COTTBUS Champagneflaskor står redo, glas klirrar och bland tekniker och ingenjörer rå­der spänd förväntan när Hubertus Altmann, ansvarig för kraftverk i ledningen för Vatten­fall Mining, trycker på den gröna knappen.

Med ett väsande ljud går pilotanläggning­en för koldioxidavskiljning igång, den nya tekniken som ska rena den smutsiga kol­kraften och säkra Vattenfalls miljardinveste­ringar.

Världen klarar sig inte utan kol. Inte heller Europa, försäkrar Altmann som har posi­tionerat sig framför ett virrvarr av glänsande rör och tryckkärl kopplade till Oxyfuel­anläggningen där denna dag en helt ny metod för avskiljning av växthusgaser provas.

Hubertus Altmann är en 50-årig ingenjör som är uppväxt i kolbranschen, en man som har kol i blodet och som har svårt att förstå motståndet mot en teknologi som han be­skriver som säker och ren.

-Kolkraften behövs för att säkra övergången till den förnybara energin under de kommande decennierna, förklarar han. Kolkraftverket Schwarze Pumpe hör till Vattenfalls mest moderna, en arkitektritad anläggning som påminner om ett skinande jättelikt ufo som har landat i ett pastoralt landskap. Här testas det som Vattenfall om drygt tio år tänker ta i kommersiellt bruk: Carbon Capture Storage (CCS). I stället för att blåsa ut koldioxiden med röken i kraft­verket separeras den och lagras sedan djupt ner i marken, nedpressad i bergformationer.

För Vattenfall är detta en ödesfråga. Utan CCS lär företaget inte kunna leva upp till de nya ägardirektiven från i våras. Enligt reger­ingens krav och den egna strategiplanen ska utsläppen av koldioxid sänkas med över en fjärdedel, från årligen 90 miljoner ton till 65 miljoner ton 2020. Men CCS-tekniken är oprövad, kostnaderna kan bli gigantiska och motståndet växer både i befolkningen och bland politiker.

Vi reser norrut, en färd på slingrande vägar genom ett idylliskt landskap med små byar och utspridda bondgårdar. Att detta är tradi­tionellt brunkolsområde vittnar de väldiga kraftledningarna om: ett slags strömmens motorvägar som skär sönder landskapet.

Feån utsiktstornet vid randen av dagbrottet Jänschwalde blickar vi ut över ett dammigt och livsfientligt månlandskap där dygnet runt väldiga grävmaskiner sliter upp marken för att komma åt det svarta guldet som här ligger på upp till 45 meters djup.

I bakgrunden stiger vita rökpelare mot skyn. Det är Vattenfalls kraftverk Jänschwalde, byggt redan på DDR-tiden, som årligen blåser ut cirka 22 miljoner ton koldioxid i luften och enligt siffror från 2007 är Europeiska unionens fjärde mest miljöskadliga kraftverk.

Uppemot 80 000 ton brunkol om dagen eldas upp i de sex kraftverksblocken, huvudsakligen från Vattenfalls dagbrott Jänschwalde och Cottbus-Nord men också från Welzow-Said vid Schwarze Pumpe.

De väldiga skoporna som forslar bort marken flyttar sig årligen 400 meter norrut. Bit för bit kommer de närmare gränsen för den tillåtna exploateringen. Om cirka tio år är Jänschwalde uttömt.

För att säkra driften vid Schwarze Pumpe - och dessutom försörja CCS-verken som planeras i Jänschwalde - måste kolbrytningen expandera till områden där det i dag sak­nas tillstånd, tre jättelika arealer som i Vattenfalls kartor är markerade som så kallade framtidsområden.

-Byarna där borta kommer i sådana fall att jämnas med marken, säger Rene Schuster från miljöorganisationen Gräne Liga och pekar mot ett skogstäckt område några kilo­meter norrut, alldeles intill floden Neisse som här är gränsen mellan Polen och Tysk­land.

Atterwasch är en av dessa små byar. Kyrkan som är från 1685 ligger mitt i samhället med 240 invånare.

-Många av människorna här i byn är för­tvivlade, många gråter, andra har mardrömmar och nyligen frågade en äldre man i församlingen var han skulle låta sig begravas. Man vet ju inte hur länge byn kommer att finnas kvar, berättar Matthias Berndt som har varit präst i Atterwasch sedan 1977.

Vi sitter i prästgårdens trädgård och dricker kaffe. Fåglar kvittrar. Ormvråkar cirklar i höjden. Framför oss ligger ett lummigt landskap med betesmarker, ängar och popplar.

-Går det som Vattenfall vill kommer det här att vara ett dagbrott om 15 år, säger Matthias Berndt som anklagar Vattenfall för att köra över befolkningen och efterlämna skövlad mark.

Människorna i denna del av Tyskland är upp­växta med kolbrytning, kraftverk och koks­ och brikettfabriker. På DDR-tiden rådde hän­synslös rovdrift på naturen. Kraftverken spydde ut mer eller mindre orenad rök. Sva­veldioxid och kolpartiklar låg som en svart fernissa över hela regionen.

För tio år sedan tog Vattenfall över de tidi­gare östtyska kraftverken och dagbrotten. Svenskarna blev över en natt tredje största energibolag i Europas största ekonomi.

