Önskeläraren finns inte
(SvD 15 februari 1998)
Politiker som insett att skolan inte fungerar så bra som den borde
har på sistone högstämt ordat om att höja läraryrkets
status, bland annat genom att bättre belöna goda lärares
insatser. Folkpartiledaren har också talat om att införa något
slags "lärarlegitimation" i stil med läkarnas.
Sådana förslag är välmenande, men de vittnar om
att politikerna inte förstår läget. De har inte begripit
att också de bästa lärarna är dömda att misslyckas
i dagens skola, därför att de tvingas undervisa ett osorterat
genomsnitt av skolungdomar i klasser som redan i förväg är
alltför stora och alltför oenhetliga för att uppgiften skall
kunna genomföras. Just nu vill en del skolpolitiker göra lärarnas
situation ännu mer omöjlig genom att tvinga dem att ta ansvar
för att också de mest studiesvaga eleverna klarar det nya gymnasiet.
Man frågar sig vad politikerna egentligen menar med en "god lärare",
en sådan som förtjänar att legitimeras med statens kronstämpel.
Menas därmed en person som lyckas förmedla sina kunskaper på
ett utmärkt sätt till flertalet elever under någorlunda
drägliga arbetsförhållanden? Eller menas kanske snarare
en person som kan ta sig an de allra mest studiesvaga, lösa de sociala
konflikterna i klassrummet, få ordning pa värstingarna och ingjuta
ett minimum av självrespekt hos dem som faktiskt inte har en chans
att klara skolans krav? Eller en övermänniska som klarar alltsammans
på en gång också i den mest omöjliga arbetsmiljö?
Är det med andra ord en framgångsrik kunskapsförmedlare
som efteifrågas? Eller en polisutbildad socialkurator? Eller en legitimerad
präst? Eller kanske snarast en legitimerad trollkonstnär som
svingar sin kronstämplade trollstav och på nolltid förvandlar
alla problembarn och funktionella analfabeter till högskolekompetenta
mönsterelever?
Minsta erfarenhet från skolvärlden borde övertyga politikerna
om att deras legitimerade önskelärare inte finns och aldrig
kommer att finnas, lika litet som det finns legitimerade läkare som
botar obotlig cancer eller uppväcker döda till evigt liv. Varken
med trollstav eller ett schysst järnrör torde Socker-Conny kunna
transformeras till Nobelpristagare, i varje fall inte under de arbetsbetingelser
som politikerna i dag tillhandahåller lärarna.
Däremot finns det faktiskt lärare som uppfyller flertalet
medborgares förväntningar på hur en god lärare skall
vara. Lärare som kan sitt ämne och har förmågan att
lära ut det med skicklighet och entusiasm, så att åtminstone
de mest studiemotiverade eleverna blir intresserade och tillägnar
sig rejält med kunskaper. Lärare som får en stor del av
klassen att glänsa i nationella prov och helst också gå
vidare till framgångsrika högskolestudier.
Sådana lärare har alltid funnits i den svenska skolan och
finns fortfarande, fast de numera har svårt att vara lika framgångsrika
som förr. Skälet är - som alla initierade vet - att de tvingas
offra för mycket tid och energi åt de minst studiemotiverade,
de som inte klarar kraven och därför allra helst vill sluta skolan
helt och hållet. Det problemet kan ingen lärarlegitimation avhjälpa.
Därför är det begripligt att de duktiga lärarna söker
sig till skolformer där de svagaste eleverna redan i förväg
är bortgallrade - till exempel gymnasiets N-klasser, vuxenutbildningen,
högskolan eller storföretagens kursverksamhet.
Många av de kunnigaste och skickligaste lärarna kommer förmodligen
därför att försvinna från den vanliga skolan, om inte
skolpolitiken ändras. Kvar i osorterade klasser blir de lärare
som ingen vill ha plus den lilla grupp av självuppoffrande eldsjälar
(de är förvisso inte många) som faktiskt vill arbeta. med
studiesvaga och stökiga elever, dock helst i specialklasser där
de kan koncentrera sig på uppgiften och inte samtidigt måste
undervisa en stor mängd andra.
I någon grad kan man kanske hejda de bästa lärarnas
flykt från den nya skolan genom att kraftigt höja deras löner
och/eller ge dem färre undervisningstimmar. Det skulle i och för
sig vara utmärkt om så skedde. Men någon verklig lösning
på skolans problem får man inte, förrän politikerna
slutat inbilla sig att lärarna kan göra mirakel med studiesvaga
elever. Först då har lärarna en chans att klara sina uppgifter
eller åtminstone en del av uppgifterna.
Egentligen har de flesta redan insett hur det förhåller sig,
men utopiskt önsketänkande gör att varken skolpolitiker
eller massmedier vill acceptera verkligheten som den är. De vägrar
därför att erkänna att det i första hand är skolpolitiken,
inte lärarna, som bär skulden för skolans problem. Och tyvärr
vågar lärarna inte alltid erkänna hur det egentligen är
fatt, därför att de är rädda att framstå som
hjärtlösa och elitistiska, speciellt när de tvingas uttala
sig inför massmedier eller inför studiesvaga barns oroliga föräldrar.
Gör tankeexperimentet att läkarna på samma sätt
som lärarna skulle tvingas rätta sig efter politikernas och massmediernas
önskedrömmar! Vi skulle då få se daglig mobbning
av stressade läkare, därför att de gått bet på
uppgiften att bota aids eller uppväcka Lazarus ur graven.
Ingen statlig legitimation skulle då hjälpa. De förut
så respekterade läkarna skulle snart mista sin höga status
och bli lika värnlösa offer för den offentliga lögnen
och den populistiska skenheligheten som lärarna blivit i dag.
LARS LÖNNROTH
|