Från kvarnby till stad

Uppgifterna är till en del hämtade från framlidne redaktör Elis Åströms anteckningar.

Redan under medeltiden måste Motala ha varit ett ganska tättbebyggt samhälle med byns huvuddel belägen vid strömmen. Här låg kvarnarna, smedjorna och de mycket betydelsefulla fiskena. Ännu i min barndom hade strömmen mellan Ribbings­forsbron - belägen ungefär mitt för Motala Bryggeribolags anläggning och Holmsbron mellan Holmsområdet och Hårstorp - bevarat sin medeltida karaktär.

Redan före 1300 hade kvarnar börjat byggas i strömmen. I den tidigare i samband med anteckningarna om Mothala thing nämnda urkunden om fru Ingeborg Ulfsdotters transaktion med Vadstena kloster nämns en kvarn på Haroxtorps ägor, och så småningom blev kvarnanläggningarna så talrika, att i östgötalagen intogs bestämmelser angående kvarn- och dammbyggnader till skydd för lagliga ägares strand- och fiskerätt.

Från tiden för sekelskiftet minns jag Herrekvarn och Storgårds kvarn på Norra sidan av strömmen samt Nykvarn, Spolegårds kvarn och Holms kvarn på strömmens södra sida. Möjligen låg även Långspångs kvarn på södra sidan, men beträffande denna anläggning vet jag ingenting med säkerhet. Däremot kommer jag mycket väl ihåg Duvedals kvarn, mitt emot Asps klädesfabrik på strömmens norra sida. Kvarnen var i drift vid sekelskiftet, och mjölnarens bostad låg vid nuvarande strömbrons norra fäste.

I en urkund från början av 1700-talet omnämns åtskilliga andra kvarnar- Lindenäs kvarn, Kronokvarn, Pynekvarn, Hollstenskvarn, Aspegårds kvarn, Vadstena hospitals kvarn och Hellegårdskvarn. Donatorn av altaruppsatsen i Motala kyrka, herren till Bergsäter Claes Gustaf von Delwig, arrenderade som det heter "Uti Holms by 4 gvarnhus", som benämndes Westergårds, Östergårds, Norregårds och Mellangårds kvarnar.

Fiskeverkena i Motalaområdet var 18, laxfisken och ålkistor inräknade. De s.k. drätterna eller notadrätterna, där man drog not var ej medräknade.

Enligt rektor Carl Larssons antagande är det ett av dessa fisken, som Carl von Linne beskriver, då han på väg från sin skånska resa passerade Motala. "Laxfisket var sällsynt, ty det war et upptimradt hus i starkaste forsen, uti hwilket twänne fyrkantiga rum woro öpna på golfwet eller bottnen, och då laxen här tog sin hwila, innestängdes han med järngallron, som hastigt nedsläptes, och laxen uptogs med håf. Fyra karlar skulle natt och dag hälla wakt, dock en i sänder och om natten med fet-wedshläss stå på kik at nedsläppa galret, så snart någon lax kom".

Under (len tid, da det var tillåtet att ljustra lax, förekom fiske vid skenet av sådana törebloss, som Linne talar om (töre = tyre på bygdens språk). Min mor har berättat om "eldfiske"  i strömmen under hennes barndom.

Även smideskonsten tog så småningom vattenkraften i sin tjänst för drivning av hammare. Den äldsta kända smedjan i Motala tillkom under innehavarens av Vadstena län tid, dit Motala hörde, hertig Johan av Östergötland, alltså före 1620.

Den märkligaste av smedjorna i strömmen under min barndom var Bröderna Falks knipphammare. Den låg på en av de många holmarna i strömmens norra fåra och flyttades vid kraftstationens tillkomst till norra sidan av Verkstadsvägen. Den har under hela sitt bestånd - alltså under snart 300 år - gått i arv inom den Falkska släkten, och det gamla företaget torde i detta hänseende vara unikt i vårt land. Grundaren hette Anders Abelsson, som 1683 av riksänkedrottning Hedvid Eleonoras ståthållare fick tillstånd att "uti Mothala Ström och uti Peer Larssons wärkie byggia en lijthen knipphammar, Hennes Kongl. Maija till tienst sampt Landsoorthen till stoor nytta". Innan änkedrottningen den 30 september 1684 ratificerade tillståndet, hade häradsrätten avgivit yttrande i ärendet, vilket var en ganska omständig procedur. Något hinder för bygget förelåg dock inte.

