|
Även sedan man kommit till de levnadsår, som man kan kalla livets vinter, då såväl kropps- och själskrafterna mer och mer avtar, känner man en längtan, att än en gång besöka den del av hembygden, där man tillbragte sina barndoms- och ungdomsår. Jag har hittills brukat förlägga mina strövtåg eller kanske bör det hellre kallas utflykter till Englandsgatan (där jag föddes) och till Raden (där min mor bodde som änka). Vad promenaderna till Englandsgatan beträffar har de blivit alltmer sporadiska, ty Englandsgatan har döpts om till Järnvägsgatan, vad det nu skulle tjäna till. Liksom Liverpoolsgatan hade Englandsgatan anknytning till Motala Verkstads engelska tid, åren 1822 - 1843, då Fraser och hans engelske verkmästare skapade vår första stora mekaniska industri. Vid sekelskiftet bodde i den äldsta av de s.k. Sköldagårdarna "moster Bergstedt", säkert minst 75 år gammal. Här bör kanske tilläggas, att ordet tant på den tiden inte användes i dagligt bruk. Alla äldre damer kallades "moster" liksom alla jobbare över 30 år på Motala Verkstad kallades gubbar. "Moster" Bergstedt berättade gärna om sig och sin "stuva" (stuga) och vid ett tillfälle sa hon: "Här bodde en tid "Malkum". Hon menade därmed Mr Malcolm, en av de engelska verkmästarna. Verkstadsborna tyckte tydligen, att Malcolm var ett vackert namn, ty i min barndom döptes en hel del pojkar till Malkolm. Några gamlingar liksom jag själv kanske ännu minns Malkolm (Macke) Linden, Malkolm Johansson m.fl. Namnet hade inte någon anknytning till Malkolm Sinclair och hans tragiska öde utan uppenbarade sig först under 1800-talet. Kanske bodde flera engelsmän i området, ty gatan från järnvägen till Röda källaren kallades Englandsgatan och bebyggelsen England med numrering från England l, där jag är född. Englandsgatan finns som nämnts inte mer och inte heller de många små stugorna, som jämnats med marken för att lämna plats för en ny form av bebyggelse. Men Liverpoolsgatan är ännu kvar och inte minst tack vare byalagets värdefulla insats och intresse har man anledning hoppas, att dess miljö kommer att bevaras. Av byggnaderna från förra seklets böljan finns Raden kvar, d.v.s. den bebyggelse, som Motala Verkstads bolag under 1820 - 1830-talen uppförde för tjänstemän och arbetare. Jag brukar varje sommar fara med någon av de trevliga Langebåtarna från staden till Borenshult. Den färden blir ett upplivande av gamla minnen från mina barndoms- och ungdomsår, då förbindelsen mellan Motala Verkstad och staden till en början uppehölls av ångslupen Kolga och senare av ångfärjan Motala Verkstad. Skeppare Forslander styrde efter landmärken, och maskinisten, en pojke i 17 - 18-årsåldern, var även biljettförsäljare och hopp-i-land-Kalle. Kanske minns en och annan än Ivar Stamm och Ernst Carlman. Den senare bodde i Stampen. Resan var billig vid sekelskiftet, 3 öre enkel tur. Efter båtfärden brukar jag i sakta mak promenera Verkstadsvägen mot Raden. Man tar det lugnt, då man hunnit över de 80 åren. På vänster hand passerar jag verkstadens modellförråd, där i gångna tider Torvhuset låg, d.v.s. den byggnad där verkstaden hade sitt förråd av torv under den period, då smältugnarna eldades med torvgas. Under seglationstiden gick då skutor i ständig trafik mellan torvmossarna i Västergötland och upplaget vid Motala Verkstad. Strax invid Torvhuset låg på höger hand det på sin tid mycket kända och uppskattade pensionatet Tupphult. Byggnaden finns kvar än i dag och är nu privat bostad.
