Hallå,
Mats Ekholm,
Vad vet du om lärarnas
villkor?
I förra numret av Pedagogiska magasinet (nr 3/99) positionerade sig Mats
Ekholm, vår nye generaldirektör för Skolverket, gentemot DN:s chefredaktör
Hans Bergström.
Ekholm menar att Bergström genom sitt urval av inlägg på DN:s
debattsida stryper den utbildningspolitiska debatten. En kritisk dialog
behövs, menar Ekholm, och inte skrik efter enkla lösningar på problem.
Detta debattinlägg ska ses som ett inlägg i en sådan dialog.
I samma artikel påtalar Ekholm något som inte har undgått någon av
landets alla lärare – de negativa effekterna av 90-talets alla nedskärningar.
Detta kändes som lärare betryggande att läsa: vi hade blivit utrustade
med en generaldirektör som förstår hur hårt dessa nedskärningar
slagit mot skolans förmåga att stödja och hjälpa de barn, ungdomar och
vuxna som av olika skäl har svårt att lära. I samma nummer av
Pedagogiska magasinet fanns också en intervju med Mats Ekholm. Där
beskrivs Mats Ekholm som en som inte är rädd för att sticka ut hakan,
och i intervjun framkommer hur Ekholm aktivt kommer att verka för mer
pengar till den pedagogiska forskningen – till forskning som gagnar
skolan och skolutvecklingen. Min inställning till Mats Ekholm var efter
dessa inlägg respektfull och jag började tro att rätt man hamnat på rätt
plats.
Sedan var så turen kommen till Inger Arenander och Thomas Hempel att fråga
ut Mats Ekholm i Ekots lördagsintervju. Problemet med att så många
elever inte klarar kraven på gymnasiet diskuterades. Ekholm fick frågan
om kraven var för högt ställda eller om det är så att eleverna är för
okunniga. Svaret som Ekholm gav på den frågan var att det är skolorna
som inte klarar av att ge eleverna den hjälp de behöver. Jag nickade
instämmande och det gjorde nog många lärare med mig. Jag förväntade
mig att Ekholm i detta läge skulle knyta an till de kloka tankar han fört
i intervjun i Pedagogiska magasinet, det vill säga konsekvenserna av
90-talets nedskärningar.
I stället utvecklade Ekholm tankar om att det är lärarnas organisation
som brister. Vi lärare måste enligt Ekholm "bygga in nya
arbetsmoment" i vårt sätt att sköta jobbet. Han menade dels att lärare
i sitt arbete måste "bygga in" något slags
"diagnosjobb". Vi måste som lärare titta på "hur gör
eleverna när de lär sig", vi måste göra detta så att vi kan sätta
in en hjälp som passar de elever vi har fått att ta hand om. Vidare
menade Ekholm, att vi har en arbetstradition som innebär att vi mer
undervisar än att vi "leder lärande".
Skillnaden mellan att undervisa och att leda lärande menade Ekholm var följande:
Att undervisa innebär att "man visar upp vad det finns för
vetande". Man presenterar vetskap som finns. Att leda lärande innebär
att man är med som lärare och för diskussioner med eleverna om vad de
ska lära sig och hur de tror att de kan lära sig. Därefter utmanar man
dem och så arbetar man vidare genom att leda det som eleverna och lärarna
tillsammans har hittat som troliga sätt att få tag i kunskap. Allt
enligt Ekholm.
Ekholms analys av vad som utgör bristerna inom skolan måste diskuteras
ordentligt och offentligt. Som jag ser det har lärare i alla tider ägnat
sig åt det diagnosjobb som Ekholm efterlyser. Problemet är att skolornas
ekonomi inte längre ger utrymme för att ge elever den hjälp som de behöver,
när lärare efter "diagnosjobb" försöker få skolledningen
att vidta åtgärder. Många lärare går på knäna, då de till varje
pris försöker upprätthålla god kvalitet och försöker föra alla
olika elever fram till målen, på alla tänkbara olika sätt - just utifrån
detta att elever lär sig på olika sätt. Finns det något som nog alla lärare
är medvetna om, så är det just detta att elever lär sig på olika sätt
och att denna insikt under senare år fått omfattande konsekvenser för lärares
sätt att arbeta i klassrummet.