Ett par årtionden senare (1708) meddelade Bergskollegium privilegium på anläggningen. De officiella handlingarna bekräftar Anders Abelssons och hans efterkommandes rätt att för driften av sin smedja utnyttja kronofallen i Motala ström. Några år efter utfärdandet av Bergskollegiums privilegium (1716) antog Anders Abelssons ättlingar namnet Falk. Med framlidne fabrikör Henrik Falk har jag åtskilliga gånger talat om släkten och dess öden. Han berättade, att son-namnet enligt en tradition inom släkten var ett mellanspel. I Odhners gamla Svenska historia om Linköpings blodbad år 1600 heter det, att de dödsdömda och avrättade voro riksråden Erik Sparre, Thure Bielke, Sten och Gustaf Baner och krigsmannen Bengt Falk.

Enligt Henrik Falk var den omnämnde Bengt Falk en förfader till de nuvarande Falkarna. Efter händelsen i Linköping skämdes släkten för namnet och antog ett sonnamn, men när skamkänslorna hade ebbat ut, återgick man till det gamla namnet, som man alltsedan 1700-talets början har burit med heder. Något bevis för riktigheten i Henrik Falks förmodande finns inte och får gälla för vad den kan vara. Företaget har drivits av Anders Abelssons sentida ättlingar till för några år sedan men tyvärr har Knipphammaren nu övergått till annan ägare.

Av övriga företag från min barn- och ungdom, som sysslade med järnmanufaktur, kan nämnas Katrinefors bruk, som låg vid Långspångens norra fäste. Ännu i dag finns en rest kvar av den väg som ledde ned till Katrinefors strax invid framlidne ingenjör Josef Dufwenbergs fastighet. Katrinefors låg på den forna Backgårdens ägor och dess föregångare kallades Backegårds Knipphammare. Vid Katrinefors tillver­kades bl.a. spadar och skyfflar. 1912 brann företaget, som ägdes av W. Aug. Sand­bergs Manufaktur-Aktiebolag. Det återuppfördes ej.

Andra smedjor, som jag minns från tiden efter sekelskiftet, var Norbergs skyffel­fabrik, Holms spiksmedja, Motala Turbinfabrik, Motala skyffelfabrik, Kilhaksfabri­ken och Finspångs hästskor. Den senare finns ännu kvar på sin gamla plats invid förutvarande Ribbingsfors. Hästskotillverkningen upphörde för många år sedan och anläggningen utnyttjas nu, som billager. Vid sekelskiftet hette den Anderssons Me­kaniska Verkstad.

Under gångna tider fanns i strömmen ett stort antal vattendrivna sågar. De flesta av dem försvann dock under senare delen av 1800-talet, och jag känner till dem endast till namnet. Enligt gamla kartor fanns på Duvedalsområdet fem sågar, men av dem fanns ingen kvar i min barndom. Men ännu i dag minner namnen Sågarbacken och Sågarkällan om den gamla sågen. Den var belägen mitt emot Nergården och gamla uppfarten till Kråksten och låg på strömmens norra sida.

Ovanför sågen låg Radbyggnaderna och i Sågarkällan med dess friska och välsma­kande vatten hämtade Radens invånare sitt vattenförråd. Det dröjde länge innan vattenledningen kom till i verkstadsområdet. Den enda av de gamla sågarna, som jag har minne av var Ribbingsfors såg- och snickerifabrik. Anläggningen var belägen vid Ribbingsforsbron, något söder om nuvarande landstingets sjukhem. Man tillverkade bl.a. inredningssnickerier. Anläggningen flyttades vid kraftverkets tillkomst och kallades sedermera Motala snickerifabrik. På andra sidan nuvarande Strandvägen, mitt emot Ribbingsfors, låg Urfodralfabriken.

Holms kvarn

Ätskilliga andra industrier fanns i min ungdom i den på vattenkraft rika strömda­len. Den största av dessa var AB Fredr. Asps klädesfabrik, som vid sekelskiftet sysselsatte över 300 anställda. Det var mest kvinnlig arbetskraft, de s.k. Kajorna. Varför de kallades så vet jag inte, men arga blev de, när vi småpojkar kraxade åt när de iklädda schaletter och trätofflor lämnade arbetet. Vid den Aspska klädesfabriken tillverkades grövre och finare tyger, och särskilt kronan var en stor kund för försvarmaktens räkning.

Efter första världskriget och den därpå följande depressionen gick fabriken ur den Aspska släkten för att bli Engel-Fabrikerna med en omfattande textilfabrikation. En senare depression medförde att hela anläggningen nedlades. En del av fabrika­tionen flyttades till nya lokaler, och den gamla Klädesfabriken, som före tillkomsten till stor del legat över själva strömfåran blev Electrolux Ekenäsverkstad. Men detta ligger så nära i tiden, att jag förbigår det. Nämnas bör emellertid, att den Aspska anläggningen ursprungligen byggts som pappersbruk, där man tillverkade bl.a. spänn- och konceptpapper. Min mor talade ofta om Pappersbruket, vars nedläggning i slutet av 1870-talet betydde arbetslöshet för många anställda.

