ryttmästaren Lindman och barnmorskan Stenbom. Efter diskussion beslöt stämman lämna de omnämnda personerna medgivande att inflytta på komministerboställets ägor, dock utan skyldighet för boställsinnehavaren att lämna bidrag till deras försörjning. Om de små förhållandena vittnar diskussionen om barnmorskan Stenboms lön. Med stor tvekan beviljade stämman henne en årslön av 1 tunna råg.

Början av 1830-talet blev bekymmersam, inte endast för köpingen utan för hela bygden. Koleran hade börjat härja, och man planerade anläggning av sjukhus och provisoriska vårdplatser. I september 1831 beslöt sockenstämman begära tillstånd att få begagna stora byggningen och flygeln vid Bispmotala gård som sjukhus med 32 sängar i den större byggnaden och 16 i den mindre. Sex bärare för transport av sjuka och döda anställdes och likaså sex sköterskor. Dessutom beslöts, att varje fullt hemman skulle bidra med en säng. Det blev dock inte så som stämman beslutat. Ärendet hänsköts till länsstyrelsen, sannolikt efter överklagande av hyresgästerna i Bispmotala, och resultatet blev att stämmobeslutet upphävdes vad Bispmotala beträffar.

Vid Motala Verkstad vidtogs särskilda skyddsåtgärder, varom det s.k. Kolerahuset på brädgårdstomten ännu bär vittnesbörd. Under 1833 kom sjukdomen på allvar. Särskild bevakning anordnades och tingshuset omtalas som karantänplats. Många offer torde farsoten skördat i Motala. Man ordnade provisoriska begravningsplatser. En sådan fanns vid Liverpoolsgatan på den tomt, som senare ägdes av verkmästaren August Palmgren. I min barndom fanns ännu några gravkullar kvar på tomten. En annan kolerakyrkogård fanns invid den nuvarande kyrkogården åt dalen invid "Krutdurken". 1905 kunde man ännu se spår av de gräsbevuxna gravkullarna.

Enligt ett kungligt brev av den 12 augusti 1846 fick Motala köping municipalstyrelse. Denna bestod av sex äldste och en ordningsman. Både i köpingen och socknen rådde fattigdom och nöd. "Härsmarken" - d.v.s. häradsmarken i Gamla Brinken - det gamla galgbacksområdet, tycks ha varit ett slumområde som beredde de styrande både i socknen och köpingen stora bekymmer. Hit hade inflyttat en del familjer, som saknade försörjningsmöjligheter och hotade att falla den allt annat än välordnade fattigvården till last. Eftersom området tillhörde häradet, ansåg man i socknen, att häradet måtte bidra till underhållet av de många nödställda i Brinken. Man gjorde framställning därom och 1858 hölls ett sammanträde i köpingen med representanter för Motala socken och Aska härad. Något bidrag från häradet erhöll man ej, utan socknen fick själv dra försorg om de fattiga i Brinken.

Åren 1857 och 1858 hemsöktes bygden av en svårartad rödsotsepidemi, och apoteket erhöll nya lokaler. De var belägna vid nuvarande Platensgatan, på samma plats där Axel Sandbergs nu rivna apotek låg. Länge låg Motala apotek på den Sandbergska tomten, där fastigheten uppförts och ägdes av Axel Sandbergs dotterson, häradshövding Christer Gemzell. ,

1860 omtalas tillkomsten av sockenbiblioteket, föregångaren till nuvarande stadsbiblioteket. Under min barndom var detta till en början inrymt i skolan vid Samuelsberg. Det hölls öppet söndagsförmiddagar mellan 9 och 11, och bibliotekarie var folkskollärare Flyckt. Senare flyttades biblioteket till det s.k. Kommunalrummet, socknens sammanträdeslokal i övervåningen av Ostgötabankens lokal vid Bispmotalagatan. Det hölls då öppet lördagsförmiddagar och förestods av folkskollärare Hugo Sunden. Samma år började man utreda frågan om pastoratets skilsmässa från Vinnerstad, som sedan 1699 var moderförsamling. Skilsmässan kom till stånd 1874, då hovpredikanten Anders Holmgren avlidit, och från den l maj 1876 räknades Motala församling som egen.

