Skolans problem är inte bara resurser.

Här i Sverige har vi alltid brukat säga att allt som sker i USA tar vi efter men med en viss eftersläpning. När det gäller skolan har man länge talat om hur ojämn nivån är i de amerikanska skolorna. Efter kommunaliseringen har vi nu fått samma skillnader här. Vi har vidare sett att den amerikanska lärarkåren länge haft låg status och låga löner och därför har läraryrket i USA blivit ett kvinnoyrke utan prestige och attraktionskraft och även detta har vi uppnått.

Ungdomar som funderar på att bli lärare avråds inte sällan av sina blivande kollegor eller också hoppar de av utbildningen efter att de insett att yrket innebär mer av socialt arbete och administration än undervisning. Vi har sett hur man i USA låtit skolor i besvärliga stadsdelar sjunka så mycket i kvalitet att föräldrar bara av den anledningen lämnar området. Nu har vi det fenomenet också i Sverige. Det enda vi inte uppnått är att det behövs galler för fönstren och metalldetektorer vid dör rarna för att barnen inte ska ha vapen med sig till skolan. Från många gymnasieskolor i Sverige rapporteras dock i dag skadegörelse, skolk, våld och okvädingsord mot medelever och lärare.

Vem hade för trettio år sedan trott att vi skulle följa USA i den här utsträckningen? Nu börjar det dock komma skolor i USA som visar att höga förväntningar på kunskapsinhämtande och uppförande ger både goda resultat och arbetsglädje även i svåra områden. Det mest uppmärksammade exemplet är Lorraine Monroes skola i Harlem.
Ska det behöva gå tiofemton år innan vi försöker följa detta amerikanska exempel eller ska vi redan nu börja att åtminstone diskutera vad våra egna problem egentligen beror på?

Titta på principerna för skolans arbete
Samtidigt som skolan äntligen uppmärksammats i media är det nedslående att all uppmärksamhet riktats mot resursminskningen, ingen åt principerna för skolans arbete.
Politikerna kan vilja undvika frågan eftersom de är medansvariga för den uppkomna situationen, men väljarna och medierna borde fokusera principfrågorna, speciellt som många i skolan inte längre vågar yttra sig offentligt om annat än nedskärningarna.
Lärare vågar inte uttala sig för då heter det att de är illojala mot arbetsgivaren.
Skolledare vågar inte bråka för då heter det att de inte klarar sin uppgift.

Personal i Skolverket och på utbildningsdepartementet får något stirrande i blicken när de upprepar de slagord som gäller just nu eftersom de är rädda att själva mista sina befattningar.

Vi har fått en låtsasvärld där vuxna, kunniga, erfarna personer känner sig tvungna att spela med i ett spel som tvingats på dem uppifrån. Situationen liknar den vi hört om från det gamla Östeuropa med den skillnaden att vi inte har traditioner att hantera sådant, är lite yrvakna och dessutom varit vana att acceptera vad vi uppfattar som demokratiskt fattade beslut. Vi brukade inte bara ha bättre ekonomi utan också någorlunda goda organisatoriska lösningar. Det är därför anmärkningsvärt att vi inte ställer oss frågan om skolans problem mera har med regelverk och metoder att göra och inte så mycket med resurser.

Den nuvarande utvecklingen är full av motsägelser. Eleverna antas ivrigt söka kunskap, men lärarnas kunskap värderas inte. På elevnivå gäller kunskapslyftet", men på lärarnivå gäller att kunskaper inte premieras.

Förhållandevis låga löner
Skolstyrelserna vill inte betala för en lektors kunskaper och stödjer sällan vidareutbildning i form av fördjupningskurser på universitet Lärarlönerna är låga jämfört med andra gruppers. Inom lärarkåren värderas mindre krävande utbildning lika högt som mer krävande och lokala lönepåslag ges åt samarbetsvilliga lärare som anmäler projekt snarare än åt lärare vars elever gör framsteg.

Lärarna ska lära ut kritiskt tänkande fast de själva inte tillåts tänka så kritiskt att de ifrågasätter skolmyndigheternas visdom.

Lärarna ska arbeta i lag, men på elevnivå gäller att eleverna ska arbeta individuellt och sitta framför datorn. Hur ska eleverna förstå att kunskaper är viktigt om de i skolan ser att kunskaper inte värderas och att lärarna inte respekteras?
Elevernas motsvarighet till lön för nedlagd möda är betyg och slutexamen, men i Sverige ges betyg mycket sent, sällan och ofta får eleven bara ett godkänt och studentexamen har vi ju som enda västeuropeiska land tagit bort.

