DEBATT: "Flumpedagogik villkor för lönelyft".  Folkpartiet:
Kommunförbundet vill tvinga på lärarna ett nytt arbetssätt i pågående
löneförhandlingar



Kommunförbundet utsätter nu folkpartiet för hårda påtryckningar att ligga lågt med vårt löfte om höjda lärarlöner.  I stället vill förbundets majoritet pressa på lärarna en ny typ av avtal: låga lönelyft till alla,
men högre till dem som "utvecklar skolan".  Hur utvecklingen ska gå till definieras i ett hemligt dokument som är ett monument över flumskolan:

Goda pedagoger ska nekas lönehöjning, möten med "arbetslag" ska premieras.
 Det skriver fp-ledaren Lars Leijonborg och skolborgarrådet i Stockholm Jan Björklund (fp).
Just nu pågår förhandlingarna om ett nytt löneavtal för lärare. Folkpartiet har i Kommunförbundet utsatts för hårda påtryckningar att ligga lågt med vårt löfte från valrörelsen 1998 om högre lärarlöner.  Men
vi har under förhandlingsprocessen sagt ifrån att vi anser att de bud som lämnats till motparten har varit för dåliga. Vår övertygelse är att om läraryrket inte uppvärderas så går den svenska skolan mot total kollaps.  Och det är nu den utvecklingen måste brytas. Det håller inte i längden att så många duktiga lärare hoppar av för att bli IT-utvecklare eller utbildningskonsulter.  En försvarlig del av de duktigaste och lämpligaste i varje studentkull måste välja läraryrket. Det kräver mycket - bland annat ett bra läraravtal. Nyligen redovisades siffror som visar att en gymnasielärare tappat 16 procent av sin reallön sedan 1975.  Under samma period har en industriarbetare ökat sin reallön med 10 procent.  En viktig förklaring är att arbetsgivarna inom den offentliga sektorn har varit alldeles för fega när LO har höjt rösten.  Och nu håller samma sak på att hända igen. Nu är det mycket svårt att rekrytera akademiker till den offentliga sektorn.  Det är i själva verket en följd av att LO:s politik i alltför hög utsträckning också blivit de offentliga arbetsgivarnas politik.  För skolan är detta just nu på väg att bli katastrofalt. Kombinationen av socialdemokratisk skolpolitik och LO:s lönepolitik slår hårt, inte minst mot lärarnas ställning i samhället. Det bud som lärarförbunden fått i den nu pågående löneförhandlingen innebär att lärarna ska få ganska låga garanterade lönepåslag under den kommande femårsperioden.  Därut över ska lärarna lokalt kunna förhandla till sig mer om de "utvecklar skolan". Vilken denna utveckling är ska framgå i en text på fjorton sidor som heter "Resultat i fokus".  Denna text är nu föremål för diskussioner i Kommunförbundets förhandlingsdelegation och utbildningsberedning. Avsikten är att den blir offentlig först när ett avtal har träffats. Förutom att vi har starka invändningar mot innehållet i "Resultat i fokus" anser vi själva förhandlingsuppläggningen stötande.  Det är inte Kommunförbundets sak att i fackliga förhandlingar bestämma målen för den svenska skolans utveckling.  Därför tycker vi det är angeläget att uppläggningen och innehållet diskuteras offentligt. Det är en sak att detaljer i en avtalsförhandling är hemliga tills ett avtal har slutits.  Även om folkpartiet har en bestämd uppfattning också om den rent ekonomiska delen av lärarbudet avstår vi från att diskutera den offentligt så länge förhandlingarna pågår.

Däremot är det fjortonsidiga dokumentet en central skolpolitisk fråga som bör komma fram i ljuset.
Dokumentet är anmärkningsvärt.  Grundtonen i det framgår i ett avsnitt under rubriken "Begrepp".  Det bör få en hedersmonter i det museum där flumskolan förhoppningsvis till sist hamnar .I det avsnittet heter det: "I viktiga begrepp finns ofta frusna värderingar.  Begrepp som elev, undervisning och lärare är bundna till vissa roller och relationer." Texten vill, heter det, "undvika dessa belastningar".  Elev ersätter man därför med "den studerande" eller "den lärande".  Därefter följer en mening som kan bli en klassiker: "Undervisning undviker vi helt."