Det s.k. Änkehuset på Raden ligger längst bort. Tupphult hade grundats på 1880-talet av en dam som grannarna kallade Mina. Hlos sina många pensionärer gick hon, säkert för sin omtänksamma vänlighets skull, under namnet Mutter (med svenskt U-ljud). Mutter levde ännu i början av detta sekel, men hade med ålderns rätt överlåtit pensionatet till yngre innehavare, fröknarna Tilda och Jenny Pettersson, som fortsatte verksamheten med den äran. På Tupphult bodde och spisade många av Verkstadens ingenjörer och elever - män som tillsammans med arbetarna medverkade till bevarandet av de gamla hedersnamnen "Motalaadel" och "Motalapassning". Jag hade om somrarna ferieskola och bodde en tid på Tupphult. Jag lärde härvid känna dess inackorderingar, den originelle men mycket framstående civilingenjören, Nils Nyström, arbetschefen K. Kjellman, lokkonstruktören C. Severin, brokonstruktören Nehrman, den blide skalden ingenjören Th. Axelsson, valsverkschefen Masrellez, av sina "gubbar" kallad marseljäsen m.fl. Om utrymmet tillät vore Nils Nyström värt sitt eget kapitel, men jag får nöja mig med att ge ett litet exempel på hur människorna kunde vara på den tiden och deras inställning till sitt arbete. .
Dockan vid
Motala Verkstad. Nils Nyström hade börjat som elev vid Motala Verkstad och efter examen vid Tekniska högskolan anställdes han vid företaget, som han blev trogen hela sin verksamhetstid. Han var ett tekniskt geni, vars stora kunnande utnyttjades på olika områden. Från begynnelsen allt intill vår tid hör fartygsdetaljer till Motala Verkstads huvudprodukter. De första ångmaskinerna, som insattes i flottans fartyg tillverkades vid Motala Verkstad, som även i fortsättningen under 1800-talet och i början av detta sekel blev huvudleverantör för fartygsmaskinerna. Nämnas bör i detta sammanhang, att Verkstadens första maskiner var konstruerade av löjtnanten Anton Gustaf Carlsund, som under 1820-1830-talen var landets främste konstruktör på området. Hans yngre broder Otto Edvard Carlsund var verkstadens chef under åren 1843-1870, och det var han som förde fram verkstaden till dess dominerande ställning. Under innevarande sekel levererade Motala Verkstad bl.a. maskiner till de s.k. F-båtarna och till landskapsjagarna. Någon av de senare - kanske flera - byggdes vid Kockums varv i Malmö, och vid provturen fungerade inte maskineriet tillfredsställande. Flottans och Kockums personal kunde inte finna felet, och från Motala Verkstad skickade man ner Nils Nyström som kontrollant. Han följde med på en ny provtur, vistades länge i maskinrummet och gjorde anteckningar och satte sig sedan på däck för sig själv med pipan i mun. Någon kontakt med befälet tog han inte, och efter en lång väntan gick sekonden fram till honom och sa: -Vad gör ingenjörn? Vi väntar på besked. -Jag tänker, svarade Nyström. När han tänkt färdigt gick han ner i maskinrummet igen, beordrade vissa justeringar, och vid nästa provtur fungerade allt perfekt. En man, inte som alla andra, en utomordentligt mångkunnig man och en fin människa. Nils Nyström ägde under en följd av år det s.k. Nordstedtska huset närmast den egentliga Raden. Där bodde under några årtionden en av alla verkstadsbor känd dam, som varit behjälplig när tusentals verkstadsungar gjort sin entre i denna världen, barnmorskan Augusta Godberg. Hon var inte bara ackuschörska utan stod även till tjänst, när det gällde att lappa ihop småsår och andra skavanker, som ungar då liksom nu lätt råkar ut för. Närmaste granne med Nordstedtska fastigheten är Verkstadsvägen 107, i gångna tider kallat Änkhuset, Raden nr 1. På mina promenader utefter Verkstadsvägen stannar jag alltid en stund vid Ankhuset och tänker tillbaka på gamla tider med andra förhållanden och levnadsvillkor än nu. Änkepension förekom inte vid Motala Verkstad, men ett fåtal änkor efter avliden verkstadsarbetare kunde anvisas bostad om ett rum med järnspisel i Änkhuset. Huset är nu tomt och förfallet, men om dess väggar kunde