Är 1889 byggde den företagsamme "Motalakungen" John Andersson, ägare av Motala Spritfabrik vid hamnen, Holms Pappersbruk, där man tillverkade olika sortiment papper, papp, läsk- och filtrerpapper och även finare, handgjort papper. Tillverkningen torde ha upphört i samband med John Anderssons ekonomiska obestånd i slutet av förra seklet.

Som gammal verkstadspojke vill jag nämna något om "Stampen". Enligt gamla urkunder fanns vid strömmen åtskilliga s.k. Stampar. De var avsedda för beredning av sämskskinn och vadmalstyg, för krossning av ben till benmjöl m.m. Jag har intet minne av de gamla Stamparna, men på norra stranden av strömmen, invid den nuvarande kraftstationen låg min barndoms Stampen. Vid fallet hade i forna tider funnits en skinn- och färgarstamp, som raserats under tidigt 1800-tal, men namnet hade övergått till de arbetarbostäder, Stora och Lilla Stampen, som uppförts på stampanläggningens plats.

Stora Stampen hade en mängd ingångar på båda sidor och likaså på gavlarna. Det var "Gubben", d. v. s. verkstadschefen kapten Carlsund, som ville ha det så "för att käringarna inte skulle råka i luven på varandra vid trappstädningen", vilket lätt kunde blivit fallet, med en för hela fastigheten gemensam trappa. När strömmens vattennivå höjdes, dränktes stampområdet, och den ena av byggnaderna i Gamla

Stampen flyttades till Björkelund. Av de många, som var födda och bodde i Stampen, finns nu inte många kvar. Stampenborna var ett självmedvetet släkte, ty det ansågs i gångna tider nästan som ett privilegium att få bo i "Stampen".

Bryggerier var Motala välförsett med. På norra strömstranden låg Motala Bryggeri AB:s anläggning med direktör Eric Åkesson som chef, ännu väl ihågkommen av gamla seglare och sångare i Motala. Mitt emot på södra sidan av strömmen låg Strömsborgs bryggeri, vars ägare hette Johansson och kallades "Ättikbryggaren". Om det var på grund av tidigare verksamhet eller om hans öl möjligen hade mindre varaktiga egenskaper, är mig obekant.

Invid de pelare, som i gångna tider markerade södra gränsen mellan den egentliga socknens område och Motala Verkstads - pelarna finns ännu kvar - låg A. Th. Lindens bryggeri. Till detta hörde ett försäljningsställe vid Verkstadsvägen, där det utskänktes ett starkt fatöl, kallat "Knoling". Försäljningsstället kallades också Knolingen. Det hölls öppet företrädesvis under middagsrasten vid Verkstaden och där stod under rasterna törstiga "gubbar" i långa rader och läskade sig. Många förstörde både hälsa och ekonomi vid "Knolingen" och när nykterhetsrörelsen fått vind i seglen, stod på dess program stängning av "Knolingen".

Detta lyckades så småningom efter många strider till gagn för många fattiga familjer. Efter Lindens bortgång övergick hans bryggeri till bryggare Oscar Nilsson och fortlevde under några år under namnet Bryggeriet Oscar. Under de sista åren av sin tillvaro hyste fastigheten en fabrik för tillverkning av Cermetall, som användes för krigsändamål. Den revs, då strömdalen sattes under vatten. Ytterligare ett bryggeri fanns i Holm, Motala Svagdricksbryggeri.

Att kvarnbyn blev köping och köpingen stad berodde på två faktorer - tillkomsten av Göta kanal och Motala Verkstad. Redan 300 år innan Sveriges riksdag hade fattat beslut om byggandet av Göta kanal, hade Linköpingsbispen Hans Brask framlagt förslag till byggandet av en förbindelseled mellan Östersjön och Västerhavet. Krig och tryckta ekonomiska förhållande lade emellertid hinder i vägen, och det blev "mannen med järnviljan", Baltzar von Platen, förbehållet att förverkliga planerna. Den 26 september 1832 var "havens förening" fullbordad, och kanalen invigdes under stora högtidligheter av Karl XIV Johan.

Platen fick aldrig uppleva slutförandet av sitt verk. Han hade avlidit tre år tidigare, och eftersom Motala var hans blivande stad, fick han sitt sista vilorum i Motala.

Stampen omkring 1900

Men Platen skapade även Motala Verkstad, som för själva Motalabygden blev av ännu större betydelse än kanalen. Anläggningen, som startades 1822, hade till en början små dimensioner och var egentligen avsedd att vara en reparationsverkstad för kanalens behov (" Platenssmedjan"). Under skickliga och framsynta mäns led­ning gick emellertid utvecklingen raskt framåt. Den lilla smedjan blev efter några år Sveriges första och största mekaniska verkstad med bl.a. fartygsbygge som en viktig del av produktionen.

