Vi vet att skolan är i kris. I alla fall alla utom Skolverkets generaldirektör Mats Ekholm. Allt fler elever lämnar skolan utan tillräckliga kunskaper, och rapporter om stök, mobbning och vandalism duggar bara tätare. Men hur illa är det egentligen?

Föräldrar har förmodligen en ganska vag uppfattning om hur pass förödande de förändringar som skett i skolan de senaste trettio åren har varit. Men nu finns en sådan kartläggning. I boken Feltänkt, utgiven av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, plockar Inger Enkvist ihop alla de komponenter som tillsammans lyckats få en av världens dyraste skolor att kollapsa. Boken är skriven för alla som intresserar sig och den ger en bra översikt. Men framför allt skrämmer den.

Enkvist härleder dagens utbildningsideologi till Jean-Jacques Rousseau, den romantiska människosynens andlige fader. Enligt Rousseau är människan av naturen god men fördärvas av civilisationen och dess normer. Snarare än att tillägna sig kultur borde hon bryta sig loss från denna för att bli "sann" och naturlig. Översatt till pedagogik innebär det att elever inte skall ha några auktoriteter utan lämnas att själva upptäcka vad som är värt att lära. Barnets befrielse och utlevelse sätts i fokus, inte inlärning.

Detta har lett till att skolan fått karaktären av ett terapiomspunnet jättedagis. Ansvariga maskerar omvandlingen med ett slags nyspråk. Integration står numera för sammanslagning, demokratisering för likriktning och betyg är något som kan ges på kurser man aldrig studerat. Skolarbetet har mer och mer blivit en låtsasverksamhet.

Och berörda vill eller kan inte ta strid. Skolledare placeras i positioner de inte har utbildning för. Lärarna förmår inte överblicka hela systemet. Journalister och allmänhet får svårare att bilda sig en uppfattning, eftersom kommunledningar är mer intresserade av att skydda sig från kritik än att skolan skall fungera.

Enkvist vet vad hon talar om. Hon har flera års erfarenhet av utbildning och pedagogiskt arbete och har därtill ett flertal besök på skolor i andra länder med i bagaget. Det ger ett perspektiv från vilket hon exempelvis bara kan ge ett enda råd vad gäller den svenska lärarhögskolan: lägg ned den och börja om från grunden. Helt.

Allt detta har pågått så länge att eleverna och många av dagens föräldrar inte har några goda jämförelser att göra. De är för unga för att ha upplevt en skola med arbetsro, respekt för läraren och fokus på ämneskunskaper. De har knappt upplevt den studiemiljö där inlärning faktiskt ansågs förutsätta att eleven bemödade sig att lära.

Men i den rousseauanska världsbilden är idealet att vara avvikande från det stela och strävsamma, att istället ledas av sina inre, naturliga instinkter strid med omvärldens förstockade krav på moral, ansvar och långsiktiga överväganden. Det är den underförstådda normen inom modern skolpedagogik, energiskt uppburen inom populärkulturen (som dessa pedagoger förstås ogärna erkänner som sin ideologiska spegel).

Alternativet till att åtgärda skolans kris ät att låta den producera generation efter generation av lallande idioter, i avsaknad av substantiellt vetande, oförmögna till djupare betraktelser och ovilliga att företa sig något som kräver ansträngning eller återhållsamhet. Sverige som kulturnation kan då se fram emot en befolkning som samfällt gapar efter det lättsmälta, det. standardiserade konsumtionssamhälle där det basala är norm. Sverige som demokrati kan räkna med medborgare som skyr ansvaret och okritiskt låter sig tjusas av de politiska locktoner som för tillfället är mest underhållande.

De flesta SNS-publikationer är riktade mot enskilda professionaliserade läsarskikt och följaktligen ganska tråkiga för övriga. Men plötsligt landade något som inte bara var angeläget för hela folket utan till och med årets viktigaste bok.