|
Med viss förtröstan har jag inväntat en artikel från en så kallad pedagog, det vill säga fack/allmänpedagog i DN:s viktiga debatt om skolan. Så kom den. Den är undertecknad Mats Ekholm, professor i pedagogik i Göteborg och Karlstad. Den uppfyller alla mina förväntningar, ja, den överträffar dem, Ekho1m talar om för mig hur många barn som går i skolan, hur många lärare som undervisar i svenska skolor och dessutom talar om för mig att skolor är olika. Han berättar också om hur få lärare - och elever som - i hans undersökningar - stämmer med vad som kommit fram i verkligheten: mobbning, våld, utslagning. Mats Ekholm representerar en så kallad akademisk disciplin som inte borde finnas. Den benämns pedagogik och uppfanns i Sverige år 1936 då John Landquist fick den första stolen. Han fattade inte vad Pippi Långstrump hade att ge barnen, men han var ju redan gammal då. Gammal, vacklande på gravens brant är redan denna fack - eller allmänpedagogik. Den rekryterar sina forskare bland lärare som inte klarar av undervisningen. Det vore väl ingenting att bekymra sig om, om det inte vore för det oerhörda inflytande på svensk skola som denna så kallade skolforskning har haft. Den kan bara beskrivas som förödande. Ingen kan väl förneka detta: skolan är och förblir avhängig av vad lärarna kan göra. I de bästa av skolorna (sådana som också finns med i Ekholms "forskning" finns det lärare som struntar i påbud om form och prioriterar innehåll. I de bästa skolorna finns det lärare som inte anser att katederundervisning är fult. Det innebär inte att de föreläser, eller dikterar - bara att de vet att de har något viktigt att förmedla och diskutera och att de litar på sin egen förmåga att både berätta och ta emot förtroenden. De är dessutom så kunniga att de begriper att enskilda uppgifter och grupparbete är bra när eleverna är mogna nog att söka kunskap på egen hand. Så var det på femtiotalet; så är det i dag. Vid mitt universitet hyllas PBI -problembaserat inlärande. Det fungerar säkert utmärkt vid institutioner (Hälsouniversitetet) där studenterna redan kan basfakta. Modellen kan inte betraktas som heltäckande, hur väl den än fungerar i speciella sammanhang. Om man tror det - ja, då är man i fackpedagogernas händer. Jag undervisar blivande svensklärare. De kan inte stava när de kommer in på utbildningen; de känner inte skillnaden mellan "antipati", "empati" och "sympati". Jag antar att de är offer för problembaserat lärande, eller någon annan modefluga som jag inte känner till. Hur skulle jag kunna göra det? Sådana föds, förökar sig och flyger vidare utan någon som helst kontroll. Den kontrollen är det statens sak att handha. Fackpedagoger - om de alls skall finnas kvar -skall rekryteras bland de allra bästa av, lärare. Som det nu är skriver kvacksalvare ut medicin om vars verkan de inte har en aning. Medan Skolverket - apoteket - lämnar ut medicinen utan någon som helst urskiljning. Patienten får inte dö!
Ulla Lundqvist Lärare, lärarutbildare, författare kritiker och barnboksforskare
|
