|
En gymnasieskola i fritt
fall!
SvD söndagen den 22 februari 199 8
Vem vill dag bli gymnasielärare?
Inte många, är jag rädd. De som ändå väljer
gymnasielärarlinjen gör det i brist på bättre. De är
studenterna med de klenaste betygen, de som inte kommer in på de
attraktivare utbildningarna. Men en morot har de: framtidens lärarbrist
ger dem alltid jobb.
Trots det hoppar i dag hälften av lärarkandidaterna av utbildningen.
Nej, av ren entusiasm, intresse och fallenhet blir dag inte många studenter
gymnasielärare. Varför skulle de välja ett illa betalt, alltmer
kvinnodominerat lågstatusyrke om de har alternativ?
Varför skulle t ex en begåvad naturvetare välja att bli
gymnasielärare när näringslivet och universiteten bjuder helt
andra villkor? Varför skulle över huvud taget en begåvad
student välja att bli lärare i ett gymnasium, som inget annat är
än ett förlängt högstadium, i hög grad befolkat
av elever som inte vill gå där, och med högstadiets alla
problem, inte minst ordnings- och disciplinproblem?
Goda lärare har traditionellt de blivit, som tyckte om och hade talang
för att undervisa. Lärare som trivdes i sitt yrke var de som var
entusiastiska för sitt ämne och lyckades förmedla sin entusiasm
till sina elever. Det är roligt att undervisa motiverade och på
hårt arbete inställda elever. En pest att försöka undervisa
skoltrötta, odisciplinerade och likgiltiga.
I dag utgörs grovt räknat en tredjedel av gymnasieeleverna av ungdomar
som varken har förmåga till eller intresse för teoretiska
studier av den svårighetsgrad som gymnasiet (och högskolan)
kräver. De befinner sig i gymnasiet enbart därför att inget
annat står dem till buds. Inget jobb, ingen lärlingsplats,
ingen handfast praktisk utbildning som utgår från deras
förutsättningar.
Denna skoltrötta och svagpresterande tredjedelen sätter alltmer
sin prägel på och styr det nya gymnasiet. Dessa elever återfinns
på alla program (f d linjer), inte minst på det
universitetsförberedande S-programmet, det allra största. Ty elevernas
helt fria val gäller och inga som helst förkunskaper krävs,
inte heller till de teoretiska programmen.
Det var visserligen från början tänkt att eleverna från
och med höstterminen -98 skulle ha nått godkänt i svenska,
engelska och matte för att få börja på gymnasiet.
Från detta krav - på vilket konstruktionen med de för alla
elever gemensamma kurserna och betygskriterierna ofrånkomligt vilar
- har regeringen redan backat. Det var naturligtvis förutsett, eftersom
grundskolan varken har råd eller möjlighet att läsa upp
mängden av underkända elever. Det får bli gymnasiets sak.
Det nya gymnasiet är ju bokstavligen "ett gymnasium för alla",
varifrån ingen ska utestängas. Kraven på godkänt från
grundskolan återfinns - liksom så mycket annat i denna "reform"
- endast i skrivbordskonstruktionen. Ett svalg är befäst mellan
verkligheten och pappersreformen.
Tyvärr förefaller det också som om den i dag föga
framgångsrika grundskolan i framtiden kommer att nå ännu
sämre resultat. Klasserna blir nu större när babyboomens barn
strömmar till. Det sägs att stora klasser inte är nackdel
i undervisningen. Men det förutsätter en ordning och - arbetsdisciplin
som svenska elever i allmänhet inte äger. Andelen "stökiga
elever" ökar, enligt alla undersökningar. "Hora" och
"bögjävel" tycks i stora kretsar vara det normala tilltalsordet
(SvD 8/2). Den auktoritet och respekt, som förr var naturlig, måste
i dag erövras. Tidigare självklara normer
Ungdomars läsförmåga försämras generellt,
eftersom bilder och actionfilmer alltmer ersätter böcker. Det talade
språket i ungdomsgängen blir allt torftigare. De stora
nedskärningarna i skolan (ca 20 procent på de senaste fem åren)
har framför allt sopat bort speciallärare, kuratorer och
skolsköterskor. Alltså de som ägnade sig åt de svaga
och problematiska eleverna, vilka inte får det extra stöd de skulle
behöva. Dessa elever förblir problemelever, inte minst på
gymnasiet.
Nedskärningarna är på intet sätt avslutade. Kommunerna
har dussintals med verksamheter att sköta. Kommunpolitiker är generellt
knappast bildningens förkämpar. Det är alltså sannolikt
att de elever som under kommande år lämnar grundskolan kommer
att ha sämre kunskaper och vara svårhanterligare än dagens
niondeklassare. Det betyder i sin tur att nivån i gymnasiet ytterligare
kommer att sjunka, eftersom gymnasiet självklart tar vid där
grundskolan slutar.
De som blir gymnasielärare får alltså vara inställda
på att ägna en stor del av sitt arbete åt svaga och
stökiga elever på olika grundskolenivåer. Att lärarnas
ansträngningar främst ska ägnas denna grupp är alla politiker
och skolbyråkrater ense om. Det kan ju sägas ligga i "ett gymnasium
för allas" natur.
