Publicerat i Nerikes Allehanda den 29/11 1999 av Boel Söderberg

I Sydsvenska Dagbladet startade nyligen författarinnan Christina Classon en intressant debatt om skolan. Till Stenkulaskolan i Malmö inbjöds hon att genomföra ett skrivprojekt med skolans elever. Vad som mötte henne var en skola i upplösning.

70 % av barnen har invandrarbakgrund och talade svenska på en femårings nivå, de bråkade och härjade och hade ingen som helst respekt för vare sig varandra eller för vuxna - alltså det som vanligtvis brukar kallas disciplinproblem.

Christina Classon berättar i Sydsvenskan om detta, mycket välskrivet och med talande exempel. Då inträffar det märkliga att hon får eleverna med sig, men lärarna mot sig. De förstår inte vad hon talar om.

När Birgitta Krutén Lindberg sedan kommenterar Christina Classons artikel på Svenska Dagbladets ledarsida så får hon problemet att verka enkelt. Lärarna är, i vanlig ordning frestas man tillägga, korkade. Här gör de gemensam sak Krutén-Lindberg och Classon: Lärarna på Stenkulaskolan fattar inte vidden av det kaos de har på sin skola. De skyler över, de rycker på axlarna och påstår att Classon överdriver.

Rektorn fyller på: Stenkulaskolan är ingen speciellt stökig skola, ett par tre elever i varje klass kan kanske ställa till det och dra med sig de övriga, men övrigt, nej, Stenkulaskolan är en alldeles vanlig skola.

Vilket den säkert är. Så här fungerar det, eller fungerar inte i mängder av skolor. Lärarna går på knäna, men tror samtidigt att det är så här det ska vara, uppfostrade som de själva är av Montessori, klassrum utan kateder, projekt och teman, elevdemokrati och total brist på auktoriteter. Senare utbildade i en utopisk lärarutbildning som alltid prioriterar elevernas vilja och bestämmanderätt framför lärarens,

Den uppifrån genomförda neddekningen av skolan har varit en långsam revolution, där man bit för bit tagit ifrån lärarna status, kunskaper, självaktning, och till och med det som är genuint för yrket, pedagogisk expertis. Det framhåller Boel Söderberg, gymnasielärare i Kungsör, men för NA:s läsare mest känd som skribent på vår kultursida.

som ständigt inpräntat att skolan måste upplevas som en enda lång rolig timme.

Många av de här lärarnas kollision med verkligheten blir chockartad. I en överbyråkratiserad skola, där konferenser, föräldrakontakter och oräkneliga andra uppgifter ofta blir mer betungande än själva arbetet i klassrummet, blir dessa lärare snart utbrända och tappar gnistan.

Vilket recept har då Classon och Krutén Lindberg? Jo, det vore väl enkelt för lärarna att daska näven i den obefintliga katedern och äska tystnad! Den andra lösningen är att skicka dem till Rinkeby, för där har lärarna lyckats skapa en skola med ordning och reda! Minsann.

Problemet med den nya skoldebatten är att den är så tvärsäker att man får den i halsen. Dessutom förs den, i vanlig ordning, över huvudet på lärarna och av personer som vet mycket litet om skolan och den långa utveckling som fört oss dit vi är i dag. Neddekningen av

skolan har pågått sedan krigsslutet, en långsam revolution, där man bit för bit tagit ifrån lärarkåren status, kunskaper, självaktning, ja till och med det som är genuint för yrket, dess pedagogiska expertis.

Detta har skett på lärarhögskolor och fortbildningsdagar och kan snarast liknas vid den kinesiska kulturrevolutionen. Man har ridit på och sporrat kunskaps- och lärarföraktet. Man har gisslat, häcklat och hånat lärarkollektivet för att de vill undervisa, för att de tror att de har kunskaper som de vill "förmedla", för att de vill ha ordning och reda i stället för elevdemokrati som ofta urartar i elevanarki, för att de vill vara lärare med ett intellektuellt utbyte med eleverna stället för kringtofflande handledare.

Den här nedmonteringen av ett yrke kan inte pågå under decennier utan att sätta spår. Lärarna h a r verkligen tappat sin självkänsla, de har tappat sitt yrkeskunnande, de har degraderats och deklasserats. Det har skett så öppet att man inte ens kan tala om någon konspirationsteori, och vi får givetvis en lärarkår därefter. Inte olikt stataren som en gång hukade för patron, hukar lärarna i dag under skolbyråkratins krav på "målformulering", "förändringsarbete", "kunskapande" och "inlärningsstrategier". Lika lite som patron kom på att fråga stataren om han hade några idéer om hur jorden borde brukas, lika fjärran är det för byråkrater och politiker att tilltro lärarna pedagogiska insikter eller möjligen egna åsikter om sitt eget yrke. I stället tystar man dem genom att använda hela denna arsenal av ord som är så fjärran från yrkets verkliga innehåll att få lärare spontant skulle ta dem i sin mun.

Denna långa utveckling har hela tiden backats upp av medier, som med klart förutfattade meningar och noll undersökande journalistik slagit på trumma för det ena experimentet efter det andra, Så plötsligt, när skolan helt tagits ifrån lärarna och är på väg att visa oacceptabelt usla resultat, då dyker ett nytt slags mediedebatt upp. Den kräver vips att "lärarna måste skapa ordning och reda!" och tar sig en ton gentemot lärare som inte står det gamla lärarföraktet efter.

Jag har skrivit mängder av artiklar om skolan under mina år som lärare. Jag har varnat för den här utvecklingen. Den har inte varit särskilt svår att förutse. Att nu, när vi ser resultatet av decenniers medvetna skolpolitik gå in och ge lärarna skulden är som att ge piloter en utbildning, där passagerarnas välbefinnande och deras demokratiska rättigheter att bestämma flygmål, höjd och hastighet vida överstiger pilotens fömåga att flyga - och sedan ge piloten skulden när planet kraschlandar.

Ja men, titta på Rinkebyskolan! Där har man skapat visionen! Skicka dit landets resignerade lärare, utropar Birgitta Krutén-Lindberg på Svenskt Dagbladets ledarsida.

Rinkeby är den senaste i raden av raketskolor. I Sverige finns säkert många minst lika bra skolor. Skillnaden är att de lever i tysthet. Det finns ö h t inget intresse for att förutsättningslöst gå ut och undersöka hur en skola blir bra, detta för att varje skola som vill dra till sig uppmärksamhet nästan helt måste utesluta vanlig undervisning.

Som pedagog och lärare anser jag att grunden för all god undervisning är en blandning av många olika metoder, ju fler dess bättre, men undervisning i klass eller grupp måste alltid, av många olika anledningar, ha en framskjuten plats! Om enskilda lärare i rådande skolklimat börjar bli "strängare" är det givetvis inget fel i det. Men det räddar inte en skola som körts i botten under så många år.

BOEL SÖDERBERG