Nu är hela projektet dödförklarat
Det handlar om svensk kärnkraftspolitik
och om det man en gång stolt basunerade ut som "den svenska
linjen". Av årets petita från AB Atomenergi kan man dra
slutsatsen att den svenska linjen är praktiskt taget död. För det
bistra gravtalet svarar en av de genom åren flitigaste politiska
kritikerna, f riksdagsmannen red Manne Ståhl. De pengar som lagts ner på den
svenska kärnkraftslinjen är inte småsmulor. Det rör sig om bortåt
två miljarder kronor! Vad var då den svenska linjen? För att få ut energi ur en kärnreaktor
måste man i allmänhet placera uranet i ett ämne som underlättar
reaktionerna, en s k moderator. Vatten är en utmärkt moderator. Men uran består av två olika
slags atomer, uran 235 och uran 238. För att få en reaktor med vanligt
vatten att fungera måste man skilja bort en del av uranatomerna med
numret 238. Denna s k anrikning kräver så dyra anläggningar att bara
stormakterna haft råd att bygga dem. Däremot behövs ingen
anrikning om man i stället för vanligt, lätt vatten använder tungt
vatten. Reaktionen förlöper då även i icke anrikat, naturligt uran. Detta var vad expertisen i
Sverige satsade på under 1950-talet. Vi skulle utveckla reaktorer för
tungt vatten och naturligt uran. Det kunde göra oss oberoende av
stormakterna. Vi skulle klara vår kraft försörjning med uran
från Billingen. Så började pengarna rulla.
Det rådde än så länge god enighet bland tekniker och politiker. Både
Ågestaverket söder om Stockholm och Marviken på Vikbolandet
projekterades enligt den svenska linjen. Men sen har utvecklingen inte
behagat gå så som expertisen, främst inom atombolaget, en gång
hoppades. Sverige har nu stort behov av kärnkraft
(inga fler Vindelälvar, tack). Reaktorerna för tungt vatten är dock
inte färdiga än. Det är däremot reaktorerna för
lätt vatten av amerikansk modell. När Sverige börjat bygga kärnkraftverk
för praktiskt bruk, blir det därför lättvatten och importerat,
anrikat uran för hela slanten. På senare år har det talats
mycket om en (dyr och komplicerad) detalj i Marviken som eventuellt
skulle kunna rädda den svenska linjens fortsatta existens. Det har gällt
c-n anordning som inuti reaktorn skulle "överhetta" ångan
innan den gick till turbinerna. Det
är den överhettningsmekanismen som i all stillhet dödfärklaras i årets
petita. Den skall inte utföras. - Meddelandet
ar är i själva verket sensationellt, säger red Ståhl till
Expressen. Det innebär att bolagets nya ledning medger ett fiasko.
Visserligen sker det under ett förskönande kamouflage. Man antyder att
man vill förbilliga anläggningen och att överhettningstekniken först
på senare tid minskat i intresse både här och i utlandet. -
Men överhettninnssystemet hade visat sig ohållbart både i USA och på
andra håll redan 1964. Ågestaverkets experter betecknade då Marviken
som ett orealistiskt projekt. Så här skrev man "Huvuddelen av de
här påpekade svagheterna har
att göra med överhettningsfunktionerna. Dock erbjuder direktcykeln även
utan överhettning mycket stora tungvattensvårigheter som ännu väntar
på sin lösning. Vi måste mot bakgrunden av våra Ågesta
erfarenheter betrakta projektunderlaget som omöjligt att förverkliga." - Klarare besked kunde knappast
ges, kommenterar red Ståhl. Men all kritik avvisades av både
atombolagets dåvarande ledning och handelsminister Lange som okunnig,
rent av illvillig. Och delegationen för atomenergifrågor (regeringens
rådgivande expertorgan) spelade en förvånande passiv och mot
bolagsledningen okritisk roll. Marvikenprojektet trumfades
igenom av riksdagsmajoriteten liksom atomkraftspolitiken i ovrigt. Av de bortåt 2 000 miljoner
den kostat har 500 miljoner gått till Marviken. Uranverket i Ranstad har kostat
1.50 miljoner. Det är färdigt men kan inte drivas ekonomiskt lönsamt
i konkurrens med utländskt uran. - Nu kan vi se hur pass förutseende
politiken var. Ingen av de anläggningar som nu byggs och projekteras i
Sverige, statliga och enskilda, använder metoden med tungt vatten. Man
väljer lättvatten och anrikat uran. Allt vad nya Aseaatorn
tillverkar bygger också på denna princip. Hur kunde då en sådan
felsatsning ske? Red Ståhl svarar: - Kritiken i riksdagen kom att
allt klarare utkristalliseras efter två linjer. Den ena var just att
man i ett litet land med begränsade resurser och överhängande behov
av kärnkraften måste inrikta sig på praktiskt kommersiella uppgifter.
Däremot borde man låta bli att föröda hundratals och tusentals
miljoner på tungvattenprojekt som måste sakna praktisk betydelse den
dag de äntligen blir färdiga. Den andra linjen i kritiken sköt
in sig på en omständighet som - menar red Ståhl - gjorde felbesluten
möjliga: - En talare i andra kammaren
yttrade en gång att man måste "gå smygvägar" för att få
en osminkad bild av de ändamål som riksdagen skulle bevilja
hundramiljonersanslag till! Det gällde såväl Marviken som Ranstad och
i viss mån Studsvik. Det uppgavs också av
representanter som i en avdelning av statutskottet förberedde dessa ärenden att de som
inte, fått svar på frågor som de framförts under
utskottsbehandlingen -Men inte nog med det. Inom
atombolaget rådde praktiskt taget fullständig censur. Inga uppsatser
eller föredrag fick offentliggöras utan bolagsledningens tillstånd. Det kan enligt red Ståhl
bevisas att intern kritik tystades med hemligstämpeln. Till utomstående,
däribland vissa riksdagsmän med kritisk läggning, fick inga
upplysningar lämnas, hävdar han. - Den som bestritt detta
faktum, och det är ett faktum, kan inte ha haft kännedom om
stiuationen utan såsom ofta annars para ha fått en uppmjukad skildring
av den. Atombolaget har nu
omkonstruerats i samband med att Krister Wickman övertagit atomkraftsärendena
i regeringen och staten blivit hälftenägare och finansiär i
Asea-atom. - Meningen tycks vara, säger
red Ståhl, att bolaget skall sälja eventuella forskningsprodukter och
annan know-how till ordentliga priser. Det är givetvis riktigt. Men man
måste också kräva att offentlighetsprincipen tillämpas på ett helt
nytt sätt av bolagets nya ledning, LENNART
EDBERG (I
slutet av 60-talet)
|
|||||||||