Kraftverken i öst har sedan den tyska åter­föreningen moderniserats och miljöutsläppen reducerats massivt. Men brunkolsbrytningen fortsätter. Den sista byn som fick vika för Vattenfalls dagbrott var Horno där invånarna gav upp 2004, utköpta av Vattenfall som gav riklig kompensation.

Med flytten av Horno fick motståndet mot brunkolet en knäck.

Men så havererade kärn­kraftverket i japanska Fukushima och Tysk­land slungades åter in i het debatt om energi­försörjningen och den 6 juni 2011 beslöt man att avveckla kärnkrafren. Formellt beslut fattas på kabinettsmötet i morgon. Åtta av landets 17 kärnkraftverk är numera avstängda. Resten tas ur drift senast 2022.

Men i stället för att ge kolkraften en skjuts framåt - vilket enligt många experter skulle ha varit den logiska konsekvensen av att kärnkraften och därmed hela 22 procent av landets elproduktion utraderas - kretsar i dag allt kring den förnybara energin.

Angela Merkels borgerliga regering har målsättningen att grön energi ska svara för 80 procent av elproduktionen senast 2050. Kol spelar då ingen roll alls. Redan 2020 väntas andelen förnybar energi ligga kring 27 procent, enligt forskningsinstitutet RWI. Energiexperten Claudia Kemfert vid kon­junkturinstitutet DIW prognostiserar en för­dubbling från dagens 17 procent till 35 pro­cent under den kommande tioårsperioden.

På kort sikt behövs kolkraften för att fylla energigapet som uppstår. Det gynnar Vatten­fall som generar hela 89 procent av sin elektricitet i Tyskland med hjälp av kolkraft och som dessutom håller på att bygga två splitter iiya kolkraftverk. Det största är Moorburg i Hamburg, en hypermodern bjässe på 1600 MW med en verkningsgrad på drygt 46 procent. Den höga effektiviteten ska enligt Vattenfall sän­ka utsläppen av koldioxid med 2,3 miljoner ton årligen jämfört med bestående kraftverk som till stor del har en verkningsgrad på un­der 40 procent.

I de östtyska kolregionerna Brandenburg, Sachsen och Sachsen-Anhalt där Vattenfall har alla~sina dagbrott och flera stora kolkraftverk försöker politikerna nu påverka energipolitiken till fördel för kolkraften.

I ett brev till förbundskansler Angela Mer­kel skriver de tre delstatsregeringarna: "Ska Tyskland bevara sitt energipolitiska obero­ende ligger det inte bara nära till hands utan är tvingande nödvändigt att vi utnyttjar vår enda nationella energiresurs som vi förfogar över i tillräcklig mängd, nämligen brunkol." Argumenten kan knappast viftas undan som propaganda. Inte ens Greenpeace eller WWF kräver att kolkraftverken stängs av med ome­delbar verkan. Men klart står att Tysklands politik på sikt går på tvärs med Vattenfalls tunga kolberoende, jämförbart bara med Po­len där över 90 procent av elproduktionen genereras i kolkraftverk.

-Det vore därför rena vansinnet att bygga nya kolkraftverk och exploatera nya kolreserver som låser fast Tyskland i en föråldrad teknik i minst 50 år, säger Robert Pörschmann, energiexpert vid miljöorganisationen BLIND. Vad som behövs är i stället gaskraftverk som snabbt kan starta upp när det blåser mindre och framtidens vindkraftverk står stilla.

Greenpeaces energiexpert Anike Peters pekar på att brunkolet som Vattenfall planerar att bryta - inklusive de så kallade framtidsfälten som ännu inte är godkända av myndigheterna - motsvarar emissioner på 2 miljarder ton koldioxid med dagens teknik.

-Det innehåller ungefär lika mycket drivhusgaser som en miljard bilar släpper ut om året. säger hon

Märkligt nog ser Vattenfalls planer på att ge kolkraften en grönare profil ut att ha gett det lokala motståndet en nytändning. Cen­trum för den nya motståndsrörelsen är den östtyska småstaden Beeskow med 8 200 in­vånare där koldioxiden från pilotanlägg­ningen ska lagras, djupt under trädgårdar och bostadshus.

-Vattenfall hade nog trott att vi skulle jubla när de kom med sina ideer om så kallat m-iljövänligt kol. Men där åkte de på en blås­ning, småler borgmästaren Frank Steffen.

En första demonstration i slutet av förra året mobiliserade 1500 demonstranter. I februari deltog långt över 2 000 uppretade invånare som protesterade mot Vattenfalls provborr­ningar och en teknologi som borgmästare Steffen beskriver som en tickande bomb.

Detta hade Vattenfall inte räknat med. -Ja, vi är faktiskt litet överraskade över att CCS-teknologin har fått en giftstämpel, medger Detlev Dähnert som leder Vattenfall Minings avdelning för gruvplanering och infrastruktur.

Än värre är att Vattenfall tycks ha underskattat även motståndet i byarna kring de sammanlagt tre nya dagbrott som planeras.

-Vi utgår till hundra procent från att våra planer kommer att beviljas, säger Detlev Dähnert och pekar på vad han kallar tidigare politiska utfästelser.

-Allt annat vore en katastrof för Vattenfall, tillägger han efter en stund.

Nästan som om han plötsligt slogs av den obekväma sanningen att politiker i regel inte bryr sig ett skvatt om vad de själva eller deras föregångare lovat i tider då kolet fortfarande var accepterat och Tyskland inte var lika grönt som i dag.