Under den tidigare delen av Motala Verkstads tillvaro är det särskilt två namn, som är knutna till företaget och som skapade dess första storhetstid. Det var skotten Daniel Fraser, teknisk ledare under åren 1822-1843 och den geniale ledaren, konst­ruktören och nyskaparen Otto Edvard Carlsund, verkstadens chef under åren 1843-1870. Om Carlsund kan utan överdrift sägas, att han genom sin genialitet kan räknas som Sveriges största skeppsbyggare efter Fredrik Henrik av Chapman.

Planen till sin blivande stad hade Platen själv utformat. Från 1822, medan Platen var fullt upptagen med kanalbygget och dess ingalunda lätta finansiering, daterar sig hans Plan-Carta Ofver Föreslagna Stadsanläggningen uppå Bisp-Motala". Det var ett relativt litet område med de från åsen i norr mot sjön solfjäderformigt utstrålande gatorna, som ännu är karaktäristiska för "Gamla stan". Köpingen fick sina rättighe­ter den 21 mars 1823. Dess område avsöndrades från Bispmotala gård, Motala Storgård och Komministergården.

Poppelhemsområdet ingick ej i den ursprungliga stadsplanen, och nuvarande Ös­termalmsområdet var i början på 1840-talet ännu obebyggt. Tomter utstakades, och av dessa salubjöds 1824 57 stycken, av vilka 37 såldes på villkor, att de inom två år skulle vara bebyggda. Utvecklingen gick emellertid långsamt. 1827 var endast sju av tomterna bebyggda. På en av de nämnda tomterna låg den Thamstenska affärsfastig­heten, sedermera ägd av handlanden C.O. Flodin och efter honom av hans son Hjalmar.

John Anderssons industrianläggning i Holm

Hörnet mellan Bispmotalagatan och Platensgatan kallades "Flodins hörna", där den legendariska gumman Anna Norrman under ett halvt sekel drev handel med knäck, ettöres chokladstänger och studenter, ett slags bruna pepparkakor. Thamsten och C.O. Flodin baserade sin affärsverksamhet på kundkretsen från landsbygden. Till fastigheten hörde ett stort gårdsområde med stallar, där bönderna kunde ställa in sina hästar. På dess område ligger nu Futurum och ett flertal andra affärer. I "Flodins hörna" gjorde i gångna tider faktorister från Motala Verkstad och  ”Stadsgrisar" upp sina mellanhavanden, styrkta av nektar från Gästiskällaren eller Lisa, som hade affär på Platensgatan mitt för kanalkontoret.

Kärleken mellan verkstadsborna och stadsbefolkningen var nästan obefintlig. Det var framför allt under de s.k. avlöningslördagarna (avlöningarna till verkstads-arbetarna-faktoristerna utbetalades varannan fredag på den tiden) och då halva lördagen var ledig passade en del törstiga individer på att styrka sig med ett kvarter eller halvstop brännvin.

Holms pappersbruk, Motala ströms kvarn, Motala ströms kraftstation, Motala vaddfabrik och dammarna

En vy från hamnen med Flodins hörna och Lundkvistska villan i hamnparken

Anna Norrmans stuga i Brinken Anna Norrman - känd Motalaprofil _.frön sekelskifiet. Satt vinter som sommar vid Flodins hörna, mellan Bisprnotalagatan och Platen.sgatan, oclr_.föi^-sörjde sig och de sina genom att sälja knäck, pepparkakor och frukt.

Original

Det fanns ledamöter ur ledighetskommitten förr i tiden också liksom nu. En av bröderna "Rotmos", ett öknamn på en familj som i prästbo­ken hette något helt annat (men som få visste namnet på) gick fram till Anna Norrman vid Flodins hörna. Det var nämligen så att hennes dotter "råkat i olycka" som det hette och fått en pojke.

Pontus Rotmos gick alltså bort till Anna och sa:

- Jag ber att få gratulera Anna, hur mår ungen?

- Tackar som frågar Pontus, maken till unge har jag aldrig sett. Han sitter just nu hemma vid bordet och äter rotmos, blev svaret. Samtalet var slut.

Från kungsfisket i strömmen. Längst till höger några kända motalaprofiler - ,fiskhandlare G.A. Högberg, fiskare C. W. Kjellrnan, hans son Gustaf, andre man, från vänster på bilden och , fanjunkare C. Hagberg.

Strömmen vid Stjärnorpsgården. Till höger Norbergs spad- och skyffelfabrik

Strömmen före utbyggnaden

Norra stranden av strömmen nedanför Ribbingsforsbron. 
Herrekvarn och den del av Storgårdskvarn. På södra strömstranden Nykvarn

Strömbron. I förgrunden Strömkronan som fortfarande finns kvar och idag tjänstgör som boutique

Parti från strömmen

Motala ström vid utloppet i Boren med  ”Stora" och "Lilla Åran

Redaktör Elis Åströms