Ekholms syn på vad lärare gör i sitt jobb gör mig bekymrad. Menar
Ekholm verkligen att lärare inte redan leder lärande? Läraryrket innebär
till mycket stor del att samtala i stor grupp, i smågrupp, enskilt -
oavbrutet hela tiden. Vidare handlar det om att iscensätta lärandesituationer
av olika slag, att vara engagerad, motiverad, att göra lärandet så
stimulerande som man någonsin kan - vare sig man för stunden råkar föreläsa
(jag förmodar att det är det som Ekholm menar med undervisa) eller om
man tillsammans med eleverna har kommit fram till en annan uppläggning, så
gäller det att man hela tiden har eleverna med sig.
Är Ekholm inte medveten om att detta redan sker? Är Ekholm inte medveten
om att det runtom i landet finns mängder av lärarlag där dessa
diskussioner ständigt förs? Vet inte Ekholm att lärare sedan länge
samarbetar för att på alla möjliga upptänkliga sätt försöka få
till stånd lärande som gynnar så många som möjligt, utifrån deras förutsättningar?
Tror Ekholm verkligen på det som han själv för fram i Ekots lördagsintervju
- att skolans kris, att problemet med att eleverna inte når målen beror
på att lärare inte ställer diagnoser och att lärare inte leder lärande?
Vet inte Ekholm att det är detta som är många lärares stora sorg -
eleverna når inte målen trots att lärarna redan arbetar på det sätt
som Ekholm förordar, efter bästa förmåga trots alla nedskärningar.
Vad vet Ekholm egentligen om skolan? Har Ekholm så snabbt anpassat sig
som generaldirektör för Skolverket att han omgående har tappat
perspektivet?
Ingrid Henning Loeb
Svar till Ingrid
Henning Loeb
Du bekymrar dig över att jag i en intervju försökt förklara att läraryrket
skulle behöva utveckla sin diagnostiska sida mer än det gjort hittills.
Jag är medveten om att lärare läser av sina elevers sätt att agera när
de lär sig. Vad jag åsyftar är att yrket som sådant skulle behöva
satsa ännu mer på att få fram bra "inlärningsdiagnoser", där
nyare forskning om hur människors hjärna fungerar i samband med lärande
och sådana iakttagelser som gjorts om hur vi gör när vi ordnar den övermängd
information som vi möter så att den blir till kunskap. De diagnoserna
behöver yrket använda för att sätta in varierade former av ledarskap i
läroprocesserna.
Också jag är medveten om att många lärare redan i dag leder elevers lärande.
Men jag vet också att många lärare leder detta lärande genom att framförallt
använda den undervisningsrepertoar man har, vilken innehåller mer av förmedling
än av handledning för att vara en effektiv ledning av lärandet. Det är
här jag skulle önska att läraryrket – det som ägs av de många lärarna
på en kollektiv grund – utvecklade både diagnosredskap och en vidare
handledningsrepertoar, så att kvaliteten i lärarkåren blir högre och jämnare.
Jag hävdar inte att alla lärare är utan dessa redskap och repertoarer.
Jag påstår däremot att de är ojämt spridda i yrkeskåren och att
denna har ett internt utvecklingsproblem. Att jag vågar föra upp denna
diskussion beror på att jag har med mig – och under min Skolverkstid
kommer att fortsätta att ha – ett både närsynt och överblickande
perspektiv på verksamheten i skolan. Så inte har jag tappat perspektiven
bara för att jag har flyttat in i Skolverket.
Mats Ekholm
Generaldirektör för Skolverket
(99-12-01)
På
rätt väg
- Ja, säger Mats
Ekholm, utvecklingen i skolan har släpat efter, men det rör på
sig nu. Vi är på rätt väg. Vi har varit på väg i hundra år, men det
är nu det börjar hända saker.
- Vad det handlar om, säger han, är att byta ut en grundtanke mot en
annan. Att byta ut den gamla idén om att skolan är ett ställe där äldre
människor får spruta ur sig vad de kan mot den nya att skolan är ett ställe
där man lär sig.
- Ja, säger Mats Ekholm igen. Det kan vara svårt att förstå hur det
kan ta så lång tid, men det verkar som om utvecklingen alltid går väldigt
långsamt när den har med barn och barns rättigheter att göra. Husagan,
till exempel, förbjöds redan på 1860-talet, men minderåriga anställda
fick man slå fram till på 1920-talet och aga i skolan förbjöds först
1958. FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna antogs 1948, men
antagandet av barnkonventionen dröjde ända till år 1989.
- Det verkar helt enkelt som om krav på att vuxna ska ge upp sin makt
alltid är svåra att få igenom.
Det är klart att om
man börjar röra lite i och leka lite med det här med makt och ansvar,
och samtidigt gör sig av med 40-minuterslektionerna, så kommer vi iväg
snabbare...
Mats Ekholm, professor i pedagogik, generaldirektör på
Skolverket.
|