Långt in på 1800-talet rådde på många områden ålderdomliga förhållanden. Vid mitten av århundradet fanns bommen kvar vid Strömbrons södra fäste där Bomstugan låg. Bron hade på sin tid byggts av Aska härad, som också svarade för underhållet. För amortering och underhållskostnader hölls brovakt, som upptog den stipulera de broavgiften av trafikanterna. Vid sekelskiftet levde ännu minnet kvar av en av bro­vakterna, Store-Gustaf, om vars enorma styrka gamla människor berättade. Han höll rent hus, när det blev rövarliv på Gästisområdet. Och det behövdes säkert en kraftkarl att hålla efter busarna, som höll till på området, som var välförsett med krogar.

- 

Gästis­parken i tre skepnader

Där låg "Domkyrkan",enkrog i anslutning till Gästis - "Domkyrkan" hade för övrigt en tid varit tingshus - och mitt emot låg "Fördärvet". Krogens namn talar för sig själv. Aven inom köpingen fanns hus med mindre gott rykte. På det nu rivna Baptistkapellets gård låg en byggnad, som kallades "Tjuvhem". Där "Cykel­Gustaf", cykelhandlare Gustafsson 1898 byggde en i den tidens Motala som överdri­vet pampig ansedd byggnad, Kyrkogatan 8, låg tidigare en liten oansenlig stuga kallad "Hotell Grålus". Stället hade mindre gott rykte. och var väl närmast att likna vid vad man i våra dagar kallar luffarhotell.

På Platens plankarta var köpingens gator markerade mellan kvadraterna, men man använde ändå den gamla stråkvägen mot skogsbygden i norr. Den sneddade över torget åt nordväst, förbi "Tjuvhem", som liksom en del av bebyggelsen vid Gästis och i Brinken hade mycket dåligt rykte på grund av det rövarliv, som där levdes. Det tycks emellertid ha blivit lugnare, då köpingen i slutet av 1850-talet beslöt anställa egen polis. Denne anförde vid ett tillfälle klagomål över svårigheterna att hålla ord­ning i Klockarbacken under avlöningslördagarnas kvällar, då verkstadsbor och stads­bor råkade i luven på varandra och handgripligen gjorde upp sina mellanhavanden.

1862 tillkom de nya kommunallagarna, vilket för köpingens del betydde bättre ordning och reda i styrelse och förvaltning. 1 januari 1863 hölls den första kommunal­stämman, vars förste ordförande blev den kloke och framsynte Abraham Rosendahl. Men det var inte lätt att styra ett samhälle, där många stridiga viljor pockade på att. göra sig gällande. Vid vissa tillfällen långt in i vår tid förelåg intressemotsättningar mellan Kanalbolaget och köpingen-staden, och det snabbt växande verkstadsområ­det blev en "stat i staten" som till förfång för det hela vandrade sin egen väg. Det skall emellertid inte förnekas, att för köpingens del en ny tid började, då Rosendahl blivit stämmoordförande. Rosendahl saknade boklig bildning, men han var en ovan­ligt praktisk och framsynt man.

Han ägde en stor del av Gästisområdet och då han insåg att detta borde vara värdefullt med hänsyn till köpingens framtida utveckling erbjöd han köpingen att förvärva området. Trots att köpesumman var mycket blygsam avslogs erbjudandet, eftersom man vädrade egoistiska avsikter från Rosendahls sida. Men trots motstånd lyckades det honom dock att genomdriva många klokaförslag under den korta tid han

uppehöll ordförandeskapet. 1863 beslöt man på hans initiativ att bygga skola. Förut hade köpingen hyrt skollokal i Klockargården, där lokaliteterna betecknades som mörka, trånga och oändamålsenliga. Den nya skolan byggdes vid Sjögatan med gatu­nummer 13 och användes för undervisningsändamål ända till 1894, då Strandskolan blev färdig. Hemkommen från en affärsresa till Linköping, avled Abraham Rosen­dahl hastigt i början av 1866. Han var den förste, som begrovs på den nyinvigda kyr­kogården, där hans grav ännu är kvar mitt på stora gången. Rosendahls bortgång var en stor förlust för samhället. Han var dess första betydande kommunalman och en märkesman för sin tid. Hans porträtt bevaras i stadsfullmäktiges ordförandes tjänste­rum.