Undervisning ska man kanske inte kalla en framtida svensk gymnasielärares
verksamhet. ("Verksamhet" är för övrigt det ord som
centralbyråkraterna vill sätta istället för "undervisning"
i skollagen.) En lärare förklarar och samtalar med en klass; det
är en traditionell bild av undervisning. Den scenen är bannlyst
i dagens svenska pedagogik, som den utformas på
lärarhögskolorna och i centralbyråkraternas tänkande.
Sånt kallas "katederundervisning" och är lika fult som
"kadaverdisciplin", vilket är den officiella beteckningen på normal
arbetsdisciplin.
I stället ska läraren individualisera sin verksamhet, dvs på
småskolemanér gå runt och hjälpa de svaga. Det viktiga
- och själva poängen med modern svensk pedagogik - är att
eleverna på egen hand aktivt lär sig "söka information".
Själva kunskapen är inte det centrala, det väsentliga är
att lära sig ta fram information. (Det är som om
målsättningen för det gamla gymnasiet hade varit att lära
sig slå i uppslagsböcker och tala i telefon.)
En omvärldsanalytiker, Bengt Wahlström på Bildningscentrum
i Flen, sammanfattar utmärkt dagens svenska pedagogik. Han tror inte
att det i framtidens skola finns tid både för "utantillkunskap"
och att söka allt det nya på nätet. "När morgondagens
skolelev undrar vem som skrev Röda rummet ska han veta hur man finner
svaret. Till exempel genom att söka på Internet" (Mitt Sörmland
nr 2-97).
Den framtida svenska lärarens roll är att underlätta söket.
Det är det ena: att handleda och hjälpa elevernas spontana
informationssökande, ty all verksamhet i skolan ska utgå från
elevernas egna erfarenheter och preferenser, säger
flumpedagogerna. Och självklart
måste detta sökande vara lustbetonat. Dagens ungdomar kan inte
lära sig något om det inte är lustfyllt säger t ex
professor Jon-Roar Björkvold, en stor auktoritet (DN II/2 - 98).
Liknande tankegångar framför den ledande svenska flumpedagogen,
professor Bengt-Erik Andersson på lärarhögskolan i Stockholm,
och hans många lärjungar bland pedagogikdocenterna. Deras uppgivna
och relativistiska kunskapssyn - den moderna kunskapsmängden är
sa enorm och växer så snabbt att det kvittar var man börjar
(Andersson hänvisar till att inte ens Nobelpristagare behärskar
hela sitt ämne) - får dem att propagera för att den enskilde
elevens (sextonåringens) intressen bör avgöra hans
studiers inriktning.
Det andra, som formar framtidens gymnasielärare, är den sociala
kompetensen. När den traditionella undervisningen alltmer avskaffas
i den svenska skolan och de svårhanterliga elevernas antal ökar
blir den sociala kompetensen desto viktigare. Alltså förmågan
att hantera stökiga och svagpresterande elever, kunna snacka med dem,
få igång dem, bli den vuxne som ser dem.
Den framtida lärarrollen på gymnasiet blir - som vi ser - helt
annorlunda än den traditionella. Från att ha varit ett i stort
sett intellektuellt yrke blir det alltmer ett omsorgsyrke. Lektorerna med
doktorsexamen kommer naturligtvis att försvinna, liksom över huvud
taget de som i själva undervisningen och kunskapslidelsen ser
läraryrkets mening. En alltigenom antiauktoritär mentor, inställd
på att underordna sig elevers vilja, en glad uppmuntrare och
stödjare, en kompis, kanske en moders- eller fadersgestalt, naturligtvis
dataexpert. Ungefär så ser framtidens ideallärare ut. Den
traditionella lärartypen får söka sig till universiteten.
Eller till de privat- och friskolor som kommer att växa ur marken när
de kommunala gymnasierna körts i botten. I framtiden kommer vi här
att få samma segregerade skolsystem som i de anglosaxiska länderna,
om inte den nuvarande skolpolitiken ändrar riktning.
Och det kommer den, tack och lov, att göra. Frågan är inte
om, utan när dagens flumpedagoger får lämna scenen. De har
redan börjat återtåget i England och på många
håll USA, där traditionella undervisningsmetoder återtas,
ordning och arbetsdisciplin återerövras, läxläsning
blir obligatorisk, läroböcker ställs i centrum och datorn
blir ett självklart hjälpmedel, och inte verksamhetens mål.
Då - när det svenska gymnasiet har restaurerats och åter
blivit ett kvalitetsgymnasium för elever som vill och kan bedriva teoretiska
studier då kommer artikelns inledande fråga att få ett
annat svar.
Men det kommer att ta tid. Det kommer att dröja innan politikerna -
alla riksdagspartierna är ju inblandade - har modet att medge att den
nya gymnasiereformen var ett grymt misstag. Till dess är det svenska
gymnasiet en skola i fritt fall.
Kaj Attorps
Samma författare 5 år senare! |