Vad facket åstadkommit för gymnasielärarna

• En ökad arbetsbörda genom att en mängd timmar som inte är undervisning lagts till tjänstgöringsskyldigheten.
  (Konstruktion och rättning av tentamina, konferenstid mm. Sammanlagt 150 timmar. )
  
• Löneökningarna har till stor del varit villkorade och villkoret har varit att de nya arbetsuppgifterna (och en del gamla som tidigare ersatts) i fortsättningen ej skall ersättas. 
  
• Sammanlagt har lärarkollektivet inte fått en gynnsammare löneutveckling än andra grupper trots de nya arbetsuppgifterna.
• Löneutvecklingen har individualiserats för att spela ut de anställda mot varandra och för att förhindra gemensamma krav på ökad lön.
  
• Det har gått med på att försöka göra läraren till en kontorstjänsteman genom att acceptera begreppet arbetsplatsförlagd tid på 35 timmar trots att det måste vara bekant att mycket av arbetet traditionellt sker på kvällar och helger.
  
• Det har gått med på luddiga förslag från arbetsgivaren om att befordran inom läraryrket i huvudsak bara kan ske om man helt eller delvis slutar att vara lärare och i stället övergår till att sköta administrativa arbetsuppgifter.
  
• Det har gått med på arbetsgivarens krav om att förändringsbenägenhet skall vara den huvudsakliga meriteringsgrunden och accepterat att förändringen skall ske mot i huvudsak utopiska arbetsformer som exempelvis PBI och suggestopedi. Omöjligheten att i klasser med 30 elever genomföra dessa arbetsformer, som mer kan klassas som psykoterapeutiska gruppövningar, har skapat en känsla av otillräcklighet hos lärarkollektivet.
  
• Att undervisningsskyldigheten inte skall vara fast för en viss tjänst har man också gått med på! Ja, man har till och med gått med på att den inte skall gå att återinföra. Detta är nog ett bottenrekord i förhandlingstaktik som är svårt att slå. En lärares viktigaste uppgift måste väl ändå vara att undervisa. Då framstår det som fullständigt självklart att omfattningen av denna måste vara det grundläggande arbetsmåttet.
  
• Man har låtit myndigheten oemotsagd framföra slagord som att eleverna skall bestämma i skolan och att skolan nog skall bli bra när de gamla stofilerna slutar sin lärargärning.   

Ett fack som så illa tar till vara sina medlemmar borde snarast upplösas. Avståndet mellan medlemmarna och facket är av allt att döma avgrundsstort. Om facket upplöses och i stället nya föreningar kunde bildas skulle möjligheterna att åter göra läraryrket respekterat och attraktivt öka väsentligt. Måtte detta ske ty varje avgift till nuvarande LR måste betraktas som för stor.