Efter protester från bland annat folkpartiet togs själva formuleringen bort i en senare version, som kom häromdagen.  Men ordet "undervisning" förekommer fortfarande inte i dokumentet.  Och frågan är: Varför skriver Kommunförbundet i ett avtalsutkast, daterat den 21 februari: "Undervisning undviker vi helt? ” Skriver man ett fjortonsidigt dokument där dessa centrala begrepp undviks, för att de anses föra vidare "frusna värderingar", måste man onekligen ha ganska bestämda åsikter om vilka problemen är i skolan och i vilken riktning lösningarna bör sökas. Vi tror att man identifierat fel, eller i varje fall mindre viktiga, problem.  Och eftersom man i huvudsak har identifierat fel problem hittar man heller inga lösningar på de viktigaste problemen.  För oss blir det en bekräftelse på en misstro vi länge hyst mot Kommunförbundets s-majoritet. Vi varnade för att kommunaliseringen av skolan skulle innebära att en centralstyrning ersattes av två.  Och så har det blivit: Kommunförbundet har tillskansat sig allt större makt i skolpolitiken. Innan läroplaner och kursplaner antas är de föremål för offentlig debatt. Men nu vill Kommunförbundet introducera ett mycket centralt skolpolitiskt dokument som är avsett att bli offentligt först när det är undertecknat av både arbetsgivare och fack.  Vi kan inte acceptera den arbetsmetoden. I dag, fredag, sammanträder Kommunförbundets utbildningsberedning. Folkpartiet kommer då att föreslå att hela dokumentet dras tillbaka. Vi är positiva till att särskilt goda insatser av lärare och rektorer kan premieras lönemässigt, men det måste ske mot andra och mycket tydligare kriterier än de nu presenterade.  Och det är inte Kommunförbundets uppgift att formulera målen för skolan. "Resultat i fokus" har funnits ett antal veckor och har reviderats i några omgångar.  Det är i sina olika versioner representativt för den förhärskande svenska skolideologin.  Det som är förståeligt är till lika delar meningslöst och mycket anmärkningsvärt.  Det innehåller många plattityder av typen: "Hela skolans organisation och kompetens måste styras av vad som ska åstadkommas." Men vad som egentligen ska åstadkommas är svårt för läsaren att få grepp om. Papperet är helt rensat från alla ord som skulle föra det närmare dagens skolverklighet - som "stora avhopp", "kunskapsbrister", "stökig arbetsmiljö" - de lyser helt med sin frånvaro. En begriplig tankegång i de olika utkasten är dock att de delar av skolans arbetssätt som förekommit tidigare utgör problem.  Ordet "traditionell" används genomgående som ett negativt begrepp. Morgondagens lärare – eller pedagoger, som författarna hellre talar om för att likställa andra grupper i skolan med lärarna - förväntas arbeta på ett helt nytt sätt.  Vilket framgår dock inte, förutom att de i högre grad än i dag ska arbeta i "arbetslag".

Dokumentet tar alltså kraftfull ställning i en pedagogisk fråga som diskuterats i århundranden, nämligen vad som bör utmärka en bra lärare.

Ett lärarideal döms ut: läraren "som den aktiva som utför en nästintill konstnärlig prestation".  Ett annat hyllas: läraren som har ett nära samarbete med annan skolpersonal.
Vi kan inte erinra oss att vi har läst om ett så överväldigande stöd för det senare läraridealet att det skulle vara motiverat för en central instans att med det kanske kraftfullaste maktmedlet av alla lönehöjningar som lockbete - genomdriva det över hela landet. Varför ska en lysande pedagog, som varje lektion försöker vara aktiv och utföra "en nästintill konstnärlig prestation", nekas lönehöjning för att han eller hon vantrivs på möten med arbetslaget, medan en mycket medioker pedagog premieras för att han eller hon lever upp på sammanträden med andra vuxna?
Det finns alldeles för många socialdemokratiska kommunal- och skolpolitiker som anser att de två största problemen i skolan är att lärarna har det för bra och att det sammanträds för lite.  Det oroar oss att Kommunförbundet vill få mer att säga till om i den svenska skolan och använder lönerörelsen som medel att få det. Det fjortonsidiga dokumentet från Kommunförbundet inleds med några mål. Det avsnittet innehåller åtskilliga formuleringar som också vi skulle kunna skriva under. Men ändå inställer sig en fråga.  Har inte riksdagen fastställt mål för skolan?  Dokumentet viftar undan invändningen: "Samhällets syn på vad som är viktigt redovisas i läroplanerna.  Men läroplanerna omfattar många mål som inte alla samtidigt kan vara i fokus." Vilken rätt har Kommunförbundet att föra viktiga mål för skolan åt sidan? Vad händer med lärare som når andra - av statsmakterna fastställda - mål? Får de inga löneförhöjningar?  Och staten har ju numera sin egen organisation för att utvärdera om skolan når sina mål.  Vad händer om staten tycker att en lärare gör väl ifrån sig - till exempel för att undervisning av elever fortfarande förekommer - men Kommunförbundet inte tycker det - till exempel för att slippa höja lärarens lön så mycket? Papperet behandlar också det problemet och pekar ut en lösning. "Dubbla styrsystem för skolan måste undvikas." Kommunförbundets avsikt är därför, heter det, att verka för att Skolverket ändrar sin kvalitetskontroll.  Där fick staten! Kommunförbundets uppgift i det här läget bör vara att se till att många års felavlöning av lärarna börjar rättas till.  Det finns ingen anledning att utnyttja det tillfället till att göra den svenska skolpolitiken mer flummig än den redan är. Hans Karlsson i LO dundrar i uttalande efter uttalande om att lärarna saboterar avtalsrörelsen och knäcker konjunkturuppgången. Kommunförbundets s-majoritet, tyvärr i ohelig allians med tre borgerliga partier, har hittills låtit sig skrämmas av detta mullrande.  Men för dem som vill vara med och rädda svensk skola är det inte rätt tid att låta sig skrämmas.

 Lars Leijonborg
partiledare (fp)

Jan Björklund
skolborgarråd, Stockholm (fp)