Ett särskilt kapitel i köpingens och bygdens historia är tillkomsten av järnvägen Mjölby - Hallsberg. Den var ursprungligen en bolagsbana och invigdes med pompa och stora förväntningar 1873. Men förhoppningarna grusades ganska kvickt. Anlägg­ningskostnaderna blev högre än beräknat. Banan beredde snart sina intressenter sorg och bekymmer. Bland annat var Motala Verkstad en stor intressent. Betungande extra uttaxeringar måste göras, och såväl enskilda som företagare drabbades hårt. Kommunerna och företagen sökte inför det konkurshotet göra sig av med sina värdelösa aktier. Enligt Motala Posten sålde köpingen sina aktier å 50.000 kronor till en filare vid verkstaden för några kronor. Den nyvordne kapitalisten blev givetvis hotad med utmätning, men hade ingenting att förlora, då utmätningsbara tillgångar saknades.

Så vitt jag kunnat finna är uppgiften felaktig. I verkligheten såldes aktierna till en godsägare i trakten, som vid konkursen miste sin stora egendom och blev utfattig. Riktig är däremot samma källas uppgift, att socknen behöll sina fiktiva tillgångar å 100.000 kronor och belastades därav ett par generationer framåt. Den omnämnda filaren, Carl Gustaf Bergholtz, var föreslagen att köpa aktierna och kvitto utfärda­des men köpet kom aldrig till stånd.

Motala Verkstad, som var mycket beroende av järnvägstrafiken och hårt engage­rad i företaget med ett insatskapital av 577.000 kronor, förlorade inte blott det insatta kapitalet utan måste även täcka en del av driftsförlusten med 399.000 kronor, vilket delvis torde ha bidragit till det obestånd, som 1891 ledde till verkstadsbolagets konkurs. Då statsinlösningen slutligen kom till stånd blev glädjen i Motala minst lika stor som då banan invigdes den 13 december 1873.

1827 hade postkontor inrättats i köpingen och 1855 fick man elektrisk telegraf. En sådan fanns på järnvägsexpeditionen vid Motala Verkstad och den väckte alltid min undran och intresse. Man vevade på den som på en kaffekvarn och jag undrade hur man kunde få något vettigt ur en sådan. Det var alltså före Morsetelegrafens tid. 1879 ersatte telefonen till en viss grad skvallerspeglarna. Lustigt nog var telegrafverkets lokalchef, den legendariske telegrafkommissarien S. A. Hollertz, till en början mycket kritisk mot det nya, trots att han representerade både telegraf- och telefonsta­tionen.

" Det blir för mycket fruntimmersprat", var hans reflexion. Så småningom var han dock tvungen att acceptera nymodigheten, men det tog sin tid.

Under "Motalakungens", Johan Andersson, glanstid i början av 1890-talet fick Motala elektriskt ljus tidigast av landets städer. I strömmen invid Holm pappers­bruk byggde han en liten kraftstation, som levererade behövlig kraft. Som ett synligt. bevis härpå, stod i min barndom mitt på torget en kraftigt dimensionerad gjutjärns­kandelaber med elektriska lampor. De lyste väl inte med något kraftigare sken, enen det syntes var kandelabern fanns, och motalaborna gladdes och var stolta över den blygsamma illuminationen.

Strömmen sörpar till ungdomarnas glädje

Övre och nedre Klockare­gården

Utsikt ,från Samuelsberg över Drottninggatan, tidigare Rännevallsgatan, samma kvarter där Tempo har sitt varuhus

Bispmotalagatan i "Staden med de höga popplarna och den låga moralen"