|
ÖC Debatt 27/1 2001 kl 04:37 Lata ungar och slappa föräldrar Alla IG:n är inte skolans fel När krisen i skolan diskuteras nämns antalet icke godkända elever, det talas om stressymptom bland både lärare och elever och om måluppfyllelse och kvalitetsarbete. Däremot verkar det vara tabu att säga att det finns lata bortskämda ungar, slappa föräldrar och alltför förstående lärare, anser HARRIET LARSSON, sjukgymnast, Linköping DEBATTEN OM EN SKOLA i kris fortsätter. "Var fjärde klarar inte godkänt" stod att läsa i Dagens Nyheters ledare (22 januari). Skolrådet Ragnar Eliasson skriver bl a hur 65 000 elever sedan 1998 inte klarat betyget godkänt i alla ämnen och att 30 000 inte fått behörighet till gymnasiet och att både elever och skolpersonal visar tecken på tydliga stressymptom. Därutöver var det mycket om kvalitetsarbete, måluppfyllelse, men inget om, att det också finns lata, bortskämda ungar, slappa föräldrar och alltför kamratligt, förstående lärare. Detta är tabubelagt i dag. Fritt från fostran Många dubbelarbetande föräldrar har kompenserat barnet med prylar, fjäsk, hämtning, lämning till allehanda fritisaktiviteter och satt barnets vilja i centrum, även när denne förstör för andra. Otaliga exempel finns där slapp fostran, och total frihet från fostran, har skapat narcissistiska unga som aldrig förstått pluralformen av personliga pronomen, varken i eller utanför skolan. När man bär sig dumt åt finns det alltid nåt annat att skylla på, på måndag kan eleverna vara trötta efter helgens aktiviteter och på fredag är de trötta efter veckans slit etc. En överdriven förståelse och bortförklaringar frodas ofta bland föräldrar och somliga lärare. Självklarheter som att komma i tid, ha med sig både penna och böcker, att både mössa och mobil skall vara av, kan på fullt allvar diskuteras i arbetslag som domineras av missriktad förståelse och socialt patos. Sjuka eller lata? Lärare som sätter kunskap i centrum, som kräver att tydlighet finns i regler och dess efterlevnad har inte alltid haft det lätt med dagens skolpolitik. Många har resignerat, när skolans ledarskap brustit, och sökt sig till andra arbetsuppgifter. Utvecklingen i skolans värld påminner mig om sjukvårdens överdrivna förståelse för allehanda arbets- och belastningsskador under 80-talet, vare sig de var äkta eller falska. Då blev man som sjukgymnast nästan svartlistad om man sa att patienten inte var sjuk, utan lat. Resultatet av de ideologiska skygglapparna blev sedermera, när allt brakade samman, ett försäkringssystem där de riktigt sjuka fick betala för att de friska skulle låta bli att sjukskriva sig. Skolan har alltid varit en spegelbild av samhället i övrigt, ibland före och ibland efter sin tid. Maktens män och kvinnor skapar alltid regelverk, sätter upp ramar och direktiv utifrån politisk övertygelse, äkta eller falsk. Att tidigt protestera, när deras ideologier inte stämmer i verkligheten, är både farligt och tar tid, när arbetsgivaren har monopol på verksamheten. I början på 70-talet skapades en annan skola som en reaktion på den gamla auktoritära skolan, målet för skolpolitiken blev en mer jämlik skola där eleven skulle stå i centrum. Betygen liksom försvann till följd av all jämlikhet. De unga skulle läras att tvivla på auktoriteter, de som redan kan och vet, kunskapen skulle inhämtas själv och ingenting fick vara svårt eller tråkigt, för var det så, blev det lärarens fel, som inte var tillräckligt modern och pedagogisk uppdaterad. Att Jantelagen övergavs var bra, men den behövde ju inte ersättas med "Du ska inte tro att du kan lära oss något". Behandlingsinflation I sjukvårdens värld var det behandlingsinflation som rådde när ryggpatienten inte blev bra, han själv var utan ansvar, precis som eleven i dag, mängder av behandlingsåtgärder frodades, men sen blev de lärda eniga med konceptet "rör på dig". Regelbundna skogspromenader kan ersätta majoriteten av vår behandlingsarsenal för rygg och nackbesvär, det är konklusionen i dagens forskningsrapporter. Problemet, som nu motvilligt har uppmärksammats av skolpolitiker är, att när eleven byter skolform eller lämnar skolan så är de inte längre jämlika, de kan inte lika mycket och är inte lika mycket värda, varken i fortsatta studier eller i arbetslivet. Förklaringen är att lärande sällan är bekvämt och lekande lätt utan ofta är tråkigt och kräver ansträngning, men det roliga kommer sen, när man förstått läxan och lärt sig nått, precis som regelbundna promenader ger en gladare kropp. Svek mot arbetarbarn Men så länge våra skolpolitiker inte inser detta kommer
den jämlika skolan att bli alltmer ojämlik utanför, att
förstå barnens sociala situation är bra, men räcker
inte
långt, om inte kunskapsmålen uppnås. Det är arbetarnas barn som sviks i en skola där social fostran
tar över kunskapsinhämtningen, precis som de riktigt
sjuka och skadade sveks i försäkringssystemet. Det
hjälper föga med tjusigt lagarbete och samverkan, om
inget fastnar i huvudet på eleven. Lärarna sitter nu efter
avslutad avtalsrörelse i en rävsax, där t ex löneökning
Intagningspoäng sjunker Tyvärr inger inte den nya lärarutbildningen något större hopp, gedigna ämneskunskaper reduceras till allmänt svammel, som "inriktningar, orientering och vidgade ämnesbegrepp". Utvecklingen går mot att utbildningen för en gymnasielärare alltmer liknar en förskollärares. Intagningspoängen till våra lärarutbildningar sjunker drastiskt när gedigna ämneskunskaper sätts på undantag. Känslan av att bottna i sitt ämne ger självförtroende, som gör att man kan förklara bättre och därmed inspirera eleverna till att ta reda på mer inom området. Den pedagogiska förmågan kommer då på köpet. Beklagansvärt är att denna erfarenhet från många lärare, inte vinner någon förståelse hos dagens skolpolitiker och dess supportrar. Förklaringen är, precis som det var i sjukvården, att deras utgångspunkt är politisk ideologi i stället för verkligheten. HARRIET LARSSON
|