Motalas vattenförsörjning år 1972  Erik Odelberg   Bilderna har lagts in av Robert Ekinge 2020-06-07

Vatten- och avloppsledningar Liksom landsbygdens folk måste även stadsborna förr anlägga egna brunnar för att få dricksvatten. Vid vikens, Strömmens och kanalens stränder fanns många bryggor, varifrån vattenhinkar bars på ok upp till bostäderna för spara brunnarna, och där sköljdes kläder efter tvätt. "Klapphuset” utanför Stadsparken fanns kvar till omkring 1930.   Klapphus Klappbrygga 1921   Det första vattenverket låg i Stadsparken (Byggnaden står kvar 1972) och vattentornet stod vid Torngatan i Samuelsberg. Den lilla staden hade sin vatten ledning färdig redan 1899.   Bygge av vattenverk. Axel Sandberg (på bilden) blev ganska snart en aktad och betrodd man i Motala. Redan innan Motala blev stad innehade han en del kommunala förtroendeuppdrag, bland annat som köpingens brandchef. Uppdragen blev flera med åren. Han var en tid drätselkammarens ordförande, ordf. i Medevi brunns nya A.B., v.d. i Motala spirituösa A.B., ledamot i Folkbankens styrelse, m.m. Att Motala fick sin första kommunala vattenledning var helt Axel Sandbergs förtjänst. Det var han som väckte förslaget i stads fullmäktige, men där mötte han hårt motstånd. Energisk och envis som han var gav han sig dock inte, utan Motala fick till slut sitt vattenverk. Han blev också varmt hyllad för sin insats, när vatten ledningen invigdes. Vattenverket mitt i bilden   Det nya vattenverket vid Råssnäs anlades 1936. Det var beräknat för 1917 års stadsområde och har måst byggas ut flera gånger. Nu leds detta vatten ända ut till Västra Lund, Charlottenborg, Galgbacken och Smedsby skola.   Vattenverket i Råssnäs Bilden här intill visar huvudledningarnas  sträckning .   Vattentornet vid Bondebacka rymmer endast 700  kubikmeter och räckte inte till som reservoar, utan ett nytt byggdes 1964 på  Dunteberget för de södra stadsdelarna . Det magasinerar 8.000 kubikmeter. Nu hoppas man också kunna övervinna en sörpning vid intaget, innan vattenförrådet tar slut . Sörpning inträffar ibland vid hastig avkylning före isläggningen på Vättern utanför Råssnäs.   Vattentornet på Bondebacka Vattentornet på Dunteberget byggdes 1964   Vattenåtgången har stigit snabbare än folkmängden ökat. Det nya verket kunde 1937 leverera 5.500 kubikmeter vatten per dygn, vilket motsvarade c:a 220 liter pr invånare och dygn. År 1940 var förbrukningen i medeltal endast 155 1 pr inv./ dygn, men redan 1950 var den uppe i 250 1, och 1970 gjorde vi av med 450 1 pr dygn/ inv. Det har blivit flera WC:n och badrum och Flera bilar att tvätta. Industrierna är stora vattenförbrukare. Men trädgårdsbevattningen har varit hårt ransonerad.   Avloppsledningar. Samtidigt med det första vattenverket anlades också av lopps ledningar till Strömmen och viken. Motala verkstad protesterade mot detta. Staden måste bekosta en flyttning av verkstadens vattenintag i Strömmen, så att detta kom ovanför de otrevliga utsläppen. Men detta hjälpte inte invånarna i Holm. Där var troligen epidemi sjukhusets avlopp var orsaken till 1917 års epidemi. De första WC:na i staden inrättades 1912, men utsläppen därifrån i Motalaviken var ännu ingen fara för vattenintaget till staden. Detta låg ända ute i strömfåran, där friskt vatten från Vättern alltid passerade. Men Strömmen dämdes upp för kraftverket omkring 1920,och snart stod verket oftast stilla över sön- och helgdagsdygn. Då blev det farligt, särskilt sedan flera stora nybyggen med många WC:n gjordes efter 1950. År 1952 gick en rödsotsepidemi över staden. Då måste vattenverket (och snart även kallbadhuset där bredvid) flyttas från Stadsparken till Råasnäs. Mängder av WC-avlopp