Kampanj för omskolning av lärare
I stället för att lyssna på yrkeserfarenheten pågår en kampanj för att omskola lärarna. De metoder som används har prövats i andra sammanhang. Först underminerar man lärarnas självrespekt genom att deras kunskaper och förmåga att organisera inlärningen inte tillmäts någon betydelse. Sedan visar man att de inte är speciellt viktiga genom att ge dem låg lön. Man har därefter börjat en slagordskampanj där det som just nu gäller är: elevernas självständiga sökande efter kunskap, eleverna ska förhandla om mål och metoder, datoranvändning och lärarlag. De här kampanjerna upplevs av många skickliga och erfarna lärare som bevis på misstroende. Journalister försvårar sedan inte sällan skolarbetet genom att blåsa upp fel frågor eller inte kritiskt granska rapporter som presenteras utan i stället vidarebefordra halvsanningar.

Sista fasen: Att klaga på lärarna
Sista fasen i dramat börjar nu skönjas, för när slutresultaten efter grundskolan eller gymnasieskolan blivit sämre börjar elever, föräldrar, näringsliv, journalister och skolledare att klaga - på lärarna.

Hittills har inga ansvariga velat diskutera vad som egentligen sker utan de hänvisar i stället till något projekt, till något annan elevgrupp eller till jämförelser med något land som har ännu sämre resultat. Vill någon på allvar göra anspråk på att ta ansvar för skolan måste man därför våga stödja förändringar med både krav och uppmuntran för elever såväl som för lärare. Det är inte trovärdigt att som nu bara utvärdera metoder och inte resultat. Det är heller inte trovärdigt att påstå sig vilja stödja kunskap men samtidigt misstro och nedvärdera lärare.

Två reformer borde diskuteras
Skola och sjukvård brukade vara Sveriges stolthet, men ogenomtänkta politiska reformer tenderar att ge medborgarna känslan av att "framtiden är slut". När det gäller skolan är det två reformer som borde diskuteras djupare.

1 Den första är kommunaliseringen som hittills inte verkar ha lett till mer närdemokrati som var tanken utan till större makt för lokala skolpolitiker och skolledare.

2 Den andra är olika utslag av att elever antas vara lika. Eftersom de ändå inte är det, ska en lärare kunna individualisera sin undervisning så att trettio elever med olika förutsättningar ska kunna gå framåt. Skolreformatörer har kanske inte tillräckligt insett att psykolog- och läraryrkena är helt olika. Psykologer arbetar med enskilda individer efter diagnos, och de arbetar med att förändra eller fylla i något som blivit fel i det förgångna. Lärare siktar mot framtiden och arbetar med hela elevgrupper för att utveckla och berika dem. Nu krävs det av lärarna att de ska göra ett stort antal olika arbetsuppgifter och detta samtidigt och i en och samma lokal. Eftersom omvärlden blivit mer komplicerad och varje grupp innehåller elever med koncentrationssvårigheter, inlärningsluckor och allvarliga sociala problem är lärarens uppgift omöjlig. Skolan löser detta genom att utnämna läraren till handledare och förespråka "självständigt" arbete. För eleverna innebär det att de "överges".

En forskarkollega från Argentina på besök i Sverige har inte ord för sin beundran för vårt land. Allt är så rent, så välordnat, och folk är så väluppfostrade. Det är svårt att förklara att det som verkar vara ett ouppnåeligt mål för Argentina, det monterar vi ner, och detta fast landet inte är ockuperat av främmande makt eller någon inhemsk militärjunta. Det har nu gått så lång tid sedan processen inleddes att yngre personer, och bland dem yngre lärare, inte har sett något annat och därför har svårt att se alternativ till den nuvarande situationen. Vi har själva, kollektivt, försatt oss i en besvärlig situation och törs inte ens diskutera vad som egentligen händer. Det är oändligt sorgligt, inte bara för våra barns och ungdomars möjligheter till kunskapsinhämtande utan också för vårt samhälle i stort.

Inger Enkvist

Docent vid institutionen för romanska språk, Lunds universitet, och författare till böcker om pedagogik och språk