tala, skulle de ha mycket att berätta om sorg och umbäranden under en hård tid, men också om kvinnors tappra, beundransvärda kamp mot fattigdomen och nöden. Jag överlåter åt min gamle skolkamrat Skrif Bror Ernst Karlsson att berätta. Han växte upp i Änkehuset, och vad han har att förtälja om sin mor, kan gälla många andra mödrar i Raden nr 1. Jag skrev en gång för länge sedan i Motala Tidning om egendomliga namn vid Motala Verkstad och nämnde då bl.a. mina klasskamrater i småskolan - klasserna 1 och 2 i den dåtida skolan - tvillingbröderna Skrif Bror Ernst och Läs Bror Seth. Jag kan inte säga, att de kände sig trakterade av de egendomliga namnen, åtminstone inte Läs Bror Seth, som reagerade surt då kamraterna kallade honom Läs. Mitt lilla prov på namnfloran gjorde, att jag kom i kontakt med Skrif Bror Ernst som berättat följande om familjens öden. Ernst och Seth föddes i Liverpoolsgatan den 6 mars 1892. När tvillingarna var knappt två år dog fadern Per August, som varit valsverkare vid Motala Verkstad. Modern Ida Augusta blev då hänvisad till Ankhuset, där hon erhöll ett rum för sig och sina sex barn, av vilka det äldsta var fjorton år. Det var inte lätt för mor att skaffa mat och kläder åt så många, säger Ernst. Men hon löste problemet så gott hon kunde. Hon städade och bykte i ingenjörsfamiljerna och tog hem kläder för tvätt åt många i "Änkehusets" stora gemensamma tvättstuga. Särskilt besvärligt var det på vintern att klappa och skölja tvätten i strömmens iskalla vatten eller bland isbitarna vid Rosendalsbryggorna. Familjens rum saknade liksom övriga bostäder på Raden under den tiden elljus, vatten och avlopp. Så fort barnen slutat skolan, måste de ut i förvärvsarbete. Det blev Verkstaden för de äldre bröderna och Aspska klädesfabriken för flickorna. Och lönesättningen var en helt annan än nu. När Per August dog hade han 18 öre i timman, och man behöver inte nämna, att med den inkomsten och den stora familjen kunde inte några besparningar göras. Men Ida Augusta strävade och slet. Vi behövde aldrig svälta, även om det många gånger var knappt. Sill och potatis och krösamos fanns i regeln, berättade Ernst. Det var för övrigt barnens uppgift att på höstarna plocka lingon i Björka- och Karlsbyskogarna. Alla Ida Augustas barn kom väl ut i livet. Ernst och Seth blev konstförvanter som typograferna i gångna tider kallades och under många år till sin pensionering var Ernst faktor på ett tryckeri i Stockholm. Varje sommar brukade en av hans söner skjutsa honom till Motala för att lägga en blomma på moderns grav. Han brukade då hälsa på och vi återupplivade minnena från den gamla goda tiden, som var allt annat än god. Han ville alltid fara förbi Änkhuset. Kanske betraktade han det gamla huset som ett äreminne över mor Ida Augusta. Hon blev 91 år gammal och var mycket mer än en kärngumma. Det var kvinnor av hennes resning, som sig själva ovetande genom plikttroget och uppoffrande arbete lade grunden till ett nytt samhälle med ett ändrat socialt tänkande. Verkstadsbor! När Ni går förbi Ankhuset, stanna en stund och ägna en vänlig tanke åt Ida Augusta Karlsson och hennes många medsystrar! Det är de ärligen värda. Efter Ankhuset följer Tvåan och Trean och på andra sidan Verkstadsvägen Fyran, Femman och Sexan. Mellan Sexan och Sjuan är en öppen plats, Sågarbacken, en gång upplagsplats för Duvedals såg, som revs för länge sedan och där min morfar haft anställning. Det var på Frasers söners tid. Under mina pojkår byggdes en liten mjölkaffär på Sågarbacken. Verkstadsborna var åtminstone förr ett humoristiskt släkte, vilket de många öknamnen på verkstaden vittnade om. Verkstadsområdet var centrum, ytterområdena fick namn av något avlägset. Västra Lund kallades Amerika, Björkelund - Sibirien och området intill Karelen. Mjölkboden på Sågarbacken borde ju ha namn av något närliggande. Den kallades Halv sju. Nedanför Sågarbacken låg i strömkanten Sågarkällan med samhällets bästa vatten, kristallklart och