Bispmotala herrgård I Vadstena klosters jordebok av 1500 omtalas en del av Bispmotala som klostrets egendom. Det sägs att klostret ägde "två gardhar i Biskops Mothala belägna i Perochia Mothala" (d.v.s. Motala socken), "The skylla" (erlägga i utskylder till klostret), " 16 örthuger" (i vårt mynt omkring 400 kr per år). Redan 1383 hade klostret bytt till sig dessa gårdar av drotsen Bo Jonsson Grip, som under mitten av 1300-talet var Sveriges störste jorddrott. Även biskopsbordet i Linköping ägde en gård i Biskops Mothala. I början av 1400-talet omnämns även en kronogård i Biskops Mothala, och med denna förenades efter reformationen 1527 klostrets egendom i Bispmotala, som lades under kronan. För Bispmotala hyste Gustav Vasa, stort intresse och på hans befallning inrättades där en kungsladugård av betydande omfattning. År 1560, Gustav Vasas dödsår, uppfördes vid Bispmotala ett fähus med plats för 140 djur och ett stall med 80 spiltor. Enligt bevarade handlingar fanns samma år på gården 33 hästar, 53 kor och lika många stutar jämte en mängd smådjur. Uppgifterna är hämtade ur framlidne ingenjören Conrad Ållers anteckningar om Motala och sammanställda av den flitige och kunnige hembygdsforskaren Erik Odelberg med vars medgivande en del av innehållet i detta stycke återges. Av de 24 anställda på gården hade många säregna namn med anknytning till deras sysselsättning t.ex. Kerstin fäkona, Anna mjölkdeja, Simon tröskare och Per dyngkörare. Kungsladugårdens saga blev kort. Under nordiska sjuårskriget, 1563-1570, härjades Motalabygden av danskarna under Daniel Rantzau. Södra byn, d.v.s. området söder om älven, som Motala ström kallades avbrändes. Rantzau tog sig aldrig över strömmen, men Kungsladugården lades ner efter härjningarna. Området delades upp och utarrenderades till 3 kronoarrendatorer. Ännu 100 år senare kallades västra hemmanet Ladugården. Under medeltiden var Motala prästgård belägen i Bispmotala. Den första kyrkoherden i det efter reformationen nyuppståndna pastoratet bar det historiska namnet Olaus Petri. Prästgården var belägen på Bispmotalaområdet till 1699. En del av byggnaderna tillhörde kyrkoherden och då kostsamma nybyggnader var nödvändiga, vägrade dåvarande tjänsteinnehavaren att verkställa dessa. När kyrkoherdebefattningen i Vinnerstad blev ledig erhöll han denna tjänst. Sista åren av reformationstiden framför allt under stormaktstiden var förläningarnas tid. Sålunda erhöll Johan 111:s son med Gunilla Bielke hela Östergötland som förläning.
Bispmotala gård En liknande förläning kallad Vadstena län hade tidigare innehafts av Gustav Vasas son Hertig Magnus. Hertig Johan av Östergötland bodde på Vadstena slott, men han vistades tidvis på Motala huus, som han lät bygga på Gästisområdet vid södra brofästet. En del av Bispmotala tillhörde hans förläning Vadstena län. En av hans anställda, kaptenen Måns Hemmingsson, adlad Lindeberg, erhöll ett av hemmanen i Bispmotala och förlänades dessutom Lindenäs by, där han byggde sätesgården Lindenäs. En ättling till Måns Lindeberg, Margareta, ärvde Bispmotalahemmanet. Hon gifte sig med kaptenen vid Alvsborgs regemente Johan Anckarfjell, vars begravningsvapen liksom Lindebergarnas finns upphängt i Motala kyrka. Under Margareta Lindeberg-Anckarfjells tid började en sätesbyggnad uppföras vid Bispmotala, men denna blev aldrig färdig, ty maken var ständigt upptagen med krigstjänst. Efter Karl X Gustafs död 1660 lades Motala med Bispmotala på nytt under Vadstena län såsom livgeding och förlänades riksänkedrottningen Hedvig Eleonora. Under hennes tid upprättades på nytt en kungsladugård i Bispmotala. Fru Margareta måste flytta och bosatte sig på Åsandby i Västra Ny. Under en följd av år arrenderade hon dock kungsladugården med Varan (nuvarande Agneshög). Efter Margaretas död 1703 övertogs arrendet av Bispmotalagården av översten Wennerstedt, ägare av Sörby i Varv och Skogaholm i Närke. Översten blev fånge vid Poltava och befriades efter hemkomsten från arrendet av Bispmotala. Av efterföl jande arrendatorer kan nämnas en häradshövding Rudbeck och en major Henrik Schildt. Efter 1733 följde som arrendatorer tre släktled av ätten Ehrencrona, nu på Hulterstads gård vid Mjölby. Den första av släkten på Bispmotala hette Erik Gammal Ehrencrona, landshövding i Östergötlands län. Hans maka Lena Ehrenstråle är bl.a. känd för sin vägran att bidra till ny- och ombyggnaden av Motala kyrka 1774. Sista arrendatorn av kungsladugården var kammarherren Fleetwood på Karlshult. Han frånträdde arrendet efter konkurs 1830. Bispmotala gård innehades sedan under ett 30-tal år av statens ekplanteringsstyrelse. Under koleraepidemin 1834 var Bispmotala avsett som reservsjukhus men torde aldrig ha tagits i bruk för ändamålet. År 1862 frånträdde ekplanteringsstyrelsen uppdraget att förvalta i Bispmotala. Auktion hölls, och gården delades upp i smärre egendomar bl.a. Stora Habo, Marieberg, Gustavsvik, Råssnäs, Agneshög, Zederslund. På sin tid omfattade Bispmotala 513 hektar med 19 dagsverkstorp, varav må nämnas Stora och Lilla Råssnäs, Paris, Hagen och Stora Habo. Bland senare ägare till Bispmotala kan nämnas häradshövdingen och domaren Otto Wijkmark vars arvingar under en tid innehade gården. Omkring 1912 förvärvades egendomen av sjökaptenen O. Andersson. Området har då styckats i flera tomter.
|