från nybebyggelsen på Duvedal, vid Luxor och på Ekön m fl ställen smutsade sedan ned Boren så hårt, att badet vid Borenshult måste stängas. (Strömmens vattenflöde vänder delvis tillbaka vid Birgittas udde och stryker längs stranden av V. Lund tillbaka mot Borenshult)   I vattenverket vid Råssnäs pumpas råvatten (1) in från Vättern. Det silas genom ett tjock t lager ren sand lite kalk tillsättes (4) för att minska rostbildningen i ledningsrören. För att döda farliga bakterier som kan finnas i sjövattnet tillsättes en liten mängd klorgas (5) och ammoniak (6). Renvattnet (3) pumpas sedan ut i det underjordiska rörnätet. Vatten som ej genast förbrukas går upp i de båda vattentornens cisterner.   Här som på de flesta andra håll i landet (Ex Jönköping) hade man trott att de stora sjöarna skulle rena sig själva och därför kunna ta emot avloppen. Men efter 1960 har reningsverkens tid börjat. Nya stora avloppsledningar har byggts ut till Motalas reningsverk vid Karshult. Dit skall allt avloppsvatten (även från Varamon, Holm och Charlottenborg) ledas och sedan i renat skick släppas ut i Boren. Verket togs i bruk 1964 och nu (1972) är de flesta avloppen inkopplade på det.   Det talas ofta om olika steg i reningsverken. första steget innebär en bortsilning av grövre fasta partiklar (från tygtrasor till kaffesump). I det andra steget tar man nyttiga bakterier till hjälp för att nedbryta(förvandla) proteiner och kolhydrat (från köksavfall och WC:n) till ämnen som inte skadar sjöns vatten. Sådana bakterier finns normalt i sjövatten, men de hinner inte med att ”äta” de massor som numera töms ut. Det skulle också gå åt så mycket av syret i vattnet att fiskarna till sist kvävdes. Dessa bakterier tål inte olja. Därför är oljeutsläppen så farliga och dyrbara att oskadliggöra.   De nutida tvätt- och diskmedlen innehåller fosfat och andra salter, som inte är skadliga i och för sig. Men liksom lantbrukets konstgödselmedel (som ibland också kommer ut i sjöar och brunnar) gynnar de växtligheten. I sjöarna nedför det, att vassen frodas i grunda vatten och att kringflytande alger ökar så mycket, att vattnet blir grumligt och oaptitligt för bad och tvätt . Vattnet ”blommar” säger man. Största delen av dessa alger dör under vintern och bildar bottens slam. När slammet nästa sommar börjar ruttna, bildas bl a svavelväte (luktar som ruttna ägg) . För att få bort fosfaterna och andra när(ings) salter, som är lösta i vattnet (och således osynliga), behövs det tredje steget i reningen. Där tillsätts någon kemikalie (ex aluminiumsulfat eller järnsulfat) som fäller ut närsalternas gödande beståndsdelar så att de kan skiljas från vattnet. Man talar reden om ett fjärde steg, som skulle ta bort lukt, färg och de sista 10% av närsalterna. Motala reningsverk har nu (1972) första och andra steget. Även det tredje måste snart tillfogas. Allt detta blir dyrt. Vi får betala det genom höjda vattenavgifter, hyror och skatter. Men i gengäld har våra sjöar redan blivit bättre. Det tar dock lång tid för naturen att reparera de skador som människan i sitt oförstånd förorsakat.   ***************************************************************************************************** Webmasters kommentarer:   Det har funnits fler vattenreservoarer i nuvarande Motala. Före inkorporeringen av ytterområdena hade Holm en och Samuelsberg en. Hur Motala Verkstadsområdet klarade sig har jag ingen information om. Vore kul att veta!   50 år senare vet vi att Motala har alla steg i sitt reningsverk i Karshult.   Vatten och avloppsledningarna börjar bli uttjänta vilket vi kan märka på att Östermalmsgatan grävs upp för att nå de djupt liggande ledningarna,     Robert