välsmakande. Här hämtade Radenborna sitt dricksvatten, och då och då avdelades någon av bolagets kuskar för hemforsling av vatten från sågarkällan till ingenjörsfamiljerna. Som redan nämnts förekom vatten och avlopp inte vid sekelskiftets Raden. Av de gamla. Radbyggnaderna är Ettan t.o.m. Elvan ännu kvar, medan Tolvan är riven liksom Ölstugan och mjölnarbyggningen, som ej tillhörde bolaget. Ölstugan hade sin lilla historia. Den hade ursprungligen varit tingshus, beläget invid Storbrons södra fäste. Då byggnaden revs och ersattes av ett nytt tingshus, återuppfördes den vid Motala Verkstad och lär en tid varit ölkrog. I min barndom innehöll huset privatbostäder. I mjölnarbyggningen bodde mjölnaren vid Duvedals kvarn, som låg invid bron över strömmen, Duvedalsbron. Kvarnen var i drift under det första årtiondet av detta sekel men försvann vid kraftstationens tillkomst. Min vandring på Raden eller som området kallas i Verkstadens minnesskrift av 1922 Långa Raden tar numera slut vid närmaste busshållplats. I gångna tider fortsatte jag och min maka, som liksom jag själv var född vid Motala Verkstad, gärna promenaden till blomsterparadisen Lustigkulle och Staffanstorp. Men det är en annan historia. De flesta av de gamla radhusen är nu tomma men en promenad genom Radområdet väcker så många minnen till liv genom hågkomsten av människor och händelser som varit förknippade med de gamla byggnaderna. När jag tänker tillbaka på mina uppväxtår, så inföll de under en brytningstid. Det gamla bondesamhället minskades, industrialismen hade sitt genombrott och den kulturella utvecklingen flyttades från landsbygd till städer och andra tätorter. För vårt landskaps vidkommande har Motalabygden spelat stor roll i denna utveckling genom tillkomsten av de stora industrierna, först Motala Verkstad och under de senaste årtiondena Electrolux, Luxor Radio och många smärre men ändock för samhället viktiga industrier. I min barndom fanns endast en större industri Motala Verkstad, som hela orten var beroende av. God sysselsättning vid Motala Verkstad betydde försörjning för tusentals människor, dåliga tider, misär. Och det är sådana konjunkturväxlingar, som jag förknippar med Raden och dess; invånare, I
början av 1890-talet hade Motala Verkstad gått i konkurs med arbetslöshet
som följd. Emigrationen blev lösningen för många. Hela familjer
utvandrade till det stora landet i väster, en del för att skapa sig en
god utkomst, andra för att försvinna i det stora folkhavet. De få
kvarvarande av mina jämnåriga kanske kommer igåg namnen Wallander, Törngren,
Rehnberg, Hagberg, Lindberg (Cirkus Lindberg,) och många andra som försvann.
Inte alla bodde på Raden men många av dem. När jag nu på gamla dar tänker tillbaka på de tiderna kan jag inte undgå att känna stor beundran för den självdisciplin de konfliktdrabbade visade under dessa hårda år. För att återgå till Raden och dess invånare tillhörde många av dem den gamla verkstadsadeln. De kände sitt värde och var medvetna om sin yrkesskicklighet. Visserligen rådde då som nu motsättningar på arbetsmarknaden, mera man kände utan tvivel solidaritet med företaget, vars framgång också betraktades som en heder för dess arbetare. Jag minns än i dag mycket väl namnen på många av dem. I Femman bodde den mycket musikaliska familjen Wiren, Claes, Henning, Gerhard och Erik. (Buster), som utgjorde hälften av oktetten Platen. Andra kända verkstadsnamn från minna uppväxtår har också stannat kvar i minnet: Fredholm, Dahlberg, Nordholm, Bergqvist, Jonsson, Edholm och många andra. De tomma Radhusen är ett monument från en gången tid, och det är min förhoppning, att de måtte underhållas och bevaras för framtiden både ur byggnadshistorisk och social synpunkt. Jag vill också hoppas, att Musei- och hembygdsföreningen måtte lyckas att i något av de gamla husen inreda ett arbetarhem sådant det var vid sekelskiftet med "kammarn" som finrum och köket som vardagsrum. Det vore en uppgift att förverkliga.
|
